Högt och lågt runt Rimforsa – Östgötaäventyr nummer åtta

Ibland måste man strecka kalendern och bara ge sig ut trots att det egentligen inte finns tid. Kanske är det också då man behöver ta sig i väg allra mest. De var jättelänge sedan vi var iväg med vår bobil och hösten blir gråare och gråare. Det var alltså hög tid för ytterligare ett Östgötaäventyr. Jag hade föreslagit en plats jag inte hann svänga in till under ett tidigare äventyr.  Klevberget i närheten av Rimforsa. Vid närmare efterforskning var det lämpligt att parkera vid naturreservatet Hallstad ängar och slå upp lägret. Vi hade dragit i väg efter lunch och med solen strålande från klarblå himmel passade vi på ett ge oss ut på en liten tur direkt. En rundslinga av längd 3 km gick från parkeringen via bland annat just nämnda berg. Med mellis och Klara i bärstolen vandrade vi i väg.

Det gick brant uppför på Östgötaleden och när vi kom upp var det värt alla dagar i veckan. Vilken utsikt. Vilket läskigt gap. Vilket coolt naturfenomen. Hit måste alla ta sig. Oerhört spektakulärt och jag kände mig som Ronja där jag klev över gapet. Det var faktiskt lite otäckt där ute. Långt där nere såg vi parkeringen där bilen fanns.

På vägen ned passerade en skylt med hålväg vilket vi genom sociala medier fick veta innebar att många människor och vagnar gått i samma spår och skapat diken. Sedan genom en hage och uppför igen till vi svettiga gick den sista biten på trappstegen upp på Borgarmon. Även där med vacker utsikt över sjön Järnlunden. Där åt vi mellanmål och lekte med kottar.

Tillbaka vid bilen kunde Klara och Björn spana på en skonare som plockade avverkat timmer likt stickor på hög med sin stora klo och jag förberedde middagen. Göteburgare. Kommer ni ihåg från skolmatsalen. Falukorvsskivor i hamburgerbröd. Det fick stort engagemang på sociala medier när jag postade då många kom ihåg det, särskilt de från mindre orter som Skärblacka. Andra undrade var potatismoset var och somliga påminde mig om att det även kunde kallas Parisare. Min version var version 2.0 med briochebröd och grillade korvskivor. För Björn var det första gången han åt denna delikatess där jag undrar var namnet egentligen kommer ifrån. Härstammar det från bamban, namnet på lokala barnbespisningar i trakterna runt Göteborg, måhända.

I skogen är det mörkt när det blir mörkt. Klara somnade efter att ha klättrat runt i bilen till vi blev svettiga som föräldrar. Föräldrarna kollade sedan serie på Netflix. Ja det är ändå nice att kunna kombinera friluftsliv med detta i vår uppkopplade värld. När det var dags att sova lystes mörkret upp av en EPA-traktor som körde in till naturreservatets parkering. Var en av killarna ut för att kissa. Eller grävde han ned en skatt. Oavsett vad hade de nog inte räknat med en barnfamilj där ute i mörkret. Och på denna plats är den enligt uppgift mörkt på riktigt. Extra mörkt. Omgivningen ligger som i en svacka och med få täta bebyggelser. Ett ställe dig folk åker för att kolla in stjärnorna. Kanske var det just stjärnorna som lockade de bilburna ungdomarna. Eller inte. I sådana fall var det en snabb spaning.

Dagen efter stod cykling på schemat. Första långa turen med Klara där bak. Hon gillar att cykla i stan men nu skulle det bli lite i skogen och med ett äventyr som mål. När vi ger oss av på det viset använder vi allt som oftast Topo GPS, en app med kartor, där även stigar är tydligt markerade. Det blev en fröjd att passera bondgårdar, ta oss genom hagar och på stigar i höstsolen fram till Trollegater. Ett 7000 kvm stort område skapat av en jordbävning för 11 000 år sedan när sen drog sig tillbaka med 7 st grottor varav den största är 110 meter lång. Den innefattar en sal där trollen sägs haft fest. Spännande värre.

Björn tog sig ned i några av grottorna vars ingångar var markerade med röda pilar. Vissa är trängre och kräver bra skor, pannlampa och hjälm. Jag och Klara höll oss ovan jord och klättrade runt på det spektakulära mossklädda klippområdet.

