okt
I somras hade vi tänkt campa någonstans. Helst i skogen. Men vi gjorde så mycket annat. Tiden räckte inte till. Det finns så mycket skoj att göra. Listan är lång. På den har testa en Backyard Ultra funnits med ett tag. Efter denna helg har jag kunnat bocka av detta.
Jag kan inte påstå att själva planeringen hade pågått särskilt länge. Jag funkar inte riktigt så. Bestämde mig i augusti men det var först förra veckan jag tog tag i saker och ting. Hade ingen särskild plan. Hade inte gått till botten med det hela eller läst på något mycket om hur man gör. Det här med att studera saker i minsta detalj eller läsa instruktionsböcker har aldrig riktigt varit min grej. Jag gillar hellre att testa och se hur det ska gå. Och ibland kan det gå riktigt bra.
Men jag hade satt upp ett mål. Ett väldigt högt mål. 35 varv. Kunde ju i alla fall testa. Det värsta som skulle kunna hända vore att jag inte klarade det. Och ingen hade blivit förvånad. Jag skulle inte bli besviken. Men jag triggades av att det inte skulle vara omöjligt. Inget är omöjligt. Uthållig. Check. Stark. Check. Pannben. Check. Dessutom gick jag ut med att detta var ett mål. Här skulle kanske andra tänka olika. Men jag motiveras av att säga saker högt. Att folk vet min plan A. Jag tror att man mindre sannolikt viker ned sig då. Men det fanns en grej som inte var check skulle det visa sig.
Jag hade hört att man ska äta mycket i början för sedan kan det bli svårt. Exakt vad hade jag inte tagit reda på. Räknade med att det måste vara gel inblandat. Energitäta Maurten. Brukar inta 90g kolhydrater i timmen när jag springer konstant. Bore väl vara samma här tänkte jag. Packade med en hel massa annat också. Godis. Ostkaka. Proviva. Juice från RÅ. Kraftbar. Chokladmjölk, Ost. Kakor. Svårt att veta vad jag skulle bli sugen på.
Det var inte bara mat jag tog med mig. Hade en projektledare som gick in helhjärtat i detta. Inget. Absolut inget lämnades åt slumpen. Jag som är van att åka till lopp i princip det jag går och står i, för mig öppnades en ny värld. Två tält. Gasolbrännare. Drönare. Bensindrivet elaggregat. Grill. Stormkök. Luftmadrass. Multiverktyg. Sovsäckar. Ljusslinga. Sjukvårdsgrejer. Beachflagga. Brandsläckare. Cykel. Skotork. Buntband. Strålkastare. Skarvsladdar. Grenkontakter. Pannlampor. Avspärrningsband. Bilen var verkligen fullpackad. För att inte tala om alla dessa kläder. Hur många ombyten skulle behövas. Jag tog med nästan alla kläder. Det var lika bra.
Vi kom till Kvinnerstagymnasiet som skulle vara helgens start- och målområde vid 08:00, precis efter det att nattens minusgrader hade släppt greppet och solen börjat värma. Vi frågade några killar var vi kunde sätta upp vårt tält. Men de visste inget om någon backyard, de roddade för rallytävlingen. Javisst, en sådan skulle också gå av stapeln här och vi skulle samsas lite på området. Sedan kom Ola och vi fick till vår förtjusning slå upp våra tält precis mellan ingången till toaletterna och arrangörernas energibord. Perfekt. Jag hade dock inte fattat att det fanns en gympahall där alla andra skulle kampera. Man hade med sig ett litet bord, en brassestol och något att ligga på plus en låda mat och energi som förhoppningsvis skulle vara god långt in i racet. Eller inte exakt alla. Några till hade faktiskt tält modell mindre än våra två som också användes som högkvarter. Där insåg jag också användningsområdet för rödvitt avspärrningsband. Som ett litet staket runt tältet.
Vi satte alltså upp tälten. Ett för att sova och byta kläder i. Det andra med ena tältsidan öppen lite som en lounge. Där inne dukade vi upp med energi på campingbordet som visade sig sakna fullständiga ben. Tre brassestolar och maskinerna som skulle skapa värme. Sjukvårdsväska. Brandsläckaren. Det blev himla bra. Ett schysst häng. Kanske ett ställe man ville spendera för mycket tid på istället för ute på banan när tröttheten skulle komma. Risken kunde finnas.
