Hinder på vägen

Nu är jag och min fripassagerare i magen redan i vecka 30 och jag kommer sakna magen tror jag. En sprallig bebis som gör mig sällskap dagarna i ända, men sover när jag springer. Och jag kan fortfarande springa mycket och långt. Glad att vi vill samma. Faktum är att jag inte känner mig gravid. Visst är det en bula på magen, men kroppen är inte tung. Jag har inte mått illa. Mår inte illa. Har inte varit trött. Är inte trött. Ok, väldigt kissnödig. Eller måste kissa ofta, särskilt när jag springer. Men det kan jag leva med. Det finns buskar och diken. Jag är glad varje dag det fungerar så bra. Mitt mål är som bekant att få ihop minst 100 km i veckan fram till nedkomsten i juli. Det har absolut inte varit några problem. Hittills.

Från den 1 januari har jag snittat 14 mil i veckan. Vid närmare eftertanke är det nog mer än jag brukar snitta januari-april. Bra det. Jag älskar att slå rekord. Tävla mot mig själv. Det har blivit brutala veckor på 18-20 mil och några lite lugnare i mina mått mätt. Men jag vill verkligen understryka. Det är en tävling mot mig själv och ingen annan. Inget jag heller rekommenderar en gravid kvinna att prova. Att springa dit jag ska har inte varit några problem och såklart springer jag och min lilla kompanjon till barnmorskemottagningen. Så som idag. Blodprov. Kissprov. Lyssna på hjärtat. Mäta magen. Snabbt lugna barnmorskan att min känsla av att inte känna mig gravid visst innebär att jag känner bebisen därinne. Alive and kicking. Men idag var turen till sjukhuset inte lika behaglig.

För i lördags stötte jag på patrull. Skulle ge mig iväg på ett långt pass. Springa från punkt A till punkt B. 38 km. Efter några kilometer kändes det inte helt 100. Något dåligt kändes i höger säte och baksida lår. Ibland kan man springa bort det onda. Ja det är sant. Hur mycket jag än tänkte på sommaren som kommer, bebisgull, äventyr, plockgodis, kvällens goda mat och såg Bråviken breda ut sig magiskt blank i morgonsolen blev det inte bättre. Nej det blev värre för varje kilometer. Det kan hjälpa att öka farten. Testade. Fungerade inte. Jag känner min kropp och kan skilja på ok ont och dåligt ont. Detta var dåligt ont. Min bror fick plocka upp mig efter halva sträckan. Det är inte ofta jag viker ned mig. Men så fick det bli.

Lite surt att det då inte kunde bli några 100 km förra veckan. Men som sagt. Jag har snittet på min sida. Och utmaningen handlar om att kunna springa långt som gravid ända in i kaklet. Ända in i vecka 40. Sannolikheten att det kan bli verklighet är också större inför kommande veckor då jag avbröt. Rackarns vad klok jag känner mig. Gjorde så som jag råder andra. Inte alltid helt trivialt.

Det var som sagt i lördags. Det blev söndag. Vi skulle testa motionsspåret i Skärblacka. Gick sådär. Jag hade ont och körde bara 2 km. Björn sprang vidare och bort sig skulle det visa sig. Jag gick tillbaka. Slickade mina sår. Noterade 84 km. Väntade i bilen. Björn kom så småningom tillbaka. Omtag igen.

What to do? Bara gilla läget.
Springer man bara en bråkdel av passet blir det endast 1/3 kebabrulle på lokala pizzerian. Fast det fanns mycket pomme.

Måndag. Ingen direkt ljusning. Joggade till gymet 2,5 km. Gymmade. Joggade vidare 1,5 km till en lägenhetsvisning. Gick på lägenhetsvisning. En av de bättre vi besökt. Tillhörande trädgård med fruktträd och bärbuskar. Många förråd till alla cyklar och grejer. Bestämde oss för att vara med i budgivningen. Istället för att springa följde jag med i bilen hem.

Tisdag. Cyklade till gymet på morgonen. Cirkelpass. Sedan fick jag en dos laser hos PJ där på Helhetshälsans hus. Det fina med laser är att det verkligen innehåller en superkraft och är bra mot allt. Hälsporrar. Inflammationer, vilka klassiskt kan ske i exempelvis hälsenan hos en löpare. Muskelbristningar, vilket jag tror är just det som intagit min höger baksida och rumpa. Ett läkande ljus helt enkelt. Så himla fiffigt att jag cyklade tillbaka för en dos till på eftermiddagen innan Tjalves träning. Intervaller var inte ett alternativ som ni förstår, men jag ville ändå vara med på något sätt. Så underbart med våra tisdagar uppdelade i grupper. Jag joggade i en progression som inte hade något med tempo alls att göra utan bara en ökning till att bli 5 km. Kändes inte bättre men heller inte sämre.

Onsdag. Två doser laser. Väntade till kvällen med att springa. Sex kilometer. Bättre nej. Sämre. Nej. Kan även meddela att, ja, det är normalt sett PJ som utför lasern på www.helhetshalsanshus.se men jag fick förmånen att låna den medan han hade behandling.

Torsdag. Något lite bättre. Till barnmorskan via stan. Till Helhetshälsans hus för en dos laser och vidare till mäklaren. Precis. Till mäklaren. Vi skrev på pappren. Vi köpte lägenheten. Hurra. Nu hoppas vi att även läkningen ska gå lika bra. Hittills 31 kilometer in på kontot. Tror ni att det kan bli 100 km denna vecka?

Salming Levels. Ny virtuell utmaning 1-31maj. Tempot spelar ingen roll utan det handlar om att samla kilometrar för att ta sig till olika önskade nivåer med fina priser, fina rabatter och dessutom grymt bra pepp att startavgiften på 100 kr går till fint ändamål. Jag satsar såklart på Salming ambassadör level – och tycker du ska vara med för att överträffa dig själv eller satsa på att jaga mig! Info och anmälan via www.salming.com eller instagram @salmingrunning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *