sep
Så hade vi kommit till dagen för utflykt utanför staden. Jag tycker alltid det är intressant att komma ut på landsbygden då en stad är ändå alltid är en stad. Vi klev in i vår minibuss och guiden började prata. Och som hon pratade. Hon hade väldigt mycket att säga. Prinsar och prinsessor. Långa haranger om varför byar fått sina namn. Polska kungar och lyckligt födda söner. Som blev kaffeförsäljare. Eller var det någon annan som blev det. Fast först gav de bort 300 påsar kaffe gratis för att skapa ett beroende. Saltgruvor. Vattendrag. Kloster. Munkar. Valnötter. Allt påminde mig om en sketch från Hipp Hipp. ”Och det här var Frank Sinatra som sjöng om jultomten. Och en annan som åker runt i världen och lämnar klappar är ju Usama bin Laden. Och i hans namn kan man ju hitta ordet ”bin”. Bin producerar ju honung. Och honung det är något som tilltalar världens starkaste björn, Bamse. Och då är det alltså KOMMUNISTPROPAGANDA som ska stå på vågrätt 5.” Problemet var alltså att hon hade väldigt många fakta. Fast inte hade något bra kitt att foga ihop dem med.
Första stoppet var slottet Pidgirci. Utseendemässigt skiljde det sig egentligen inte från våra svenska slott och herrgårdar byggda på 1700-talet. Förutom att putsen hade sett sina glansdagar och det var helt urblåst inuti. Tyvärr slog inte Sovjetunionen så många slag för kulturens bevarande. Utan de använde kloster och slott som förråd och militäranläggningar. Detta ställe hade även varit någon typ av sjukhus. I en sal fick vi dock gå in. Där var det en fotoutställning. Väldigt fina bilder även om porträtt på Ronald Reagan, hus från New York, blandade krigsbilder och reklam från snabbmatsrestauranger hade föga koppling till slottet. 400 meter mitt emot slottet fanns ett vackert kapell och däremellan små tält där man kunde köpa basebollträn, broderade blusar, sprit, kaffe och toalettpapper med Putin på.
Istället såg vi till att bli avsläppta ett stycke från utflyktens tredje stopp för att springa dit. Guiden hade inte varit med om detta tidigare och var lite orolig att det hela inte skulle sluta lyckligt. Men att följa en väg sex kilometer garanterade jag henne att vi skulle fixa. Hon kunde lugnt åka med bussen i förväg. Vid vägrenen plockade några människor körsbär i träden. Utanför ett hus satt två gummar som var lika breda som höga och vid ett husbygge blev vi glatt påhejade av arbetarna. Vi mötte även två män på häst och vagn. Inte det första ekipaget vi stött på denna dag då vi till och med hade hunnit notera att vagnarna har registreringsskyltar. Vi njöt av vår tur och lade även in några fartökningar inför den kommande dagens utmaning. Så såg vi det. Pochaiv. Det bästa som finns är att springa mot ett vackert mål och detta höll verkligen måttet. Bedårande fint och vi kunde knappt vänta att få ta oss in i det.
Vilket man inte gjorde utan att vara korrekt klädd. Byxor räckte inte för tjejer. Men man fick låna kjol. Shorts var inte ok för killar men de fick låna haremsbyxor. Huvan på löparjackan räckte som huckle. Sen var vi all set. Klostret med sina gyllene kupoler är aktivt och hit vallfärdar många. Det var andaktsfullt att smyga runt inne i kyrkan där pilgrimer strök sig mot tavlor och pussade på olika saker samtidigt som en mässa med en för våra ögon osynlig kör mässade. Någon biktade sig. En tant hade tagit med sig en gul pall. En del verkade ha hela sitt bohag i plastpåsar vid sina fötter. Under klostret finns en grotta där en munk som föddes på samma dag som han dog bodde de sista 50 åren av sitt hundraåriga liv. Kroppen har sedan den dagen för fyra hundra år sedan knappt rörts av tidens tand där den ligger i sin kista. Tyvärr var dörren stängd dit ned så jag får låta det vara osagt huruvida det stämmer. Kunde inte kontrollera. Vi var även in i ett kapell där exorcism enligt uppgift utövas. Undrar om det var därför dörrklappen var på insidan. Snälla släpp ut mig.
Sen kom den spännande söndagen vi alla laddat för. Racingday. Inte i Lviv utan i Ivano Frankivsk som ligger 90 min bilresa sydöst mot bergskedjan Karpaterna. Vi gav oss iväg halv sju och fick med oss ett frukostpaket på färden. Till vår förvåning innehöll det varsin kall hamburgare och en småkaka. På stadens torg med det karakteristiska kommunhuset mötte en kille, Romanov, upp oss med våra racingkit. Dessutom fick vi en påse innehållande en tvål och lokalt handgjord choklad från den ukrainska resebyrån. Utgångsdatumen varierade mellan dagen innan och för två år sedan men den var mycket god. Chokladen alltså. Startområdet skilde sig inte från så som man är van vid hemifrån. Några tält. En portal. En scen. Folk i färgglada löparkläder. Hemtrevligt eftersom de ukrainska färgerna är lika våra. Ett barnlopp drog iväg först. Sedan gemensam uppvärmning och så iväg på vår halvmara. Det var en del snabbisar på plats. Fem tjejer tog täten och jag jobbade mig snabbt upp till att ligga trea en stund. Det fick fart på tjejen bakom. Men inte kunde hon ha försvunnit så himla snabbt i fjärran då jag plötsligt hade lång sikt vid sjön. Skumt.
Banan var himla trevlig. Två varv. Jag tar med er på ett. Först förbi bläckblåsorkestern efter att alla hade genat över en ojämn trottoar där en liten illa placerad järnrörsstump stack upp. Framåt genom parken, över bussknutpunkten och ner för tre små trappor mot sjön. En fin sväng runt den. Många fiskade. Några såg ut som att de var på en turistort vid Svarta havet och spatserade stolt kalsongklädda ned i vattnet. Ibland fick man sällskap av en hund och sedan var virunt. In i parken igen. Kul att kunna heja på andra löpare. Förbi den lilla bergochdalbanan. Nej jag såg den inte under loppet. Jag fokuserade på att inte snubbla på grund av den stundtals ojämna gatubeläggningen. Tog en mugg sportdryck. Vad var det för rävgift. Smakade metalliskt. Fick mig osökt att tänka på smaken i munnen som befolkningen sades ha efter olyckan i Tjernobyl. Sedan fortsatte loppet genom en gammal Sovjetisk betongstadion där musiken strömmade ur knastrande högtalare och en man kritade nya linjer på gräset. Vidare över ett torg och sedan varvning. När jag hade en kilometer kvar fick jag höra att jag var trea. Förklarade saken. Tjejen framför hade brutit som jag misstänkte. Sådant ger lite extra energi och med den tog jag mig glatt in i mål. Himla kul. Och på en tid jag kände mig nöjd över med tanke på VM för två veckor sedan. 1:30:35. Klart det hade varit roligt att komma under 1:30. Men vad spelar det för roll.
Gick direkt över till att heja in de andra i mål vilket alltid är himla kul. Så snart gruppen var samlad skickade vi ut en av våra vänner på loppet som var 10 km. Vi som redan sprungit satte oss på ett trevligt café med flickor i vita spetskjolar och ett utsökt kakutbud. Och när den beräknade tiden för vår kamrats målgång närmade sig ställde vi oss för att heja. Förstummad såg jag hur detta var tänkt att fungera. På en myllrande gågata skulle löparna fram utan hjälp av gallergrindar, avspärrningsband eller flaggvakter. De hade istället ett gäng racercyklister som åkte i skytteltrafik fram och tillbaka för att bana vägen. Hjälpte föga och deltagarna fick kryssa sig fram. Intressant lösning. Man blev helt nervös av att beskåda detta.