09:50. Samling i gympahallen. 10:00 var det dags. Här ska ni nu inte föreställa er en rafflande start. Tvärtom. Ett väldigt moderat tempo ut från gården ihop med ett pratglatt gäng. För det är så detta fungerar. Sociallöpning i dess renaste tävlingsform. Tog täten. Inte för att det spelar någon roll, men var trevligt att få ett varv med lopparrangören Ola. Han hakade första varvet för att visa oss vägen. Det varv som inte alls var som jag hade förväntat mig. Häng på under en runda.
Först ett varv runt själva området innehållande bland annat naturbruksgymnasium, häststall, ett åsnehängn och en stor parkering. Banan hade dragits om lite i sista stund eftersom vi skulle samsas med ralllyt. Fick mig att tänka på TV-dokumentären Plötsligt i Vinslöv där en konstförening ska samsas med en minigolfklubb. Ni som sett den förstår det roliga. Ni andra. Se den. Den matchningen gick inget bra, fast rally och löpning hade inga problem att synka. Efter ungefär en kilometer fick vi glada hejarop igen vid skolan. Sedan vänster in på en grusväg mot skogen. Galopperande hästar i hagen. Första backen. Men den skulle jag egentligen bli varse först efter ett par varv. Då hade alla lutningar blivit gåbackar. De visa gjorde så redan från början. Läs alla utom jag och några få deltagare. Vänster in i skogen på riktigt. Trail. Stundtals teknisk. Hur skulle detta gå. Det fick bli att just gå. Nåväl. Omväxling skulle väl förnöja antog jag. Efter tre kilometer ut igen på grus några hundra meter och så in i skogen igen. Korsning av grusväg och så skog. Fick berättat för mig i efterhand att vi hade korsat samma grusväg på tre ställen nästan på samma ställe. Så upplevde man det inte alls. Några spänger och små broar. Som tur var rätt torrt i skogen. Bara nattens frost som hade fuktat underlaget. Med två kilometer kvar kom vi till den absolut finaste sträckan längs en smal stig utan rötter som löpte genom knallgrön mossa. Som i en saga. Sedan nedför en stig full av gula små löv och förbi en skylt med 5 km vilken inte stämde alls, över en knäppa och ut på vägen. En liten hejarklack med bjällra och horn. Under några av varven fler folk som hejade. Det var samma folk som hade stått vid skolan. Nej detta är inte en publiksport utan de är den närmsta supporten som går all in och sköter även detta. Dock på ett ypperligt sätt. Förbi en av parkeringarna. Rallyfolkets. De måste ha tyckt vi är dumma i huvudet och konstigare och konstigare för varje varv. Det var fler foton än hejarop. Tillbaka till skolan. Prickas av på lista. Sedan vila och omstart. Där har ni konceptet. 6,7 km. Start varje hel timme. Spring så länge du orkar. Last man standing vinner. Svensk rekord för tjejer. 34 varv. Svenskt rekord för killar. 68 varv. Det senare tillika världsrekord. Wow.
Så hur gick det för mig då. Jag åt och jag sprang. Kanske lite för mycket av båda delarna. Gå mycket var ett tips jag fick under första varvet. Blev lite tveksam. Hade tänkt hålla 5:30 då det är en bekväm fart för mig och tänkte att den sliter minst. Nu satte trailen stopp för det så gjorde om planen till att springa i den farten där det gick att springa men ta det lugnare och kanske till och med gå på de värsta ställena i skogen. Ätandet då. Inga problem de första varven. Tvärtom. Tog en gel i varje paus och mer därtill. Vid halv tolv fanns det hamburgare och pomme. Jag tog två. Efter fyra varv började jag kissa med rumpan om man uttrycker sig så. Hm. Inte så bra gissade jag. Frågade några medlöpare vad det kunde bero på. När jag berättade att jag åt gel fick jag höra att det gör man absolut inte under dessa lopp. Och jag som hade typ en halv skokartong med sådana med mig. Så det slutade jag med. Tog bara bröd, bullar och andra vanliga grejer istället. Ingefära skulle tydligen vara bra också. Björn kokade en brygd på RÅ ingefära blandat med honung. Gott och starkt. Han hade även hunnit varit iväg och handlat. Jag hade glömt tamponger och tydligen fanns det annat vi trots vår osannolikt stora packning behövde till vår camp. En termometer. Nu hade vi alltså även en sådan som hängde i tälttaket tillsammans med den ljusslinga som framåt 17:00 tändes. Ut på det sjätte varvet men magen, nej den hade inte blivit bättre. Fick två immodium av en medlöpare. Resulterade i att jag inte ens kunde fisa. But well. Jag kämpade på. Benen var pigga. Huvudet var med. Bytte kläder. Det kändes som en fräsch omstart och så ut på det sjunde varvet ätandes en pizzaslice. Någon åt en hel pizza. Faktum är att alla gör väldigt olika. I min analys och dialog med de mer erfarna kunde vi konstatera att jag åt för mycket hela tiden. Bättre att knapra lite under de flesta varv och äta ordentligt under vissa. Lite så som man äter en helt vanlig dag hemma. Frukost. Lunch. Middag. Mellis.
