dec
Del två av Löparäventyret på Filippinerna började på Manillas flygplats i måndags kväll. Men det var inte där vi skulle vara. Vi skulle vara i Angeles City, på Clark airport, där en hyrbil stod och väntade på oss. Men flyget dit från Coron var inställt. Så nu var vi i Manila. Det var det väldigt många andra som också var. Så många att någon annan hyrbil inte fanns att uppbringa i hela staden. Tröttnade ur och tog en dyrköpt taxi de 10 milen till Clark.
På tisdagens morgon visade det sig att vi hade hamnat på ett tyskt hotell. Till frukost var det sauerkraut, korv och brezels som servitriser i bayerska klänningar serverade. Satt ute vid poolen. Poolskötaren hade säkert koll på hur man sköter poolen. Han behövde med all säkerhet inte en genomgång av den amerikanska turisten bredvid. Men fick det ändå. Tog oss till flygplatsen. Där fanns inget hyrbilskontor. Åkte tillbaka. Då hade Avis en bit bort öppnat och de visste vilka vi var. Lättnad. Hurra vi kunde börja vår roadtrip. Snodde med oss en jultomte från kontorets julpynt och fäste på backspegeln. On the road.
Det var det inte bara vi som var. Det skulle visa sig att vi hade tre dagar bilkö framför oss. Lyckligt ovetande om detta faktum gav vi oss iväg och studerade allt vi passerade med stort intresse. Taxibussarna likt fordon tagna ur en Kalle Anka tidning. Tribikes där man knappt såg motorcykeln utan mer en affär säljandes bollar, hattar, bröd – you name it – åka förbi. Cyklister. Stånd säljandes frukt och grönsaker. Skyltar. Så många skyltar att det var omöjligt att fästa blicken på någon. Man drunknade i alla budskap. Den första dagen blev vårt mål att hitta en vulkan. Manilla ligger på Filippinernas största ö Luzon som har landets flesta vulkaner varav många aktiva. Kom till foten av Pinatubo. Dead end. Skulle man upp till kratern var man tvungen att starta tidigt på morgonen. Åkte vidare. Tog sikte mot Tuba. Ganska snart började serpentinvägarna. Dags för byte av chaufför. Start i uppförsbacke. Jag är ingen van bilförare. Meddelade dock att jag alls inte var nervös. Men det kan ju finnas andra i bilen som är det. Början på färden blev dagens och kanske resans största pulshöjare vilket man också kunde se på min GPS-klocka efteråt. Jag och dragläget blev ändå snart kompisar och tillsammans med fler mer eller mindre snabba fordon tuggade vi oss uppför. Men att hinna till vulkanen. Nej det var långt ifrån realistiskt. Istället styrde vi om kosan mot vårat huvudmål för resan, risterrasserna, men inte ens detta gick. Vi hade aldrig varit med om något liknande. Detta måste vara världens mest underdimensionerade vägnät. Kö. Kö. Och så lite mer kö. Men det var fint. Det vill jag ändå framhålla. Att köra genom Baguio var coolt. Tusentals färgglada hus som plötsligt gnistrade högt upp på bergssluttningarna i eftermiddagssolen. Och i skymningen. När vi var uppe på 2000 möh och molnen låg som ett lock under oss i dalen, då var vi tvungna att stanna bilen för att njuta av det storslagna landskapet.
Men vi hade en lång färd kvar och siktade in oss på en ort som enligt kartan klassades som stad. Där måste det finnas ett hotell tänkte vi. Men det fanns det inte alls. Bara att åka vidare. Vid åtta på kvällen hade vi kommit upp till Filippinernas hösta punkt på 2340 möh. Vilket lika gärna kunde ha varit havsnivå eftersom det var beckmörkt ute. Där tog vi en paus för att äta. I en lokal som mer kändes som skolmatsal än restaurang fick vi god kyckling och ris och bredvid hittade vi en affär med ett oväntat stort och bra godisutbud. Bra. För vi hade några mil kvar till nästa tätort på slingriga och dåliga vägar. Där tog vi in på första bästa härbärge. Somnade. Men att sova på ett lakan som halkar runt på en galonmadrass som sluttar in mot mitten är inte lätt.
