Utan slöja i Qatar

Nu är VM-äventyret slut och vi är på väg hem. Dags för ett sammandrag. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig men med mig har jag ändå en medalj, ett spännande löparäventyr och bra erfarenheter.

I torsdags, dagen innan loppet, var den viktigaste uppgiften att äta. Denna uppgift var inte svår att ta på fullaste allvar då maten i den flygande mattans restaurang höll väldigt hög klass. När det började skymma gav vi oss ut på en joggingtur för att reka banan. Det var svårt att få en helt klar bild över den krokiga banan men vi konstaterade att temperaturen skulle bli ok och sträckningen skulle vi ha många varv på oss att lära oss. Sedan var det dags för invigning. Varje land paraderade in med sin flagga över ett podium och förbi ett gäng oljeshejker som såg måttligt intresserade ut. Det efterföljande pastapartyt var överdådigt och vi gjorde sällskap med några volontärer i traditionella kläder.

Fredagen ägnades åt vila, mat och att förbereda flaskor och energi till langningen. Jag hann även med lite shopping i det gigantiska köpcentrat dit man från hotellet kom via en överbyggd bro. Där inne fanns bland annat en kanal med gondoler och ett tivoli och allt var byggt för att likna en stad fast inomhus. Jag gick dit två gånger under dagen då allt var stängt första vändan på grund av en lång bönestund. Plötsligt var det dags för starten som gick precis utanför hotellet. Solen hade gått ned. Vi samlades tillsammans med alla andra löparna och några kameler. Insikten om var man hade hamnat efter de senaste årens träning blev plötsligt väldigt påtaglig. VM. Stort. Vi och de övriga par hundra löparna gick över mattorna. Klockan 18 gick startskottet och vi var iväg.

Banan var fem kilometer lång och väldigt krokig. Efter 500 meter fick man om man ville springa genom en korridor av gigantiska kylaggregat. Det ville man. Vägen svängde och plattbeläggningen tog oss förbi en vätskekontroll innan en skarp kurva som via asfaltsväg passerade två kilometersskylten i svagt uppförslut. Längst bort var en vändpunkt och banan fortsatte med sin lättaste kilometer där man också hade god chans att heja på de andra innan man fortsatte vänster vid en rondell och kom in på plattorna igen på Aspire zone som är ett stort område med alla idrottsarenor man kan tänka sig. Allt byggt för att kunna arrangera friidrotts-VM och fotbolls-VM. Efter en sväng och en vändpunkt hade man passerat fyra kilometer och var på väg mot langningszonen. Var lite som julafton eftersom jag inte kom ihåg vad jag hade skrivit på mitt schema. Det kunde vara russin, bar, gel, olika drycker, koffeintabletter, salttabletter eller kexchoklad. Nu följde ytterligare en vändpunkt och en till energistation från arrangörerna bestående av mystiska små anrättningar. Lät bli dem efter att ha provat men inte kunnat avgöra om det var något sött eller leverpastej. Ytterligare två svängar och sedan fick man springa genom målet och ut på nästa varv. Detta skulle ske 20 gånger, och precis, det var en del svängar.