Efter ett mellanmål gav vi oss i riktning tillbaka med en avstickare. Tack vare sociala medier hade vi blivit välkomnade till en gård med lamor då en tjej på gården hade sett att vi var på tur i området. Vid Kullsäter finns åtta lamor vilka har varit i Aftonbladet för ett par år sedan efter en rymning då lamor och alpackor fortfarande var ovanliga på gårdar i Sverige. Johanna lockade fram dem till Klaras förtjusning, dock var de bara sju så en var kanske på vift igen. På Kullsäter finns även ett av få smådjurskrematorier med tillhörande minneslund.

Cykelturen blev 22 kilometer lång och Klara hade redan börjat nicka till på vägen tillbaka så efter en rask lunch däckade hon och föräldrarna kunde äta sin mat i fred och även få lite välbehövlig egentid. Jag läste bok. Vilken lyx.

På eftermiddagen aktiverade vi oss i skift vilket är ett kompletterande bra tips till småbarnsföräldrar. Det är mysigt att göra saker ihop men kombinationen av att få egen träning och barnfrihet är extra bra. Först ut var jag. Planen var en knapp timmes löpning. Höga bergsförkastningar och knotig stig i alla ära men jag ville springa lite platt och upptäcka en ny riktning. Jag sprang ut över de tidigare nämnda ängarna. En unik plats med omkring 100 lindar som beskärs regelbundet. Faktum är att de tros ha gener från före istiden. Genom att deras DNA har funnits fastfruset i isen och sedan spirat upp igen. Dessa härliga träd och ängar med massor av pyttesmå vildäpplen i högar var riktigt fint. Jag fortsatte leden, kom förbi Bullerbyliknande hus och bestämde mig för att springa in till Rimforsa.

Det lilla samhället inrymde bio i gamla Godtemplargården, närhet till Kinda kanal och en skatepark bakom silon sponsrad av ortens företag som denna fredag eftermiddag användes flitigt av barnen när jag sprang förbi över bron. Stannade till på Bagarboden, visste att Björn skulle bli glad om jag kom hem med bullar. Tog samma väg tillbaka och människorna som kapade ved vid Bullerbygården hojtade att jag gärna fick stanna till med min last. Det gjorde jag inte och när jag kom tillbaka hade Björn och Klara disco inne i bilen.

Nu var det hans tur att ge sig i väg. Klara hejade glatt och sprang efter ropandes pa pa pa. Men nu skulle hon få vara med ma ma ma i stället. Vi gick upp till ängen. Öppnade och stängde en grind jättelänge. Gnagde på små sura vildäpplen. Försökte gå över desamma. Inte lätt med små ettåriga ben. Klättrade upp och ned på en bänk. Lekte med pinnar. Hörde en traktor komma nedifrån fältet. Den körde ända upp till oss. Det var mannen i Bullerbygården som skulle beskära lindarna. Han kände igen mig. Det var ju jag med bullpåsen och något sådant hade de inte sett på Östgötaleden utanför deras hus förut. Glad att kunna ha bjudit dem på den spektakulära upplevelsen. Det var även denna trevliga man som berättade för oss om DNA:t, lindarna och ängens historia. I eftermiddagssolen kom nu pa pa pa springandes upp mot gärdesgården där vi satt. Cirkeln sluten. Träningen genomförd. Familjen samlad igen.

På kvällen tände vi en brasa för att grilla på. Kött och majskolvar. Kompletterat med potatisgratäng på gasolgrillen. Är det fredag så är det. Bredvid oss på parkeringen hade vi fått sällskap av en husbil och invånarna hade också tänkt grilla. Vi samsades vid brasan och utbytte smultronställen längs vägarna vi farit och bott över på. Till Klaras glädje hade de en liten hund. Innan det tidigare nämnda mörkret lade sig över platsen gick vi ned till badstranden. Vilken kombination. Naturreservat och barnvänlig badplats. Hit åker vi gärna tillbaka. Kan inte nog understryka att jag älskar mitt landskap. Det finns så mycket att utforska. Glad att ha lagt ytterligare en pusselbit jag inte hade utforskat innan tillsammans med min lilla familj.

För er som bor i Norrköping med omnejd håller jag en föreläsning – ”VÅGA! Träning och äventyr med barn” – den 3 oktober. Eventet är kostnadsfritt och alla är välkomna. Klicka här för mer info och bokning.