maj
Som om inte Georgien och Iran vore nog. Ett till land att utforska innan detta Löparäventyr slutar. Sista etappen började i torsdags. I en delad taxi på väg till Azerbadjans gräns. Han jag delade med var lastbilschaufför och skulle till nämnda lands huvudstad, Baku. Frågade om jag fick åka med. Det fick jag absolut. Men att reda ut var och när vi skulle ses på andra sidan blev alltför komplicerat. Dessutom hade jag tidigare blivit varse vilken tid de tar på sig att få de där stora fordonen mellan ländernas posteringar. Nej, jag lät bli, även om åka lastbil kändes lockande. Det var inte bara jag som skulle över gränsen när jag väl hittade den. Och de som stod där i kö hade med sig ett halvt bohag var. Jag hamnade någonstans i mitten bland svarta säckar med grejer, stolar, mattor och tanter som körde resväskorna över mina tår. Men en sak var skönt. Jag kunde ta av mig slöjan. Vilken befrielse. Och genom passkontrollen kom jag även om det tog en stund vid luckan. Visade sig att killen var ny på jobbet. Mitt pass som nästan är helt fyllt av stämplar visste han inte hur han skulle hantera. Ingen kul grej första dagen på jobbet. En tjej med stämplar från tveksamma länder som kommer ensam landvägen från Iran. Kanske var jag terrorist. Men han fick rådgivande hjälp, de ursäktade sig, allt var lugnt, och jag var oerhört välkommen in i Azerbajdzjan.
Som alltid vid en gräns var det lätt att hitta transport. Fick bli taxi. Under den fyra timmar långa resan till Baku var det fler som klev in och även ur bilen. Jag frågade om chauffören kunde sätta på lite musik. Det kunde han. Vad jag då inte visste var att det fanns en radiokanal med marschmusik och manskörer. Men på något sätt skapade detta en lämplig inramning till denna resa som ju gick genom det forna Sovjet. Taxichauffören frågade om jag var akrobat. Nej. Men löpare. Fast viking ändå menade han. Ok, visst. Man kunde köpa fisk längs vägen som glatts hölls upp mot vårt fönster. En man i framsätet köpte istället jordgubbar vid en plantage. De gav han till mig. Han skulle av i en förort som ser ut så som man tänker sig just det gamla sovjet. Jag skulle mer downtown och hotellet var över förväntan. Jättemysigt rum. Men på med skorna direkt såklart. Joggade ned mot Kaspiska havet genom den muromringade gamla staden. Urmysigt med folklivet, gatumusikanter och försäljare. Sprang fram och tillbaka på strandpromenaden som var flera kilometer lång och perfekt för ändamålet. Folk flanerade. Cyklade. Sprang. Lekte. Åt glass. Höghusen av glas skimrade i eftermiddagssolen.
Fredag. Hyra en cykel var planen och det hade jag sett att man kunde göra nere på strandpromenaden. Inga problem, fick en turkos citybike och drog iväg men låtsades inte höra eller förstå det sista de sa. Att man bara fick åka på strandpromenaden. Skulle inte tro att jag tänkte stanna där. Cyklade glatt iväg och därifrån så snart jag var utom synhåll. Hade ingen egentlig plan mer än att jag ville bort från turiststråken. Först kom jag till start och mål för Formel 1. Tydligen en stor tävling som hölls där i april. Men uppenbarligen tar det lång tid att forsla iväg alla betongblock som utgör kanterna av banan. Och den gick verkligen mitt inne i stan. Coolt. Vidare utåt och jag förstod varför man skulle stanna i ett skyddat område. Helt livsfarligt att cykla runt i trafiken. Tog mig in på några bakgator och de var verkligen centrala men trots detta bodde vissa människor i skjul. Dessutom var det sorgligt att se att många av de slitna byggnaderna faktiskt var vackra i typ kolonialstil men stod där och förföll. Ett supermodernt centrum, skjul och rivningskåkar blandat med höghus i sovjetstil. Där har ni Baku. Men också det jag gillar. Kontraster. Trafiken blev inte alls lugnare när jag kom längre ut från stan men jag hittade ett fint ställe att äta min apelsin vid. Haydarmoskén. Cyklade in på området och lade mig i gräset. Tog bara en minut innan en polis kom och sa att det kunde jag verkligen inte göra så som jag var klädd vilket jag i och för sig kunde ha räknat ut.
Bakom moskén fanns ett område som var väldigt lugnt. Cruisade runt där ett tag och hittade en smal gränd som bjöd på storslagen utsikt över yttre delarna av stan och bergen bakom. Dock var det en godsbangård nedanför som tog bort lite av den fina känslan. Bestämde mig för att cykla i Baku inte var skitkul trots allt så jag rullade ned och satte mig på en bar i ett område där det var lite liv och rörelse. Tog en kaffe och surfade lite. När jag kom ut från toan cyklade servitrisen runt på den mellan borden. Hon ville att jag skulle filma. Kul dag på jobbet helt enkelt. Glad att jag kunde bidra.
