aug
Efter lunch i fredags åkte jag upp till Stockholm. Dagen var kommen, jag skulle vara med i ett av Kolmården Adventures lag i Stockholm Extreme, en dygnslång multisportttävling. I bilen fick jag reda på både sanna och osanna detaljer om tävlingen. De skulle ha kunnat lura i mig att vilka faror som helst väntade för jag hade inte riktigt en aning om vad det var jag hade gett mig in på. Men jag hade förberett mig så väl jag kunde med mina 19 dagars varsel. På grund av jobb hade jag inte kunnat åka upp på morgonen och planen var att träffa mitt lag vid sjöhistoriska museet två timmar innan starten som var 17.00 vid Slussen. Vid kvart över fyra hade de fortfarande inte kommit, och jag liftar med en tjej i ett annat lag till starten. Vi fastnar i trafiken, hoppar av vid slottet och hinner springandes dit tio minuter innan startskottet. Men var är mitt lag. Två minuter i fem kommer en arrangör och säger att de sitter fast i en taxi vid Sergels Torg. Vad gör de där? Undersöker utbudet av prestationshöjande medel hos langarna? Nej de sitter också fast i en taxi. Starten går och jag står ensam på kajen när mitt lag kvart över fem kommer springandes med min nummerväst och våra paddlar.
Vårt lag bestod av mig, Bigge, Theo och Simon. Simon, en kille från Skellefteå, hade vi hittat i en annons på internet dagen innan. Han fick vikariera för Peter som blivit sjuk. Förutom Bigge hade jag aldrig träffat mitt lag, men vi skulle få tid att lära känna varandra under det närmsta dygnet. Tävlingen började med orientering inne i centrala Stockholm iförd flytväst och ryggsäck. Först längs gator och gränder i Gamla stan kryssandes mellan en uppsjö av turister. Vid en kontroll bredvid stadshuset låg vår påse med luftmadrasser. Det var bara att pumpa upp, hoppa på och paddlandes med armarna ta oss över Riddarfjärden till söder. Nästa låg uppe vid masten på söders höjder och det var hur mysigt som helst att ta sig fram längs gränderna med de låga trähusen. Kändes som att springa runt i bokserien ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fågelström. För att kunna stämpla uppe i Katarinahissen fick vi springa rakt mellan borden inne på restaurangen Gondolen bland middagsgäster och servitriser. Nästa utmaning var att fira sig ned 30 m för Erstaklippan mot kajen där finlandsbåtarna ligger. Coolt. Hade jag aldrig gjort förut, men det var inte alls läbbigt.
Simon sa att man såg tuffare ut om man tog spjärn med benen mot klippan då bilden skulle tas.
Reijlers – Kolmården adventures lag 3 – Bigge, Theo, Simon och jag.
Nästa moment var paddling i tvåmanskajak, och även här såsom i hela tävlingen, var det orientering. Vi åkte fram och tillbaka mellan kontroller fram till nio då vi lämnade kajakerna och sprang iväg på nattorientering. Nu blev det svårt. Vi hade ingen riktig orienterare bland oss och inte många att hänga då vi hade startat en kvart senare än alla andra. Först upp på Hammarbybacken med fin utsikt över stan. Synd att man inte hann njuta. Problemen med kartläsning blev påtagliga när vi kom ut i kolmörk terräng. Men tillsammans med ett annat lag fixade killarna i mitt lag biffen och vi sprang in i växlingen till cykel klockan 23:00, fem minuter innan cut-offen. Gjorde om utrustningen blixtsnabbt, och cyklade ut i absolut sista sekunden. Nu började cykelnatten från hell. När jag överlade om start i denna tävling blev jag försäkrad om att det inte skulle vara mycket teknisk MTB-åkning. Vilket skämt, för det var små stigar på den så kallade blå leden i Stockholms omgivningar nästan hela natten. Mörkt, fuktigt, halt, backigt, stenigt, lerigt, fullt av rötter och lyse endast i form av en pannlampa som åkte ned i ögonen hela tiden då cykellampans batteri tog slut. Det var helt omöjligt att cykla på de flesta ställen, men jag kämpade på och sprang med cykeln och tackade högre makter när vi stundtals kom ut på något som liknade väg. Detta moment tog väldigt lång tid för oss då jag inte vågade cykla så mycket, orienteringen var svår och mörkret omgav oss. Vid en kontroll fick vi lägga upp cyklarna på en luftmadrass och simma med dem över en å. Det var i alla fall kul. Men jag höll humöret uppe och såg till att äta något minst en gång i timmen. Vid halv fem kom vi ut på riktig väg och begav oss i riktning Vaxholm. Nu fick vi 15 km landsväg och som jag mosade kilometer på. Så himla skönt att få trycka på och bli lite trött. Även skönt att solen började gå upp så att kläder vi badat i åar och svettats i kunde få torka lite. Tyvärr hann vi inte till cut-offen för den andra cykelkartan och fick bege oss direkt till nattvilan. Nu blev det dock ingen vila för oss då vi kom dit 06:00 och jaktstarten var 07:00. Men vi hann äta mat, fylla på cykelflaskor och energi för kommande etapper. När vi kom in mötte vi Kolmårdens andra två lag som var på väg ut efter deras vila. För dem hade det gått riktigt bra och ett lag låg på delad tredjelag av alla tjugo. Vi fick även veta att cykelnatten hade varit en utmaning även för den bäste, och banan var mycket svårare än förra året.
