aug
I fredags kom jag hem från Rumänien, eller jag kom till Stockholm på morgonen efter en natt på Bukarest flygplats. Tur att man har förmågan att sova överallt. Även på ett hårt golv med väskan som huvudkudde. Jag gick och hämtade min nummerlapp till SM och sedan blev det en chill dag i en park där jag varvade slummer med bokläsning. Det fanns bara ett problem. Ni vet det där envisa skoskavet, som mer har tagit gestalten av ett hål i min häl. Att springa i vanliga skor var inte skönt. Så jag gick till Salmingaffären på Kungsgatan och hämtade ett par xplore. Det fick helt enkelt funka med freerunskor i 100 km. På kvällen åt jag middag med Rune och Mary. Det känns förmånligt att få hänga med sådana meriterade ultralöpare dagen innan ett race. Med oss på middagen var också André och Lars. André som hade för avsikt att springa väldigt, väldigt fort dagen efter. Min plan var att springa långsamt. Springa långsamt fast ändå vinna SM. Låter kanske konstigt i ett SM, men med VM om fem veckor var det ändå planen. Fram till i torsdags då Rune sa att jag ändå kunde få springa på. Inför det faktumet hade jag dock blandade känslor. Jag hade sett fram emot ett lugnt lopp. Känslan skulle få avgöra hur det hela skulle bli tänkte jag då. Kvällen blev tidig och jag fick en god natt sömn i en skön säng långt bort från hårda flygplatsgolv.
På morgonen hade jag bokat frukost. Mackor skulle vara bredda och ägg kokade vid kvart i sex. När jag kommer upp har någon snott min frukost. Ingen bra känsla mentalt. De skramlade fram en ny medan jag blandade en Intenddryck från Umara. Pulvret tappade jag först på golvet men sopade ihop det igen och lade i flaskan och tänkte att de säkert städar på vandrarhem ibland. Efter en stor och snabb frukost gick jag i solen genom det våta gräset över Gärdet. Det skulle bli en varm dag och jag ställde min låda med energi på ett bord. Efter att ha hejat på folk jag känner vilket numera är i princip alla var det dags att börja denna löpning i längd av en arbetsdag.
Två tjejer från Kroatien gav oss direkt ryggarna och de var inga jag planerade att hålla. Jag skulle ju springa långsamt. Men det är inte så lätt. De första milen är alltid lätta. Jag hittade en grupp där vi sprang på 4:40/km de första milen. Med i klungan var en Stina som sprang för Fredrikshof. Jag hade ingen aning och vem hon var och det hade ingen annan heller visade det sig i varvningen. Rullskidåkare var det någon som sa till mig. Hur som helst frågade jag och hon hade aldrig sprungit 100 km. Jag tänkte att jag krossar genom att hålla det höga tempot till hon skulle släppa, sedan slå av på takten och eventuellt öka på slutet. Det var även något jag sa till Rune och en annan medlöpare i klungan. Rune och Mary som supportade under hela loppet. Det blev inte riktigt så. Jag sänkte farten efter tre mil men det gjorde inte Stina. Så var det med den saken.
Jag fokuserade på att springa ett lopp som inte slet för mycket på kroppen inför VM och att inte bli omsprungen. Jag hade ingen energidipp och åt gel, snickers, någon bar och så ostkaka. Loppet är relativt platt, endast två knäppor under de sista 3 kilometrarna. Underlaget är slätt med grus och asfalt. Man ska alltså inte kunna snubbla. Inte i teorin. Men efter 30 km föll jag handlöst i magplask och gled fram på armbågar och knän över gruset. Kände snabbt efter om något var skadad men det var bara skrubbsår. Skrubbsår som snabbt gjorde att hela underarmarna och knät var blodiga. Jag sprang vidare och det såg ju ändå rätt coolt ut. När det var dryga två mil kvar hade jag Stina 15 min framför mig och Yudith 15 minuter efter mig. Placeringen kändes stabil och sista varvet sprang jag runt och tackade alla funktionärer och publiken för att de hejat så bra under loppet.
Målgången blev på dryga 8h15min och det var som alltid lite skönt att inte behöva springa längre på ett tag. Man vet att man har varit ute och sprungit ett stycke när såren på ens armar redan har bildat skorpor. Det hade gått enligt plan men ändå inte. Jag sprang på den tid jag egentligen hade tänkt mig, fast jag hade tänkt vinna. Men ett SM-silver är ju inte så dumt heller. Jag satte mig i gräset och åt lite gulash tillsammans med Stina, guldmedaljören som visade sig vara en väldigt trevlig tjej, som likt mig första gången jag provade slog till med ett SM-guld. På banan är det tävling men efteråt var jag jätteglad att ännu en tjej är grym på att springa 100 km. Fatta vilket lag vi får i VM. Dessutom insåg jag att hon blir en väldigt rolig reskamrat i Holland. Vi pratade om allt mellan himmel och jord medan vi väntade på prisutdelningen och tittade på de löpare som fortfarande sprang. Imponerades över att de många gånger gör en tuffare insats än oss själva då de är ute många fler timmar. En kille jag känner från Norrköping som sprang sitt första Ultra var framme vid tidtagningen. Han var vid väldigt gott mod men försökte få dem att inse att han hade sprungit ett varv för lite. Tillhör säkert inte vanligheterna. Vi skrattade gott och var glada att vi var klara.
När vi var klara ute på Gärdet bestämde vi att jag kunde hänga på Stina hem och duscha. Hon hade cykel och jag åkte lokaltrafik. Det tog ett tag och jag ville undvika att gå för mycket. På bussen satte jag mig på handikapplatsen men blev bortprioriterad av en äldre man som hade opererat foten och gick på kryckor. Han visade mig sedan rätt genom tunnelbanesystemet och jag var glad att jag ändå var mer mobil och snabb än honom trots vad jag hade utsatt min kropp för.
Det blev en snabb dusch hos Stina och sedan tog jag mig i långsamt tempo till tåget. Men inte för att åka hem och sova. Nej i Norrköping mötte jag min syster och en kompis. Ölen smakade gott och senare begav vi oss till motorgården på heavy metalkonsert. Nej det är inte min musik, men spelar syrrans sambo i Hatescript går man ibland på sådana konserter. När vi kom dit var det första vi såg en bod med ett chokladhjul. Jippi sa vi och sprang dit. Men på den satt bara drinklistan där vissa av drinkarna var av tveksam kvalitet. Men var det sprit som såldes fick man köpa sprit. Det blev en annorlunda kväll med konserter, lekar och nya människor. Såklart gick vi all in i skattjakten och vid halv tre var jag en av de sista som var på väg hemåt. För att minimera sträckan att gå förde jag mina nyfunna kompisar över midjehöga gräsfält och klättrandes över staket. Vet inte om det blev en lättare väg hem, men definitivt mer äventyrlig.
Nu sitter jag i parken och det är fredag, ungefär en vecka sedan SM. Jag har inte löpt ett steg, men det ska jag göra om en stund och jag är riktigt sugen. Och jag är sjukt taggad inför VM. Sjukt taggad.
