dec
Säsongen 2018 förbereds just nu på allra bästa sätt. Grunden läggs och energi hämtas. På Filippinerna. Med en halvtimme crawl över korallreven varje dag. Med 45 minuters styrka på stranden varje dag. Och med en himla massa bokläsning. Lite löpning på det med betoning på lite och en hel del grillad fisk, räkor och kyckling. Där har ni konceptet. Lägg även till lite färsk frukt. Helst mango. Och sol. En himla massa sol. Just det. Kristallblått hav, lite clownfisk och fantastiska kalkstensformationer. Jag skulle kunna fortsätta och göra listan längre. Men där har ni det viktigaste. Detta land och dess människor är helt fantastiska.
Båtarna som tar oss ut på öarna är knutna av plywood och bambu. Precis, hopknutna. De åker i mängder likt spindlar över fjärden varje morgon till olika öar, korallrev och stränder. Smala båtar med bambumedar så de liknar spindlar. Men det finns platser så det räcker till alla. Corons omgivning, den lilla ön som tillhör ögruppen Palawan, består av just detta. Det är ingen slump att säsonger av Robinson har spelats in just här.
Coron city. Vi gillar staden också. Marknaden. Det oordnade kaoset. De 721 trappstegen upp till utsiktsplatsen över havet. Hur genomsur av svett man blir efter det och ur det bränner i benen. Där uppe frågade vi ett gäng tjejer som gick över kullarna om de var på väg hem från skolan. Det var de inte. De var sannolikt kinesiska turister i trettioårsåldern med tanke på skrattet som bröt ut och inte slutade förrän de var utom synhåll.
Människorna. Vänligheten. Att sätta sig i ett gathörn och äta det som ligger på grillen. Se en basketturnering på stadens idrottsplats. Där några spelar tennis bredvid och bollen upprepade gånger hamnar på basketplanen. Men ingen blir sur. Det säger mycket om mentaliteten här. Som på vårt hotell där vi känner oss som hemma redan efter tre dagar. Där de broderade tavlorna som täcker väggarna inte alls ser ut att tillhöra denna kultur. Ser mer ut att komma från något baltisk handarbetstidning. Det drivs av en familj där två av tonårspojkarna inte alls vill vara killar. Så de är tjejer istället. De vet att vi vill ha den filippinska korven och ris till frukost. Eller vill och vill. Man får ta seden dit man kommer. Därtill obegränsat med kaffe. Det lyfts tydligt fram på menyn. Blickar ut över myllret av plåttak med havet där bakom och tänker att vår vanliga frukost får vi ändå när vi kommer hem. Varenda dag.
Här gör vi saker man inte gör varje dag hemma. På tal om Robinson. I fredags gav vi oss av med en av spindelbåtarna. Vi, en engelsman, en indonesiska, två från Argentina och fyra i besättningen. Den stora skillnaden mot övriga resenärer var att vi hade med mat för två dygn. Efter ett par snorklingsstopp, bland annat vid ett sjunket skepp från andra världskriget och lunch bestående av en stor tonfisk som de lade rätt på grillen i all sin silverskimrande prakt under pågående färd var vi framme vid Pass Island. Vit sand. Palmer. Kokosnötter. Fyra bungalows på stranden. En av dem blev snabbt vår. Wow. Här skulle vi leka lite Robinson.
Framåt fyra hade alla båtar lämnat ön och vi var ensamma kvar. Vi och de som jobbade och bodde där vilket bestod av en familj plus några som bodde på de närliggande öarna. En hemmasnickrad basketkorg. Några bord. TV och stereo som var oerhört överdimensionerad för att befinna sig under ett tälttak. Köket. En öppen plats där träpinnar låg prydligt uppradade under elden där en gryta vatten puttrade. Vi hade trott att vi skulle laga all mat själva dessa dagar. Men det visade sig att vi kom rakt in i något som liknande kockduellen. Det gick ut på att vi gav dem de matvaror vi ville att de skulle göra middag till oss på. Tjejerna vände och vred på burkarna. Diskuterade. En burk krossade tomater. Nudlar. En burk tonfisk. En halv vitlök. En lök. Salt. Nej, inte världssvårt, fast inget de normalt äter här. De fick högsta poäng. Det blev supergott. Kröp in under myggnätet i vår naturligt luftkonditionerade bungalow. Så luftig att vi inte lyckades hålla ute den envisa katten som kom in via taket tills vi tröttnade på att kasta ut den genom dörren. Men Bosse. Vår vakthund. Han stannade snällt utanför. Ja vi döpte honom till Bosse och han lämnade inte vår sida under hela övistelsen. Följde oss överallt vi gick.
