jun
I mitt förra inlägg skrev jag att löpning inte ger några pengar. Så fel jag kunde ha. Idag har jag nämligen varit iväg på mitt första pass som joggande guide. Kan ju helt enkelt inte bli bättre.
Träffade mina kunder idag klockan fyra vid Nordbahnhof. Ett par från Leipzig som blev väldigt imponerade av att få springa med någon som hade vunnit maran i just Leipzig. Jag hade fått instruktioner om 90 min jogging med murhistoria och Berlins highlights. Pratade ihop oss om tempo och 5:30 verkade vara lagom. De var trevliga och vi gled fram på gatorna förbi alla sevärdheter i ett tillfälligt duggregn. Hauptbahnhof, Siegesäule, Brandenburger Tor, Niederkirchstrasse…osv…tills vi kom fram till slutmålet East side Gallery efter 18 km löpning.
Vilken grej – få jogga i sin älskade stad, haspla ur sig lite årtal, visa sevärdheter, berätta om sina favoritplatser och få betalt till på köpet. Dessutom blev det en del löparsnack då de också springer marathon.
Framför ikonen Brandenburger Tor. Bilden är dock inte tagen idag utan i början av mars då jag var med på en fotoshooting till Berlin Marathons hemsida. Man kan luras att tro att det var sommar men det var fem grader varmt och efter cirka sextio korta intervaller mot kameran och två timmar var fotografen nöjd. Eller som Dawn uttryckte det efter en timme – Hey guys, there are Photoshop! Jag förstår henne, hon hade blivit utrustd med hotpants. Om bilderna blev bra vet jag inte, har inte sett dem på hemsidan än. Hur som helst fick vi löparkläderna och femhundra spänn!
Sedan hängde jag med kollektivet på promenad i kvällssolen, stannade på en restaurang för att äta och hade sedan planerat att gå på utebio. Vi skulle se filmen Tuvalu. Tuvalu är ett av världens minsta länder, en ö som ligger i Polynesien, och filmen handlar om en gammal blind döende man som finner själsfrid i en gammal simhall på ön. Dock är den förfallen så hans familj har spelat in simhallsljuden på band som den gamle får höra. Låter det som en biosucce? Nej det tyckte inte vi heller. Så nu har vi lånat grannens projektor och ska se en gammal tysk klassisk svartvit film från 1944, Die Feuerzangenbowle. Nu får vi hoppas att vi har bytt upp oss. Dags att krypa upp i soffan.