Mina första 50 km gick riktigt bra. Jag fick bromsa mig själv för att inte springa fort. En härlig känsla. Mitt mål var 7:45 timmar och jag låg någon sekund under snittfarten 4:39 som krävdes för att uppnå mitt mål. Någonstans där gjorde sig kurvorna påminda. Jag fick ont i vänster knä, och varje steg blev mer och mer en plåga. I synnerhet i de tvära kurvorna. Jag kämpade på och försökte tänk a på annat. Peppen från vårt team och Linus föräldrar som överraskade med att dyka upp samma dag som loppet hjälpte mycket. Att dessutom ha Linus tjej Josefine i målet, glatt påhejandes varje varv, hjälpte också otroligt mycket. Jag visste vid denna tidpunkt inte vilken position jag hade men det var inte bara jag som började se plågad ut. Banan dödade oss. Jag var glad att se att Sophia såg pigg ut och kunde försvara de svenska färgerna för oss tjejer. Vid 70 kilometer lyckades jag helt plötsligt springa fortare och smärtan i knät försvann. Då började jag fundera på om den förvärrades när jag sprang långsammare i ett tempo jag inte är van vid. Kanske hade jag blivit tvungen att springa långsammare på grund av energibrist och därför fått knäont. Dock var kurvorna ett faktum och det började göra ont igen. Mitt tidsmål var för länge sedan förbi men i mål skulle jag på en försvarbar tid. Något annat fanns inte. Jag åt banan och pendlade upp och ned i humör. Till slut var det bara ett varv kvar. Fem ynka kilometrar och jag fick upp tempot. Jag gick i mål strax över 8:25. Såklart inte nöjd just då och det var många slagna hjältar som passerades på väg mot den efterföljande maten. Klockan var halv tre och mitt resultat hade genererat plats 21. Roligare var att Sophia sprang i mål som 13:e tjej och Jonas som tvåa. Dessutom hade Fritjof slagit personbästa och blivit tia. Var också imponerad över Linus som trots illamående större delen av loppet tog sig runt. Det var skönt när det tuffaste loppet jag varit med om var över och det enda jag ville var att gå och lägga mig. Fast loppet hade ändå varit roligt trots motgångarna.

Det var ju inte såhär jag hade tänkt mig det hela. Men jag är väldigt glad att jag hade tagit mig till VM. Jag vet inte om det var det onda knät eller energibrist som var roten till det onda. Eller så var jag helt enkelt inte i mitt livs form. Det jag vet är att jag inte var helt utsliten dagen efter, förutom att knät gjorde sig påmint. Jag hade heller inte fått kramp som i Comrades. Kanske för att jag hade fått i mig mer energi men kanske behöver jag ytterligare påfyllnad. Jag vet också att jag är oerhört taggad inför nästa utmaning. Jag vet att jag kan bättre.

Dagen efter var det inte bara vi svenskar som chillade vid poolen. Det var inte heller bara vi som diskuterade den elaka bansträckningen.  Det hade varit svårt att göra bra tider på banan. Vid prisutdelningen som även den var en orgie i matbuffé visade det sig att jag faktiskt skulle få med mig en medalj hem. En bronsmedalj i klassen K35. Jag kunde heller inte lämna detta land utan att bara ha sett hotellområdet. Därför liftade jag med ryssarna in till stan och blev avsläppt nere vid vattnet. Där utgjorde skyskraporna på andra sidan ett fint panorama i mörkret. Sedan gick jag till marknaden. I Doha som bara varit en stad i 50 år finns ingenting gammalt. Därför har de byggt en marknad i gammal stil. Där du om du har lust kan få skjuts i tygklädda skottkärror om du inte vill gå själv. Jag gick runt i gränderna och tittade på papegojor, ballongförsäljare och shisharökande sällskap innan jag åkte tillbaka med en taxichaufför från Bangladesh. I detta land bor det 2 miljoner människor varav endast 30000 medborgare. Min taxichaufför arbetade här för att försörja sin familj hemma medan hans föräldrar letade upp en passande fru till hemkomsten. Han berättade om systemet i detta land som är så annorlunda på många sätt. Ett land, och en stad, som just nu har ett fokus. Fotbolls-VM. Ett land där kvinnorna helst inte ska synas. Jag lyckades betala med en svensk hundralapp och sedan var det dags att sova.

Trots resultatet i gårdagens lopp har detta varit ett härligt löparäventyr och eftersom man inte springer 100 km så ofta har jag lärt mig mycket inför nästa lopp. Jag vill också tacka mitt fantastiska ultralandslag. Fantastiska löpare och toppenbra support både innan, under och efter loppet. Jag ser fram emot nästa gång vi får springa och jobba ihop. I VM 2015 i Winschoten då är vi tillbaka. Ännu starkare.