Det gick bra att sova. Vaknade bara några gånger av havets ljud. När tidvattnet kommit ända upp till stugan. Men att de hade slaktat en gris klockan sju på morgonen hörde vi inte ens. Det var en av tre grisar som de höll borta vid mangroveträden. En hade fått sätta livet till för på kvällen skulle det bli fest. Julfest. Innan alla förutom den bofasta familjen skulle in till fastlandet. Vi blev inbjudna och laddade med våra vanliga rutiner. Sol. Lite träning. Bokläsning. Simning. Den sista fick ett hastigt slut när en stingrocka touchade mig på benet. När vi säg ännu fler. Liggandes där i sanden så knappt mer än ögonen syntes innan de lättade och skred iväg. Då gick vi upp.
Julfesten började med lekar där vi fick vara med. Det var lite som femkamp men med några nya grenar. Vilka som vann framgick inte riktigt men det var himla kul att vara med. Sen blev det mat. Ris och olika hopkok från grisen. Vissa mer aptitliga än andra. Men jag åt av allt. Julklappsutdelning. Den skedde via lottning. Och fyraåringen som fick en fin kastrull såg precis lika glad ut som de andra. Vi fick också julklappar. En T-shirt och en plånbok. Sedan började den. Karaoken. Vi visste det inte då men den skulle hålla på i tre timmar. Man satt still på plaststolar och lyssnade när de som ville sjöng. En fantastiskt annorlunda upplevelse. Javisst, vi deltog också. Vi var katastrofala. Oklart vilken halveringstid glömska har men hoppas den är snabb. Detta vill varken de eller vi komma ihåg. Tur då att romdrickandet hade börjat komma igång på allvar. Även en tolvåring försåg sig. Till slut blev det vanligt disco och efter en timme knoppade vi in genomsvettiga under vårt myggnät. Festen fortsatte men lata dagar kan också trötta ut en och romen bidrog säkert också till att vi somnade ovaggade och till havets skvalpande.
Nej man vill inte lämna ett paradis. Men så förblir också platser paradis just eftersom man inte är där för jämnan. Vid lunch kom den båt som skulle hämta upp oss. Det var en blåsig dag och vi kunde inte vara helt säkra på att coastguarden inne i Coron skulle släppa iväg båtarna. Därför var det skönt att se den första båten vid horisonten från vår första parkett på den vita stranden under våra palmer. På vägen tillbaka stannade vi återigen vid det sjunkna skeppet. Där har man känslan av att vara med i Pirates of the Carribean när man kretsar kring det rostiga skeppet täckt av koraller. Känslan av att Max von Sydow skymtar där nere längs relingen bland fiskstimmen. Och vet ni. På vägen dit såg vi två havssköldpaddor. Gigantiska. Det var magiskt.
Detta var nu alltså julafton och i brist på löpsträckor längre än 400 meter strand sprang vi till och upp på Corons berg. 721 trappsteg rakt upp i himlen. Den svetten. Den pulsen. Aldrig mer. Tänkte vi i knappa 15 sekunder innan vi fick den fina idén att göra det igen. För av trappor blir man stark. En dag som denna hade vi unnat oss lyxen att bo på lyxhotell. Med luftkonditionering som verkligen fungerade och så vidare. Första ordentliga duschen på en vecka. Wifi. Men från hotellet in till city tog vi en tribike. Det är en motorcykel med sidovagn. Sidovagnen tar jättemånga människor. Fler än man någonsin kan tro. Sedan gjorde vi fatalfelet. Beställa en pizza i ett land där man inte äter pizza. Blä. Hämtade upp detta med mangojuice och glass. Fast vi var trötta efter att redan ha firat julfest och när en presenning brast och jag fick allt vatten över mig åkte vi hem. Men det var vad vi egentligen ville. Få njuta av att sova i manglade lakan i ett svalt rum.
Det här med vår strandträning. Några av er kanske är nyfikna på hur vi lägger upp den. Med hjälp av en pinne ritar vi upp varsin wod bestående av 5 stycken övningar med 10-30 rep gånger tre beroende på övningens art. Hopp. Benstyrka. Mage. Rygg. Stabilitet. Sedan kör vi varandras wodar med några omgångar vattenlöpning i midjehögt vatten mellan och efter. Sedan rörlighet 5-10 min. På detta sätt får man ett 45 minuters styrkepass att kännas både kort och roligt. Såklart kan man genomföra det utan strand.
Nu fortsätter andra delen av detta Löparäventyr. Med bil. Till ett av det som räknas till världens nya underverk. Så nu. Till er alla från Löparäventyret – en riktigt God Jul. Keep you posted.
