Runt Slätbaken – Östgötaäventyr nummer sex

Spontant är det bästa och så blev det i torsdags när jag bestämde mig för att i fredags dra ut på ett Löparäventyr. Ett enkelt sådant men enkelheten ska inte underskattas. Snörade på mig skorna. Lade två bars, en gel, en Smartfish, kontokort och en powerbank i mitt Flipbelt. Tryckte igång klockan när en granne påpekade att jag skulle unna mig vila. Varför då. Jag är pigg, glad och mår bra. Så känner sig även vår 27 veckor gamla fripassagerare.

Glömde påpeka att jag väntade en timme extra innan jag gav mig av. Regnet öste nämligen ned utanför fönstret på morgonen men enligt väderleksrapporten skulle det sluta 10:00. Det slutade 10:00. Det var då jag klev ut genom porten. Regn är normalt sett inget som håller mig inne men under timmar av löpning och stopp på spännande ställen är det inget kul. Kan även nämna blåsten. Den som kunde bli 20 m/s i byarna. Jag hoppades på medvind och sprang iväg. Genom Hageby, Navestad och vidare på cykelvägen längs E22.

Ja det var medvind med kom en del mer regn. Rätt blöt svängde jag vänster vid Tingstad där det finns ett populärt café samt försäljning av utemöbler och fortsatte mot Tåby. Solen kom fram och torkade mig. Jag har sagt det förr. Man kan springa bort regn. Gjorde det med besked och höll ett fint tempo till Tåby med ett kort stopp vid Myckelby säteris butik som tyvärr inte hade öppet men som bland annat säljer hästsportkläder, smycken och choklad i trevlig miljö.

Mitt första riktiga stopp blev först efter 24 km nere vid Mems slussar, porten till Göta kanal från Östersjön. Början och slut på den kanal som började grävas 1810 och där denna del invigdes 1832 av Karl XIV Johan med pompa och ståt. Här växte ett litet samhälle upp kopplat till verksamheten med kanalkontor, tullkammare och lotsstation. Denna dag var det bara jag på besök men  Kanalmagasinet erbjuder boende, restaurang, café, souvenirbutik, festlokal och boende.

Det var inte en dag för långa mysstopp utan jag blev snabbt kall och gav mig vidare längs vägar på norra sidan av Slätbaken. Faktiskt vägar jag delvis inte färdats på förr. Dessutom valde jag grusvägar förbi bondgårdar och öppna fält och utan att på förhand veta hur allt hänger ihop var jag framme vid ett smultronställe jag besökt tidigare.

Det var inte bara vid utflyktsmålen jag var ensam utan även på vägarna. Men jag gillar att ha omgivningen för mig själv och hade snart nått ett viktigt delmål för färden. Norrkrog och färjan över till Stegeborg. När jag kom ner för backen låg det dock ingen färja där eller på andra sidan. Men en infotext rullade på en skärm och meddelade att persontrafik över ändå bedrevs. Tack och lov. Efter 45 kilometer och kvällens mål på andra sidan Slätbaken skulle jag inte behöva vända om. En man kom ut ur huset vid den lilla hamnen och lät mig veta att kapten nog inte var särskilt sugen på att köra över mig ändå. Hm. Varför inte tänkte jag. Jag är en person, eller två, och inget fordon plus att jag såg en liten båt guppa vid bryggan. Just det. Blåsten. Den hade tilltagit och gick inte att snacka bort. Såg lite stormigt ut på vattnet. Gick mot huset ur vilket en kapten kom mot mig. Han frågade om jag ville över. Svar ja. Swimrun, kan det vara en sport att byta till just idag, frågade han vitsigt. Nja, svarade jag, men jag vill väldigt gärna över för min sambo väntar i slottet på andra sidan och vi ska sova där. Det var en snäll kapten. Trots att han inte hade åkt över med någon på hela dagen på grund av blåsten kunde vi göra ett försök. Om det kunde ske direkt. För vädret skulle bli ännu värre. Detta var inte mig emot och helt enligt plan. Jag hade inget att vänta på mer än på andra sidan.

På vägen förbi slottsruinen och särskilt över bron höll jag bokstavligen på att blåsa omkull. Klämde i mig min gel för att orka springa upprätt. Kändes som vinden riktigt hade trattats in där i inloppet mot Söderköping. Tidigare en superviktig väg till den medeltida staden och på grund av det försedd med så kallade pållås. Stora störar uppstickande från botten där skeppen behövde en lots för att ta sig förbi.

Jag studsade här in på Östgötaleden som först tog mig förbi Skällviks kyrka. En riktig favorit bland kyrkor att springa förbi. Oerhört vacker. Där övergick grusvägen till stig och det på ett väldigt fint sätt. Längs en mossklädd stenmur och ned genom lövskog till vattnet. Där hittade jag dessutom resterna av Skällviks borgsruin som blickade fint ut över Slätbaken. Ytterligare ett ställe jag inte hade besökt tidigare. Sedan upp på stora vägen där husbilar var på väg till att spendera helgen i Skärgården. Jag hade en mil kvar och var rätt tom på energi. Hade en proteinbar som jag tacksamt åt, och reflekterade över att den enda vätskan jag fått i mig under 52 km löpning var just 2 dl Smartfish. Men jag var mer hungrig än törstig.