Sedan var det dags för Borsjtjparty vilket innebar att man fick en skål rödbetssoppa och lite bröd. Trevligt. Vi satte oss i solen och pratade om våra lopp. Om vad vi hade upplevt längs banan. Någon hade sprungit hela loppet med sin lösa hund sida vid sida. 500 meter in i loppet hade en dam i huckle och med käpp klivit rakt in i banan. Några av oss hade träffat en kille utklädd till en rund jordgubbe. Nere vid sjön hade en man stått med en bild på en extralivssvamp från Super Mario Bros och den rätta musiken därtill som man kunde klatscha på för att få extra krafter. Konstaterade att det var ett av de trevligare lopp vi hade sprungit. Extra kul att tre av oss var på pallen också. Varav två på den imponerande pallen för herrar 70+. Jag var glad att ha tagit mig in på pallen ihop med Svetlana och Oksana. Sedan vägen tillbaka som tog lite längre tid på grund av trafiken. Men vad gör det när man är ett glatt gäng i bussen, har köpt en öl på macken och dessutom tar ett kort stopp vid en husfasad med ett 18 gånger 30 meter stort korsord.
Innan vi gick ut på kvällen för att äta blev det ett spontant kalas. Vi hade nämligen något stort att fira. Sören fyllde 70 år. Vilken grej. Dessutom hade han varit en av hjältarna på pallen i loppet. Han hade köpt skumpa. Jag som i hemlighet visste om bemärkelsedagen hade köpt lite tårta av flickorna med spetsförkläde i Frankivsk. När jag skulle låna tallrikar i receptionen frågade dock tjejen om det inte var en hårtork jag behövde. Känns som jag kan hantera en fuktig frisyr på egen hand. Skålar och hurrarop. Sedan hittade vi en riktigt bra restaurang innan vi fortsatte till en av Lvivs lönnkrogar. Nu är den kanske inte jättehemlig längre. Men det är ändå lite kul att man får ge ett kodord för att få access och därefter bli serverad honungssnaps av en man i maskingevär innan bokhyllan som visade sig vara en dörr öppnas. Där nere i valven serveras maten i kärl från armén och rekvisita därtill finns till låns för att skapa den riktiga stämningen. Granatkastare. Hjälmar. Stövlar. Gevär. Stämningen i vår grupp var också hög och det blev många skratt under kvällen som inte alltför sent slutade med ett stopp vid bankomaten i huset bredvid. Det visade sig vara en intressant maskin. Man kunde bland annat köpa dataspel, försäkringar, mobilpott eller betala pengar till olika välgörenhetsorganisationer om man stoppade in sitt kreditkort.
Under natten blåste det upp på riktigt och regnet vräkte ned. Trodde därför inte att jag skulle få sällskap under den planerade morgonjoggen. Men såklart jag fick. Dessutom var det inte så fruktansvärt ute. Regnet hade slutat och ett litet tidigt äventyr vill man inte missa. Det blev en sväng förbi den statliga cirkusens betongkoloss, S:t Georges katedral och sen upp till citadellet som numera är lyxhotell. Rundan innehöll även lite traillöpning som sig bör. Och som vanligt var frukosten extra god. Dagen ägnades åt en fortsatt runda, men dock till fots. Första målet, ett lite suspekt museum, som enligt mina uppgifter var öppet dagligen. Vi knackade på. En vakt öppnade. Det var inte alls öppet. Han ville inte släppa in oss. Vi fick snällt gå vidare. Gick genom bostadskvarter märkta av tidens tand och kom fram till Lychakivs kyrkogård. En djungel av monument och gravstenar. Som gjord för kuliss till en skräckfilm. Planen var ännu ett monument av sovjetiskt, läs gigantisk art. Det skulle ligga i närheten. Jag hade en bild av det. Visade folk på gatan. Ingen visste var det var. Märkligt. Vi gav upp. Tog spårvagnen tillbaka. Satte oss på en mysig restaurang som enligt uppgift serverade pizza i någon slags fransk atmosfär. De hade visst bara en liten ugn. Så liten att de bakade en pizza i taget. Vi hann ändå med en skön stund och mat i magen innan det var dags att hämta väskorna och ägna oss åt hemresan. Den där resan som är ett tråkigt måste efter fantastiska dagar med ett härligt gäng. Denna gång med Löparäventyret i Ukraina.
Landet där pumpor ligger spridda överallt på landsbygden, arga tanter kör spårvagn, maten med fördel serveras i en skolmatsal, man dricker rökt saft både till frukost och lunch och med staden Lviv där man låter floden rinna i ett rör som asfalterats över. Dit vill vi tillbaka. Dit borde ni åka. Ett Löparäventyr av rang är nu slut. Nästa går till Marocko och Berlin. Haka på vettja.