På onsdagens morgon fick vi ta del av den fina utsikten från hotellet innan vi letade frukost. Det blev hos en dam som drev ett bageri. Frukosttraditionen innebär dock mer ris vilket vi inte riktigt hade vant oss vid så det fick bli en banansockerkaka. Den kompletterades i den lokala affären som hade väldigt mycket varor på liten plats men vars sortiment mest utgjordes av godis och annat sockrigt. Men jordnötssmör, bröd och frukt kan man leva länge på. Den lokala yoghurten hade också en väldigt god eftersmak. Vi hade 10 mil kvar till risterrasserna vilka tog över tre timmar att köra. Lunch i en liten restaurang där vi köpte 4 hamburgare, två glassar, två drickor och en kopp kaffe för 34 kr. Fika hos en tant som kokade kaffe åt oss samtidigt som hon vek ihop torkade fiskar och lade i små plastpåsar. Och vad du gör. Rök inte eller spotta på gatan i dessa delar av landet. Då får du böter vilket tydligt framgick av otaliga skyltar.
Risterrasserna i Banaue. 2000 år gamla och upptagna på UNESCOS världsarvslista och bland somliga räknade till ett av världens nya underverk. Ett ställe jag länge velat besöka. Men när man är mitt i ett regnmoln. Då syns de inte. Inte ens lite. Antiklimax. Vi satte oss på en restaurang med öppet fönster ut mot dalen. Med stark viljekraft skulle molnen försvinna. Så fick det bara vara. Punkt. Beställde mat. Ris. Såklart. Fick maten. Åt den. Och plötsligt. Plötsligt såg vi lite grönt. Det lättade. Ingen klarblå himmel. Men dock. Vi såg dem. Äntligen. Det är speciellt att besöka en plats man drömt om.
Nu var det inte så att molnen drog förbi och allt blev sådär soligt, pittoreskt och vykortslikt. Men vi såg handen framför oss och de närmst liggande terrasserna. Fast utan ett äventyr kunde jag inte låta detta vara. Nere i byn fanns en trapp. Den tog vi. Sedan ytterligare en. Och några fler, tills vi vandrade runt där uppe. Längs odlingsbassängerna vars vattentillförsel skedde via natursköna vattenfall. Vi passerade träd där det växte pomelos stora som handbollar och långt däruppe bodde folk. En lapp på en grind annonserade till och med att man kunde ladda på kredit i sin mobiltelefon. Så bra. Då vi längs upp bokstavligen hade hamnat i ett moln konstaterade vi bara att vi stod mitt i ett världsarv och begav oss nedåt. På vägen mötte vi fyra ungdomar. De var på väg hem och bekräftade att allt som skulle upp fick man bära. Med ett leende sa de att av det fick man både en stark kropp och ett starkt psyke. Word.
Åkte vidare till nästa viewpoint. Men regnet hade tilltagit. Ingen idé. Visa av tidigare trafikläge körde vi på. Det är himla intressant att studera prioriteringarna av vägarbetet här. När halva vägen håller på att rasa ned i en avgrund eller stora stenblock riskerar att falla ned på vägbanan ser man fler personer rensa ogräs och sopa gatan med lövruskor än laga vägen. Visst förstärkningsarbete pågick dock. På ett ställe lett av en man stående i bara kalsongerna i regnet. Inga konstigheter. Kläderna hade ju blivit blöta och hängde på tork en bit bort. Inte heller denna kväll hann vi till vår planerade destination utan efter några timmars krypkörning tog vi in på en resort i Bambang. Till att känna resortkänsla behövdes mycket viljekraft, men rummet var rent och vi kunde beställa leverans av mat från grillen i byn till vårt rum. Denna natt sov vi mycket bättre. Vaknade inte förrän det knackade på dörren. Kopplade först inte att det var på vår. Visade sig att det var frukost som obeställd kom klockan kvart i sju. Ett stekt ägg, burkskinka och ris.