Det var dock lite för sent att tänka på det nu. Varv åtta. Kramp i magen. Hurra. Kanske skulle det släppa. Kanske inte. Jag vet av egna erfarenheter från ultralopp att mirakel ändå kan ske. Så jag letade efter positiva saker. Onda saker kan man tänka bort. Lyckades gå på toa litegrann. Drack nyponsoppa. Sen blev det mörkt. Inte på grund av soppan. Men på med pannlampa. Det var ändå inte helt lätt att trampa rätt i skogen. Ingen kramp i magen när jag gick. Men man hann knappt ett varv genom att enbart gå. Termometern i tältet började visa minusgrader. Kommer inte ihåg om det var innan eller efter jag gjorde mitt sista varv men i något skede sjönk det. Under det elfte varvet var det en himla massa kramp. Stoppade ned fingrarna i halsen för att spy. Kanske skulle det hjälpa. Nej det gjorde det inte. Satte mig i skogskanten och drog ned brallorna. Det hjälpte inte heller. Var rätt mörkt och mysigt i skogen. Jag var själv där. Alla andra var framför. Det gick sakta. Natten hade inte ens börjat. Krampen släppte inte. Skit också. Kom in på 59:52. Teoretiskt sett hade jag hunnit ut på det tolfte. Men nej. Jag kastade in handduken. Inte förkrossad. Inte ledsen alls egentligen. Det går inte att hålla på ett dygn till om magen strular.
Gick in i campingmood istället. Rullade ut sovsäcken. Hejade på de andra. Duschade en varm dusch. Såg till att Magnus fullföljde sina 15 varv. 100 km. Fick ringa i klockan. Det gjorde han. Jippi. Klockan får man ringa i när man slår distansrekord. Vid denna tidpunkt klämtades den i hej vilt. Jag fick välja ett pris. Jag valde en stor låda knäckebröd. Smart. Vi som hade millimeterpassning i bilen med all packning. Efter midnatt sov vi alla tre gott i tältet. Vaknade till strax innan 06:00 då en damvinnare kunde koras efter 20 varv. Först vid nio klev vi upp. Kokade vatten på stormköket. Åt det som kunde liknas vid frukost från vår energilåda. Det var en strålande solig dag igen. Minusgraderna och frosten hade släppt sitt grepp. Fem killar gick ut på sitt 24:e varv. Respect. Rev vårt högkvarter. Åkte hemåt. Vid halv tre låg vi i soffan. Både supporten och löparen var lite mosiga. Tre kvar ute på banan. Strax innan 16:00 och med 30 sprungna varv var tävlingen slut.
Ja sommarens uteblivna campingtur blev av. Lite höstigare. Lite kallare. På gården vid en skolmatsal utanför Örebro. Men ack så trivsam ändå. Att få umgås med både gamla och nya löparvänner. Backyard Ultra. En väldigt annorlunda tävlingsform. Så olik en vanlig ultra då man springer konstant. Ingen vet innan vad som händer med sin kropp under dessa omständigheter. Jag trodde mig veta men visste det inte. Nu vet jag mer. Har fått massor av tips. Jag ska testa igen. Nästa gång tycker jag ni ska hänga med och campa på detta väldigt annorlunda sätt.