Sista biten sprang jag på grusväg ned mot Sjöhagen och såg skylten Djupdalen. Dit svängde jag inte men många minnen från fina stunder i min väns föräldrars sommarstuga under gymnasiet dök upp. Och i synnerhet minnen från de fester vi hade när föräldrarna inte var närvarande. Jag tog istället vänster vid soptunnorna och fortsatte mot Husby förbi ett fint litet vattenfyllt stenbrott och strax var jag på väg uppför backen till Husby säteri.

Husby Säteri bjuder på en vacker och levande slottsmiljö, utsökt bevarad anno 1795 både gällande exteriör och interiör. Här skulle vi bo över i en av de fem slottsviterna. Husby är känt för ett utbud av många olika aktiviteter, konferenser, fester men kanske främst spökerierna. Ja här spökar det på riktigt. Något vi inte fick prata om under kvällen. Så var det överenskommet mellan mig och Björn. Vi skulle kanske snarare kunna kalla det en önskan från Björns sida. Installerade oss i sviten, klädde om till fina människokläder och gick ned till paradvåningen där middagen serverades. En förrätt med vilt och sedan lax till huvudrätt. God mat och underbar miljö för en som gillar denna tidsepok. På tal om spöken. Efter ett parti biljard lade jag två bollar på bordet som ett test innan vi gick till vårt rum för kvällen. Prinsessor och prinsar äter gärna godis och chips i sängen och tittar på TV. Så gjorde vi. Like a princess. När lampan släcktes var det lite småläskigt, särskilt eftersom de 20 metrarna per sekund slet i träden och gjorde att det ven i fönsterrutorna. Alla kroppsdelar under täcket. God natt.

Vi sov gott och ostört i de fluffiga sängkläderna. Fast jag var inte på toaletten under natten som jag brukar. Undvek det gärna. Och i biljardrummet. Tre helt andra bollar på bordet. Nej det var ingen annan som hade spelat. Vi var ensamma där. Men en sådan isikt kunde även Björn överleva när natten var förbi och frukosten servererades i det vackra bufférummet. Värdefullt att ladda på ordetligt. Särskilt för mig som skulle springa hem. Är det äventyr runt Slätbaken gör man klart. Till fots. Men jag var glad att haft sällskap av min prins på slottet.

Fortsatte på grusvägarna bakom Mogata och ned mot Slätbaken där Killingholmen med tillhörande gravfält från järnåldern var fint att springa ned till. Sen blev det blåsiga kilometrar fram till Söderköping där jag tog mig tid att kryssa runt lite. Madickens gator och medeltiden gör sig påminda överallt i denna stad som jag alltid njuter av att komma till.

Åt min glass på väg upp till kanalbanken. Hörde förbipasserande säga till varandra att det såg kallt ut. Men jag är van att befinna mig i en annan klimatzon. Linne, solglasögon och några få grader varmt. Sträckan med slussarna längs Göta kanal var en kontrast. Inga båtar. Är fullt på sommaren. Inga människor. Är myllrande på sommaren. Allt för sent fick jag reda på att en man gjorde ett liveperformance i form av motorsågskonst, men den ska bli permanent så jag får kolla på alstret nästa gång. Min fruktan för trapporna upp till Ramunderberget gjorde även att jag helt glömde kolla in målningarna som olika konstnärer gjort på elskåp runt om i staden. Men då har jag det kvar till nästa gång också. Söderköping ligger endast 17 km från Norrköping.

17 km hem hade det också varit om jag inte hade tagit en omväg utan att riktigt veta hur lång den skulle bli. Men först berget. Från kanalbanken går det trappor upp till Ramunderberget och in i motionsområdet Petersburg innehållande några riktigt brutala slingor med tanke på kuperingen.

Tog mig via motionsspåret ned till Petersburg och ut på vägen. Men ville undvika första biten på E22 som inte har någon cykelväg så sprang mot Tåby igen för att sluta cirkeln. Väl framme insåg jag att dagens tur skulle bli närmare 40 km. Men vad gjorde det. Solen sken och någon hade placerat en riktig spårvagn med tillhörande hållplats i trädgården.

Det som härifrån nu istället blev de sista 17 kilometrarna hem till Norrköping finns det inte så mycket att säga om. Blåsiga. Dock inte regniga som dagen innan. Soliga. Hemväg. Påfylld med upplevelser efter ett härligt löparäventyr i min närmiljö. Ett äventyr som blev längre än jag tänkt, så som det alltid brukar bli ute på tur med mig. Istället för 80 km blev det 96 km. Men på en längre sträckan får man uppleva så mycket mer. Glad och nöjd hade jag en halvtimmes att pusta, duscha och äta innan ett dygn av barnvaktande tog sin början innehållande cykelturer, hopp och lek. Nu är det söndagskväll. Jag är lite mosig. Men att skriva klart denna blogg ska jag orka. Det snöar utanför fönstret. Tack Östergötland för en härlig helg ute på vägarna runt Slätbaken och att våren höll ett fönster öppet för mig.