Två dagar utan träning gjorde att morgonpasset kändes befriande trots att det genomfördes i en 150 meter lång backe med 15% lutning. Tio gånger upp och ned med styrkeövningar på toppen. Upp och nedjogg gjorde att det blev ett fem kilometer kort och effektivt pass. Dags att åka vidare. Vi hade trettio mil att köra. Många byar hade ordnat det fint genom att måla colaflaskor av plast i olika färger, fästa dem likt ett pärlband på ett rep och bygga staket därav. När vi efter 15 mil kom ut på motorvägen blev det några mil av lycka bland annat för att vi såg en vulkan. Sedan började Manilla breda ut sig. Som att köra rakt in i en vägg. Plötsligt rammar en polis på motorcykel oss. Vi idkade tydligen olovlig körning visade det sig. Bilar med en sjua i registreringsnumret fick inte köra i Manilla på torsdagar. Det var torsdag. Vi hade ingen aning om detta. Polisen tog körkortet. Det skulle vi få kvittera ut på en polisstation en vecka senare. Problematiskt. Polisen kretsade otroligt myndigt runt bilen. Så var det med den saken. För vi förstod väl att det inte var hållbart med alla dessa bilar i staden. På något sätt måste trafiken begränsas. Vi var de första att skriva under på detta men ville ändå gärna ha tillbaka körkortet. Till slut fick vi betala 200 kr och köra vidare. Sannolikt hamnade de i hans egen ficka. Efter närmare åtta timmar checkade vi in på vårt hotell. 30 mil på 8 timmar. Helt galet. I efterhand fick vi även reda på att om man krockar med någon i detta land får man stå för den personens skada på bilen, och om denne hamnar på sjukhus, alla kostnader för tillfrisknandet. Hade vi vetat detta innan hade turen längs serpentinvägarna sannolikt gått ännu saktare, eller kanske inte ens inträffat. Puh. Ibland skönt att leva i ovisshet.
Massage, manikyr och pedikyr ackompanjerat av flickornas högljudda rapande. Utanför hotellet fanns en slags matmarknad. Vi beslöt att äta där trots att de placerat en högtalarna på högsta volym mitt bland borden. Helt obegripligt. De som sålde maten måste ha varit skolungdomar. Det tog oerhört lång tid innan det vi inte ens hade beställt hamnade på bordet. Men whatever. Vad spelade det för roll egentligen. Vi tog sedan med öl upp till 17:e våningen på vårt hotell. Långt därnere pulserade och blinkade staden.
Fredag. Den sista dagen på resan. Började med en kort simtur i poolen. Coolt att få simma där uppe. Lika coolt att köra styrka och spänstövningar på hög höjd. Några kilometer bort såg vi havet. Snörade på oss skorna för att springa dit. Det blev trial and error. Några kilometer bort och sen vänster kom vi inte över eller under motorvägen. Gjorde ett nytt försök. Till folks förtjusning. Här ser man sällan en löpare av förklarliga skäl. Hittade ett system av trappor som tog oss över en marknad och under motorvägen. Kryssade ned mellan folk och tidningsstånd tills vi hittade en liten väg till höger. Det var som att komma in i en annan värld. Lugnt och skönt. Smala gränder. Förbi människornas vardagsbestyr. Människor som ropade Happy New Year och welcome. Letade oss ned mot havet. Husen började mer likna skjul och var byggda på pålar ju närmare vi kom. Till slut sprang vi på en skranglig bro över vattenväxterna som bredde ut sig mot havet. Vände oss om. Ett helt entourage av barn följde efter oss. Likt som i Forrest Gump.
I ett skjul satt en man med sin karaokeanläggning. När vi sprang förbi sträckte han ut mikrofonen. Ville vi inte sjunga en sång. Såklart. Till kvarterets förtjusning trots en skärande rundgång i systemet fick de höra Tears in heaven av Eric Clapton. Nu finns det på film hos många i byn. Löprundan fortsatte hemåt. Över det nedlagda tågspåret. Tågspåret som nu användes som persontransport där hemmabyggda vagnar sköts framåt med människokraft. Åtta personer på en vagn och den nedlagda stationen i Alabang levde på så vis ändå kvar. Vilken runda. Det är sådana som denna man för alltid kommer ihåg.
Sammanfattningsvis. Filippinerna. Ännu ett fantastiskt land. Föränderlig natur. Konstant trevliga människor. Spelar ingen roll om man är på en avlägsen ö med vit sandstrand och blått korallrev eller sent på kvällen i en avlägsen bergsby på 2000 meters höjd över havet. Men hyr inte bil. Det går fortare att cykla 75 mil. For sure. En annan sak som är säker. Jag kommer hem som en mycket starkare och spänstigare löpare. Säsongen 2018. Bring it on. Gott Nytt År.
