Under 3h för att hinna med flyget och över 5000 dollar till #runforannie

Livet snurrar fort just nu. Har snurrat fort den senaste tiden. Vid närmare eftertanke. Snurrar fort hela tiden. Tur då att jag i skrivande stund sitter på ett flygplan. Alla behöver en paus. En plats, ett tillfälle eller ett tillstånd där man kan boosta energi. Jag är på väg att göra det i Portugal. Energi hämtar jag från mina äventyr runt om i Sverige och världen.

Senaste tiden har det känts som att det är ett liv innan den 1 juni och ett efter. Eller egentligen före och efter den 3 juni som är dagens datum. Den 1 juni, alltså i torsdags, hade jag release för min andra bok VÅGA! En väldigt annorlunda reseguide. Nu är jag författare på riktigt och det firades med två event. Ett i Linköping och ett i Norrköping. Jag ville vara på ett ställe som förknippas med resande. Det gör i allra högsta grad en flygplats. Men eftersom jag är både lokal- och regionalpatriot kunde jag inte välja. Därför fick det bli ett lunchevent på Linköping City Airport och ett eftermiddagsevent på Norrköping Airport. Planen var sedan att springa däremellan då avståndet är min favoritdistans – ett maraton. Ni läste rätt. Även om jag är med i landslaget på 100 km är ändå maran favoritdistansen. Dock passade datumet illa. Inte ens jag springer en mara under träning två dagar innan en av årets stora utmaningar. Men självfallet borde man istället flyga mellan städerna kom jag på. Sagt och gjort. En pilot och ett litet propellerplan anlitades och en tävling utlystes. Såklart ville jag fylla de andra två platserna i flygmaskinen också. Det var jag och två glada vinnare som fick lyfta på eftermiddagen och göra en 360 över min hemort Skärblacka innan vi, efter att jag hade fått köra planet lite, landade lätt illamående i Norrköping.

Jag är glad att så många ville vara med och förutom mingel delade jag med mig från ett av mina mest spännande äventyr genom en liten föreläsning. Det i Georgien och Armenien som jag genomförde i januari 2015. Min bok, den är som sagt ingen vanlig reseguide, utan en bok där jag delar med mig av ett förhållningssätt till resande. Några av mina äventyr varvade med tips hur du kan skapa ditt eget. På hemmaplan, runt om i Sverige eller ute i världen. Glad och trött landade jag i soffan på kvällen och fick en stund för mig själv, med en bok och en godispåse, innan jag somnade leende över vilka fina människor jag får omge mig med. Som följer det jag gör och vill läsa mina berättelser.

Godispåsen, ja den var början på omladdningen inför idag. Den ensamma stunden och boken, ett sätt att komma ned på jorden och hitta lugnet. Vet inte om det gick så bra, men sedan är också annat fokus och olika roligheter ett sätt att ta bort den mentala stressen inför ett för mig viktigt lopp. Stressen som man själv bygger upp men där andras förväntningar kan bidra. Min säsong har haft en bra start. Nästan osannolikt bra. Jag har persat på milen, halvmaran och 5 km. Att göra 2:48 på maran var det många som förväntade sig. Men jag vet att det är en sak i teorin fast en annan i praktiken. Visste dock att det var möjligt. Försökte att inte tänka på det. Satte istället upp några andra mål som jag också skulle vara nöjd över i slutändan för banan i Stockholm är inte helt trivial. Att komma bland de åtta bästa tjejerna i SM. Att springa på 2:50. Att springa bättre än mitt pers från 2011 som är 2.51.32. Att för första gången komma under 3 timmar i Stockholm. Fem bra mål jag skulle vara nöjd över.

Idag på morgonen. Känslan av att all träning är gjord. Inga krämpor. Bra energi i magen. Frisk. Förväntansfull. Pigg. Bra känslor. Att kunna fläta håret skulle ha varit bra. Men gjorde detsamma. Fick bli ett trolltrassel som vanligt genom loppet. Gick till Östermalms IP. Mötte några löparvänner. Laddade. Skrattade. Sen var det dags. Hurra.

Klockan var 12:00. Tror inte att någon annan på startlinjen hade en flight att passa på Arlanda klockan 17:40. Det hade jag. En anledning så god som någon att springa fort. Vi drog iväg i ett huj. Lätta ben. Bra känsla. Trodde inte jag hade så många tjejer framför mig. Svårt att veta. Ett myller av löpare. Hejarop. Heja Frida. Det ger så otroligt mycket energi att höra sitt namn, och att se folk som hejar på en. Fem kilometer strax under 20 min. Milen några sekunder över 40 min. Enligt mål nummer ett. Halvmaran strax över 1:24. Schysst känsla att springa den så bra första halvan av en mara. Fortfarande enligt plan. Visste då att jag låg bra till i förhållande till de andra tjejerna. Sedan en rätt jobbig bit uppför över Djurgården och det där med att dra sträckningen över Hornsgatan, det var ingen lek andra varvet. Jag ställde in mig på mål nummer två. Runt 2:50. Nja, det skulle nog inte gå ändå. Mål nummer tre – pers. Fortfarande görbart efter Västerbron. Men insikten om att jag skulle behöva springa strax under fyrtempo i åtta kilometer och vetskapen att jag låg med marginal bland de åtta bästa gjorde att det var svårt. Det mesta sitter i huvudet och inte i benen. Tempot höll ändå i sig bra och sista kilometrarna var lätta genom stan.

Det var en glad tjalvetjej och tillika del av Team Salming som drog varvet inne på Stadion och korsade mållinjen på 2:53:29 och kom 6:a i SM. Dessutom med en så pass bra marginal att hon hann heja på några medlöpare, gratulera till fina prestationer och duscha inne på Stadion. Handduk hade blivit bortprioriterad i det redan incheckade handbagaget till flyget. Men jag fick låna av SM 4:an Ida-Maria efter att hon var klar. Hon som överträffade själv och persade med en kvart. Gladde mig åt hennes och många andras fina prestationer. Vilken stämning på Stadion. I omklädningsrummet. På väg ned på stan. Ja jag hann till och med att promenera ned till Arlanda Express. Mycket bra för ett par genomsprungna maratonben. Kom i tid till flyget. Men på grund av strejk på Faros flygplats var det lite försenat. Så bra. Då hann jag tacka för alla hejarop, gratulationer och fina ord i de sociala kanalerna. Jag är så oerhört glad för att jag har så fina följare, där och ute på banan.

Det bästa av allt idag var att jag sprang och log under loppet. Det var kul på riktigt och jag ser fram emot säsongens kommande utmaningar. Men först. Ett energigivande äventyr. Men lugnt. Det blir det säkert inte om jag känner mig själv rätt. Bröllop, löparrundor och annat skoj i dagarna tre. Keep you posted.