Cykeln kunde lämnas tillbaka intakt och jag körde mitt träningspass. Det första snabba sedan skadan. Några kilometer i tröskelfart som inte blev exakt enligt plan, men innehöll ändå fart. Och min fot. Den hänger med. Det fotades och pekades på mig där jag for fram vilket gav bra pepp. När jag var klar hördes musik. Sprang dit. Där hölls något som kan liknas vid barnens Eurovisionfestival. Och som de sjöng. Stora barn. Små barn. Killar. Tjejer. Morgondagens schlagerstjärnor. Jag förstod varför de vill vara med i Eurovisionen fast de inte tillhör Europa. Körde mina styrkeövningar bredvid vilket också blev en del av underhållningen för vissa. Men framförallt stod jag och dansade och klappade åt barnen. Vilken kväll. Man blir så himla glad.
Lördag. Städer i all ära. Men de är rätt lika ändå. Jag ville ut ur Baku och gärna till något naturskönt ställe. En kort jogg innan frukost och sedan iväg. Hade sett i receptionen att de arrangerar turer till Quba. Såg fint ut på bilderna. Men jag åker hellre på egen hand. Taxi till busstationen. Mannen som körde mig, eller vi kan kalla honom en gubbe, för det var han, ville absolut köra mig alla de 16 milen. Det ville inte jag. Dyrare och tråkigare. Han gav sig verkligen inte. Ringde upp en kompis som kunde engelska som försökte få mig att förstå att han ville köra mig dit. Jag fattade. Men jag ville inte. Han snackade hål i huvudet på mig. När han till slut lite faderligt lade handen på mitt lår var måttet rågat. Inte för att jag tror det var sexuellt menat, men jag hade fått nog. Sa ifrån på skarpen och att det var busstationen som gällde. Punkt. Där blev jag också avsläppt. Hittade snabbt en buss och blev instuvad bredvid en söt tant som bjöd mig på godis. Det var också hon som plockade fram servetter när jag satt och sölade med en majskolv, kokt över öppen eld, jag hade köpt när vi stannade vid vägen. Turen tog dryga två timmar och med den kom regnet.
Det var inte på något sätt inspirerande att kliva av i et regnigt och grått Quba. Och något naturskönt såg jag inte skymten av. Tvärtom. Kändes som en bakgård till en verkstad. Taxichaufförer som var alltför på. En med alla tänder utbytta mot guld. Såg ut som en riktigt läskig typ. Bilarna var lappade, lagade och inte av senaste Ladamodell. Vet i och för sig inte om det finns nya Lador. Men jag gjorde som jag alltid gör. Gick mot centrum för att ta ett öråd med mig själv. Nu fanns det knappt ett centrum och i brist på caféer fick det ske på dönerhaket över en kopp snabbkaffe vid ett plastbord täckt av bilder på syrener. Det fanns wifi så det gick ingen nöd på mig och sluta regna kunde det ju göra när som helst. Jag är väderoptimist. Laddade upp några filmer på instastory och fick direkt ett meddelande från en tjej i Sverige som kommer från Azerbajdzjan. Hon såg att jag var i Quba och undrade om hon kunde vara behjälplig på något sätt. Att hon kunde. Vi ringde vararandra på whatsapp och jag lämnade över luren till killarna som jobbade på haket. Vips var fortsättningen på min dag uppstyrd. En man fick instruktionen att köra mig till ett ställe uppåt bergen som jag själv inte visste var det var. Släppa av mig där. Ta mig tillbaka skulle jag lösa på egen hand. Toppen. Off we went. Klart vi åkte i en Lada. Han hade en genuin klädsel i bilen som verkade vara gjord av något djurs päls och var mycket bekymrad över hur lätt jag var klädd.
Och det slutade faktiskt att regna. Efter någon mil åkte vi genom en skog där träden böjde sig över vägen likt en grön tunnel. Vi kom in i en grön dal med boskap betande längs vägen och nu gick det uppför. Vet inte hur långt vi tog oss men efter dryga halvtimmen stannade han vid en stor klippa. Visste inte om det var slutdestinationen men han tog mig i armen och ledde mig uppför små branta trappor längs klippväggen. Där fanns det visst något att se. Den av lera färgade floden forsade fram nedanför oss. Det var fuktigt och halt. Den sista biten fick jag ta själv. Nere igen visade det sig att det var här han hade fått instruktioner om att lämna mig. Jag blev nyfiken på vad som fanns längre uppåt vägen. I min gympapåse hade jag linne och hotpants. Snabbt ombyte vid vägen i avsaknad av buskar.
