Mui Ne

Landade på flygplatsen i Vietnams största stad Ho Chi Minh, med det gamla namnet Saigon. Fanns inget wifi på flygplasen så jag visste inte var i stan jag ville åka. Träffade en israel som hade en guidebok och visste namnet på backpackergatan. Tog ut lite pengar men eftersom jag inte visste kursen men minsta uttag var 50000 tog jag ut 200000. Det visade sig vara 60 kr. Vilken praktisk valuta. Tog bussen till stan, och då resan kostade 8000 och jag bara hade en 200000 sedel fick hela bussen hjälpa chauffören med växel.

Om trafiken i Malaysia var hektisk hade jag kommit till trafikkaoset från hell. En liten vietnamesisk tant förbarmade sig över mig och lät mig följa henne över gatan. Strosade längs en gata och träffade en finsk arbetsterapeut med magproblem som skulle norrut. Lät som en bra plan så jag gjorde likadant. Bussen till Mui Ne tog fem timmar och busschauffören tutade sig oavbrutet fram genom trafiken. Vi gjorde ett stopp vid en plats med några kiosker och restauranger som sig bör. På hyllorna fanns rader av mystiska saker som skulle kallas snacks. En burk med några slags torkade och sockrade djur antar jag var godis. Mitt godislöfte som slutade på julafton beslutade jag mig raskt att förlänga. Kommer inte bli några problem här. Kom fram vid halv tio och rekade var man kunde tänka sig att bo. Efter att i mörkret väckt en kille i en hängmatta hade jag ett rum med madrass på golvet som mer liknade en betongcell, men var fint blåmålat. Killen visade mig stolt alla faciliteter som innefattade ett kylskåp som inte fungerade. Gick direkt iväg och gjorde en ansiktsbehandling, för spabehandlingar verkar vara grejen här. Synd bara om tjejen som fick göra den för jag klev rakt in i deras familjemiddag.

För att få koll på en ny plats rekommenderar jag att göra det löpandes. Gårdagen började med en morgonjogg genom byn och sedan längs stranden. Den har tyvärr sett sina bättre dagar men bjuder på kilometerlång löpning. Jag var där lagom när fiskarna i något som liknade små runda badkar kom in med sin fångst. Hade sällskap av ryssar ch några övervintrade hippies. Dagen spenderade jag på stranden och blev snabbt varse att den andra grejen här är kitesurfing. Eller strand kan man bara kalla detta halva dagen för sedan når tidvattnet ända upp till hotellen. Fortsatte mitt utforskade av spautbudet med en pedikyr och fotmassage. Flickan verkade väldigt bekymrad över mina naglar och de ställen där det borde sitta naglar.

Imorse hyrde jag en cykel efter att ha utökat morgondistansen till 16 km strandlöpning där jag nästan fick värmeslag i slutet. Sedan hyrde jag en cykel. En damhoj utan växlar. Tänkte först hyra en motorcykel men dessa ger väldigt lite motion. När jag sa var jag tänkt cykla bad uthyraren mig att sätta mig ner på en stol och upprepade very very far flera gånger. Bara därför cyklade jag över 60 km i fyrtiogradig värme på cykeln som hade mer att önska. När jag passerade genom byarna och förbi alla glatt vinkande människor kändes det ändå sorgligt på något sätt. Ofattbart att just här på dessa platser har ett fruktansvärt krig utspelats. Jag tänkte på den världskända bilden där den lilla flickan som brännskadats av en napalmbomb skrikande springer längs vägen. Så fruktansvärt att krig drabbar oskyldiga människor. Vid vändpunkten tänkte jag äta men det fanns inget till hands. Klockan var två och på de tre första restaurangerna jag hittade fick jag först väcka personalen i hängmattorna för att få svaret att det inte fanns någon mat. Alla erbjöd sig dock att koka ett paket snabbnudlar, men det kan jag köpa hemma i affären. Klockan ett inatt åker jag nattbuss tillbaka till Saigon, men chansen att jag ska få sova de fem timmarna är lika med noll med förra bussens gastuta färskt i minnet.