Någonstans i mörkret bland sten, höjder och blåbärsris skulle kontrollen enligt uppgift finnas.
Fem i sju hoppade vi i våra enmanskajaker och paddlade ut i en soldränkt skärgård. Vilken fantastisk morgon i naturen. Jag är som ni vet inte så bra på att paddla så vi satte mig på släp efter Simon som gjorde ett grymt jobb. Orienteringen tog oss mellan öar där vi på en fick gå iland för att på kartan leta efter fyra kontroller. I en passage var det öppet vatten och det gick lite sjö, men jag kände mig ändå stabil i kajaken. Tur att jag hade tränat ute i Lindö de senaste veckorna. Vi fick snabba oss över för i farleden kom en färja från Tallin. Theo hade en väldigt rank kajak, och tyckte det var lite läbbigt. Skönt att det inte bara var jag som hade någon svaghet, då jag var den som hade mesat runt på cykeln hela natten.
När vi gick iland vid Vaxholms kastell hittade vi en snitslad bana som tog oss in i fästningen. Vid denna plats byggdes en befästning redan på 1500-talet av Gustav Vasa för att skydda Sverige och i synnerhet Stockholm. Dessutom var denna fästning med som sjörövarfort i filmen Pippi Långstrump på de sju haven. Denna dag ledde snitslarna in oss i en kolsvart labyrint med en kontroll någonstans i mörkret. Flera lag var där inne och letade, vissa klättrandes i taket för det var inte helt lätt. Till slut hittade jag den, viskade det till gruppen, och vi kunde springa ut med ett försprång. Nu kom vi upp på taket där det låg ett stort pussel som vi löste snabbt, och nu tog oss snitslarna, som konstigt nog hade ändrat färg, genom en hotellreception och upp för en trappa. Där stod en kille med klätterutrustning och en skulle fira sig ned. Vi lämnade kvar Bigge och sprang ned för att lösa pusslet på marken. Vi anade oråd när det var samma pussel som på taket. Då visar det sig att det var en annan tävling som pågick samtidigt i borgen och vi hade följt deras snitslar upp på taket. Bigge fick springa ned och vi hade mist vårt försprång. Paddlingen tog lång tid och vi växlade till våra cyklar vid halv tolv. Nu blev det rolig cykling. Den hemska blå leden kom tillbaka men den var fullt möjlig att cykla. Det var dessutom dagsljus. Till min lycka var det även mycket landsväg och vi fick trycka på vilket var riktigt roligt. Tröttheten lyste med sin frånvaro och det gick att kämpa på rakt igenom tävlingen. Vid kvart över tre kom vi till sjöhistoriska museet och gav oss ut på det sista momentet. Stadsorientering igen men denna gång ut på Djurgården. Simmade ut till sista kontrollen i vattnet och sprang över mållinjen klockan 17:40, nästan exakt ett dygn efter starten, med ca 21 mil i ben och armar. Detta är beräknat efter bästa vägval vilket vi säkert inte lyckades med, men och andra sidan blev det några mil mindre på grund av att vi missade sista cykelkartan på natten. Oskars lag kom trea i tävlingen, grymt bra, och vi hörde prisutdelningen då vi var på andra sidan vattnet vid Skansen och letade efter de sista kontrollerna.
Om du undrar hur fötterna ser ut efter 24 timmar i blöta skor behöver du inte fundera längre.
Vilken upplevelse och äventyr detta var. Fantastiskt kul att tävla i ett lag som var tvungna att hålla ihop hela tiden. Alla gjorde ett grymt jobb och vi hade kul hela tiden. Även roligt att inse att kroppen kan jobba så hårt som den gjorde i 24 timmar utan sömn. En annan sak som var väldigt rolig med denna tävling var att man fick se nya delar av Stockholm. Till flera kommer jag att återvända när jag inte springer runt svettig i flytväst och har en tid att passa. Nu skulle man kunna tro att jag åkte hem och sov. Men icke. Efter att ha kört bilen med kajaksläpet hem till Norrköping mötte jag upp Petter och Jennie på Broadway för en öl. Den satt fint och vi lyssnade även på folk som berättade saker för det var berättar pub. Tidigare på kvällen hade nämligen SM i berättarslam avgjorts. Sen fick min stackars kropp några timmars välförtjänt sömn.
Idag känns allt check även om jag inte skulle ge mig ut på något träningspass. Men Oskar och jag tog bilen ut till Gransjönäs och hängde med Tjalve som varit ute och sprungit i skogen. En fika på bryggan i solen och dagen kunde inte ha börjat bättre. Jämvikten mellan mina intressen återställdes även denna helg genom att jag gick på konstutställning och teater i eftermiddags.
En glad och pigg Oskar efter ett dopp i Glottern och en tredjeplats med hem från Stockholm.
Det luktar konstigt i min lägenhet. Löste delar av problemet genom att tvätta skorna jag klev runt med i ett träsk igår. Ändå luktar det som en grävling gått och dött, så jag får leta vidare och se om det finns några ruttna träningskläder någonstans. Idag skulle jag nog kunna äta hela dagen, det mörka hålet i magen är ännu större än normalt. Vissa kanske skulle ha fyllt det med söndagskebab, pizza eller liknande. Jag fyller det med tysk korv från Lidl och Sauerkraut samt ser fram emot nästa äventyr.