Sprang inåt dalen och uppåt. Och vi snackar uppåt. Rakt upp i himlen. På sina ställen fanns det serveringar med picknickbord i skogen. Fast offseason. Så det var liksom bara jag ute på vägen. Efter fyra kilometer kom jag till en by, Qiriz Dehne, där jag träffade två amerikanare. De sa att deras bil till och med hade haft det tufft att ta sig uppför backarna. Då kände jag mig plötsligt extra stark och nöjd.
Då var det dags för hemfärd och liftande bör ingå i ett riktigt äventyr. I alla fall om ni frågar mig. Detta orsakar inga svårigheter i dessa länder med liftarkultur. Läs, alla länder utanför norra Europa. Andra bilen plockade upp mig. Om vi förstod varandra. Skulle inte tro det. Men man blir ändå förundrad vad som kan komma fram ur lite teckenspråk och några stavelser på engelska. Han var jurist, 60 år och hade en 23 årig son. Jag meddelade min ålder, civilstatus, att jag är mattelärare och löpare samt min skandinaviska härkomst. Lyckades även få honom att stanna vid vägen där söta tanter sålde torkad frukt. När vi kom till partiet med den gröna skogstunneln stannade vi. Han och vännerna i bilen framför skulle äta. Det skulle ske i ett privat rum på en fin restaurang. Inte några picknickbord i skogen här inte. Såklart blev även jag inbjuden och det blev en fröjdefull upplevelse i Azerbadjansk matkultur.
Bidrog inte något särdeles i middagskonversationen av förklarliga skäl men jag var en välkommen gäst. Färden hem kryddades av en osinande harang av svordomar över den dåliga vägen och fingerpekande åt lastbilar som han inte tyckte kunde köra. Blev sedan avlämnad i en förort till Baku. Därifrån tog jag taxi och satte punkt för ännu en oväntad dag.
Söndag. Sista dagen på detta äventyr. Planen var att springa långpass med en marathonklubb i staden. Det var så det var sagt. Det var de som hade fixat visuminbjudan. Men klubben var som det verkade oerhört ostrukturerad och kastade in handduken gällande det gemensamma passet denna dag. Synd för dem. Synd för mig. Men hitta på egna planer har jag som ni vet inga problem med. Hade fått tips på instagram om några lervulkaner 60 km söder om staden. Spännande. Borde kollas in. På bilderna badar folk i lera som kommer från jordens inre. Eftersom jag skulle springa 2h denna dag tog jag en taxi till Gobustan där de enligt uppgift skulle ligga. Blev avsläppt vid landsvägen.
Ok. Var kunde de rimligtvis ligga. Jag gissade upp emot bergen. Så hade det sett ut på bilderna jag sett. Testade. Genom byn var det dead end. Tog mig upp på stora vägen igen. Det var rätt. Såg en skylt om något kulturellt. Dock såg det ut att handla om rockcarvings. Whatever. Sprang vidare mot bergen. Efter 6 km kom jag till någon slags vaktpostering. Ingen sa något när jag sprang förbi. Där började vägen slingra sig brant uppför. Bara att kämpa på. En minibuss började köra parallellt med mig och frågade vad jag sysslade med. Svaret var enkelt. Jag sprang. Detta var tydligen väldigt spännande eftersom de ville filma mig och lägga upp på sitt instagram. Självklart. Be my guest. Väl uppe var det som ett utomhusmuseum där man kunde följa stigar till ristningarna i berget. De är enligt wikipedia gjorda för mellan 5000 och 200000 år sedan. Coolt. En vakt frågade mig om biljetten. Biljett. Det hade jag ingen. Sa att jag sprungit in. Låt gå. Jag var välkommen ändå.
Nej några lervulkaner såg jag inte. Sprang nog till fel berg. De andra bredvid såg ut att mer vara gjorda av lermaterial. Men det gjorde absolut ingenting. Jag hade fått mina 2h distanslöpning och en himla trevlig upplevelse. Nu var det lite brått tillbaka. Trots att jag hade ordnat sen utcheckning skulle det bli tight. Lifta var planen. Det brukar jag sällan göra vid en motorväg, men idag fick det bli så då jag kunde vara säker på att de bilarna skulle till Baku. Som jag tidigare nämnde. I dessa länder är det inte svårt. Var till och med så att en bil stannade innan jag ens hade hunnit sätta upp tummen. Och visst kom jag till Baku. På allra bästa sätt och snabbt gick det. För jag har väl inte glömt skriva att folk kör som idioter i alla dessa tre länder jag besökt.
Dusch. Utcheckning. Ner på stan. Några timmar på café. Med datorn. Och det är här jag sitter nu. Bloggar om den sista etappen på denna resa som innehållit så mycket. 10 dagar. 3 länder. Georgien. Iran. Azerbajdzjan. Tacksam för att jag fått resa med min kära syster. Tacksam för att fått ha sprungit Wings for Life för femte gången. Tacksam för alla fina människor jag mött. Tacksam för de nya kulturer jag har fått ta del av. Fantastiska upplevelser. Jag samlar på dem. Det är dessa som gör mitt liv rikt.
