Ice ice Bosön

När vi kom hem från Marocko hade i princip snön försvunnit och i torsdags värmde solen kinderna när jag sprang rundan ut och hem från Åby. Jag hade tränat hårt innan Marrakech men vilat innan loppet och lite efteråt. Nu var jag himla sugen på att få träna och njuta av en massa mil. Passande då att landslagsgruppen skulle ha läger på Bosön. Springer är inte helt oväntat sådant vi sysslar med där ute på Lidingö.

I fredags sprang jag med Johan och Stina från Östermalms IP ut till lägret. Stina hade jag träffat nyss då hon var med i Marocko men Johan sist när vi sprang längs Indalsälven i somras. Himla kul, och av glädje springer man fort och lätt. Tillsammans med både nya och gamla ansikten samlades vi vid middagen och sedan fick vi lite info om förra och denna landslagssäsong. Det saknades bara en detalj. När SM och VM ligger. Blir nog bra med den saken. Vi gick ut och sprang igen istället. I mörkret med pannlampa. I skogen på reflexbanan. Det var inte långt men tog jäkligt lång tid. I alla fall för mig. Fast vad gör det när skogen är tyst, fin och full av frost. Ingenting. Somnade gott.

Lite isigt var det fortfarande på Lidingöloppsspåret under lördagens morgonjogg. Först en timme med Stina och på vägen tillbaka träffade jag så lämpligt resten av de som gett sig ut så jag vände och hakade. Upp för slalombacken vid Kyrkviken och tillbaka ned för den kuperade golfbanan. Det blev nästan två timmar. Förmiddagen blev spännande. Den handlade om våra rädslor där vi blev guidade av Kristina som sprungit genom Iran och idrottspsykolog Anders Ekstrand. När det sedan var dags att hoppa i en isvak tyckte jag, Johan och Stina att vi var tillräckligt tuffa och sprang lite backar istället. Man blir ju så kall. Och så blöt. Jag gillar ju inte ens att bada på sommaren nåt särskilt. Men Johan kunde plötsligt inte motstå frestelsen och sprang ned till bryggan. Därefter Stina. Och en tioårig tjej. Då kunde inte jag vara sämre.

Läskigare var det nästan på eftermiddagen när vi sprang på isen längs kusten och runt öarna. På några ställen fick vi hoppa över långa sprickor. Men Anders åkte först på skridskor och hade en pinne att peta med. Vi höll ändå ihop för ingen ville hamna bakom i någon vak även om vi hade övat på konsekvenserna under förmiddagen.

Efter fyra och en halv timme av träning var det skönt att få vara inne resten av dagen. Anders delade först upp oss i kort och långdistans. Intressant när jag hamnade bland kortdistansarna. 100 km. Allt är relativt. Vi fortsatte att prata om mental träning och fick mycket bra input. Bland annat vilka strategier man kan använda för att ta sig ur svackor. För de kommer under ett ultralopp. Där kan ni vara säkra. Men vi är starka typer. Och när vi skulle berätta hur vi vill bli ihågkomna kändes det som att detta är ett gäng man vill hänga med. Den starkaste. Den envisaste. Den gladaste. Inspiratören. Den första kvinnan i OS 100 km. Den första som springer 120 km på 6 dagar. Han som gjorde saker på sitt sätt. Den som går sin egen väg. Den som är lite lagom crazy.

Lite lagom crazy. Ja detta är en samling rätt galna människor. På ett bra sätt. Under kvällens häng i soffan fick vi höra de mest fantastiska historierna. Om hur man blir efter att ha gått i över 80 timmar i sträck. Att fotsulorna lossnar, blod sipprar upp ur strumporna och hjärnan blir helt fucked. Hur en av deltagarna i laget blev diskad efter att sin 60 timmar långa promenad fått en hallucination och gått in på H&M och därmed petat laget ur lagtävlingen. Om sådana som springer en runda på några mil för att täcka in alla trappor på Söder i Stockholm, eller alla gator på Norrmalm. Tycker man det är lite för centralt finns det folk som springer upp på alla toppar i staden med omnejd. Den så kallade seven summits. Man får ta sig däremellan hur man vill och en optimerad runda mäter ca 70 kilometer. Känns det ändå för kort finns det sådana som känner för att springa 6 dygn i ett sträck på ett löpband. Ett gäng runt bordet ska ut på äventyr i sommar. De ska ta sig 90 mil och 55000 höjdmeter över Pyrenéerna. Dag och natt. Jag tror man har 19 dagar på sig, men flera kommer springa fort.  Jag kom på mig själv med att bli sugen på liknande utmaningar. Började fippla med mobilen och surfade runt.  Men innan jag hade anmält mig till något gick vi och lade oss. Det gjorde inte fallskärmshopparna som också hade samlats på Bosön denna helg. De hade fest på vår toalett. Vid halv två ville jag använda den. De tyckte inte att det var några problem. Det tyckte jag. Jag tyckte även det var ett problem att deras kompisar utan nyckelkort stod och bankade på entredörren och att det luktade fylla och var öl på golvet i korridoren. Jag gillar öl, men inte i korridoren under natten på en idrottsfolkhögskola.

Som alla löpare vet är det långpass på en söndag. Vi var ett gäng som sprang in till fastlandet och upp på söder. Där tog vi en kort paus då Johans fru hade fixat kaffe. Vägen hem blev en liten omväg runt Kaknästornet. Solen kom fram mellan molnen och vi ökade tempot. Det blev en skön runda på tre timmar med många roliga samtal. Efter lunchen pratade vi om utrustning. Johan visade vad man behöver och inte behöver för att springa runt flera dagar i öknar, över berg och på landsbygden i USA. Full av värdefull input, många mil i benen, god mat i magen och massa energi från mina kompisar var jag glad över att återigen fått ha varit med i detta sammanhang. Ultrabra. Ultrakul. Ultramysigt.