26,5 km till min pappa

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om. Att jag sprang ett Lidingölopp i lördags. Att det inte gick så bra. Att jag direkt efter loppet åkte söderut i en bil full med Akelelöpare. Att de var trevliga och inte på något sätt det minsta skrämmande. Att de släppte av mig vid kårhuset i Linköping klockan 18:05. Att fördrinken till sittningen började 18:00. Att jag tog en snabb dusch för allas trevnad. Att jag åt jättegod mat med gamla vänner. Att jag blev full och hade en jätterolig kväll. Att jag tog tåget hem klockan halv tre. Att jag var i Tjalvegården klockan nio på söndagsmorgonen. Att jag och Jennie hade hand om söndagsserveringen. Att vi bakade kakor i köket som vi sålde. Att pensionärerna blev överlyckliga när vi serverade kaffet i riktiga porslinskoppar. Men jag väljer att inte skriva om detta utan jag ska skriva om en väg.

Vägen börjar utanför mitt hus när jag har burit upp cykeln från förrådet eller utanför porten där jag först knyter löparskorna och väntar på att klockan hittar satelliter. Den fortsätter förbi det numera nedlagda fängelset där bland annat Mattias Flink och Ioan Ursut spenderat tid. Ursut som även lyckades rymma 1988 genom att svinga sig över den tre meter höga muren. Sedan går den vidare genom Folkparken, förbi Brunnssalongen och under den gamla riksvägen. Innan den tar mig ut ur stan passerar jag Stadium Arena och stallet Norf. Precis innan man kommer fram till företaget Ageratec har jag hunnit exakt fem kilometer. Bakom huset finns även några av Norrköpings alla hällristningar. Om jag cyklar åker jag ut på stora vägen men löpandes tar jag grusvägen genom allén förbi Borgs kyrka. Vilket jag än väljer så svänger jag höger på cykelvägen mot Tallebo. Det gäller att samla fart i nedförsbacken för snart går det brant uppför igen. Asfalten är lite knölig och beströdd med grus men strax kommer jag svänga höger ut på Skärblackavägen. Här börjar utmaningen då man med risk för sitt eget liv får samsas med timmerbilar och stressade bilförare. Om jag av någon anledning glömt cykelhjälmen kommer jag få flera facebookmeddelanden från folk som sett mig på vägen. Efter två backar kommer hastighetsskylten 70 kilometer och då har jag tagit mig 10 kilometer. Strax efter ligger ett sommarstugeområde där jag var på fest i gymnasiet. Det var trevligt ända till ett gäng från stan kom och ville slåss. Vi flydde och tog med killen de ville slå till Hildas föräldrar och sov över där. Efter krönet vid tolv kilometer där ett gammalt ex till mig körde på en älg är vägen köldskadad och ingen verkar göra slag i saken och reparera den. Snart kommer det ett majsfält på vänster sida. Där fick jag mig en läxa när jag pallade ett par kolvar för några år sedan. Smusslade ned dem i ryggsäcken, åkte vidare och kokade dem till middag. De var inte alls goda. När jag undersökte saken visade de det sig att det var betesmajs som människor inte ska äta. Vid Väsby sommarhem på höger sida har jag gått på dagläger under mina sommarlov i grundskolan. Efter krönet där det hängt en reflexväst på en trafikpinne sen i våras ser man nu Skärblacka och då man har passerat Kullerstad kyrka och bondgården är man framme vid fotbollsplanerna och har hunnit 17 kilometer. Det var i den bondgården jag inte ville gå på samma toalett som korna när jag var liten. Bakom fotbollsplanerna bor min bror i ett hus. Jag fortsätter genom samhället längs Bergslagsvägen, förbi den numera ödsliga Centralplan, tandläkaren, pizzerior, frisör och skola. På vänster sida tornar det upp sig, pappersbruket, som numera heter Billerudkorsnäs. Bruket som livnär stora delar av Skärblackas befolkning. På röken ser man vilken vind det är och runt omkring breder fabriksområdet ut sig som en egen liten stad i samhället. När jag var liten trodde jag att det var dessa skorstenar som tillverkade molnen. Glömde visst nämna att det luktar också. På höger sida ser man strax vägen som går till Ribbingsholms herrgård som enligt legenden brinner ned om man fäller tallen som ligger vid missionskyrkan. Vid 20 km kan man antingen svänga vänster in till Mårängsbadet eller höger till Orga kvarn. I dess butik kan man köpa mjöl från kvarnen som ligger på den plats där Sveriges första stångjärnshammare låg. I det järnbruket tillverkades bland annat beståndsdelar till regalskeppet Vasas kanoner. Men jag fortsätter rakt fram och efter att ha cyklat över järnvägen bor min syster upp till höger bland husen i området Rödbriken. Dit är det en halvmara. Istället för att åka vidare mot Finspång vilket man gärna undviker svänger jag vänster mot Vånga och har uppförsbacke ända till Klippan dyker upp på höger sida. Det är ett gammalt Folkets hus där jag har dansat folkdans under min skoltid. Kan även erkänna att jag gått en kurs i att väva band där med hjälp av några slags hålkort. En kurs jag inte känner att jag haft någon större användning av. Nu på fredag anordnar några som kallar sig för Glesbygdsrebellerna en pubkväll i lokalen. Det kostar 50 kr och Svenne Rubins står på scenen. Efter några hundra meter till kommer man till Ekvallen som är Vånga IF:s hemmaplan och årligen ordnar ett stort midsommarfirande under vilket min kusin under alla år har vunnit straffsparksturneringen. Vid skylten Sunkerstad svänger jag vänster och har lagt 23,8 km bakom mig. När jag svänger runt det första buskaget blir det radioskugga och sen fortsätter vägen genom skogen. Efter stallet svänger jag höger och underlaget övergår till grus. Vid brevlådorna tittar jag om det kommit någon post jag kan ta med mig och sedan svänger jag vänster och stannar vid näst sista huset på höger sida. Dit är det 26,5 kilometer. Öppnar grinden och är noga med att stänga så att hunden inte rymmer. Jag går grusgången och trappan upp till dörren. Ställer skorna utanför, går in, ropar hallå och fortsätter in i sovrummet. Men det är tomt. Sängen är tom för min pappa gick bort i fredags. Han finns inte mer.

Min pappa var världens bästa. Han kunde precis allt. Han älskade lakrits, korsord och sina verktyg. Men mest av allt älskade han sina barn och barnbarn. Jag visste att om någonting skulle hända kunde jag alltid ringa pappa. Han ställde alltid upp vad det än kunde vara. Även om jag var i mörkaste delarna av Afrika. Jag klarar mig väldigt bra själv, men det var ändå tryggt att veta.

Jag är stolt över min pappa. Vi ställde ett ultimatum för några år sedan och han genomförde det vi krävde. Han valde oss framför en annan lockelse. Ändå fick han inte överleva. Livet är orättvist. Pappa var ingen man pratade med om jobbiga saker, men man visste ändå att han brydde sig. Han fanns där på sitt sätt. Min pappa var aldrig arg på mig. Han gav mig aldrig kritik. Han kanske undrade varför jag skulle göra den ena konstiga saken efter den andra men han accepterade det och jag vet att han var stolt över mig.

Min pappa stod med bilen utanför nattklubben Otten klockan tre på natten för att skjutsa hem mig. Han kom förbi på julaftons morgon och satte upp en hylla som ramlat ned för att jag hade date på juldagen. Han gjorde makaronlåda när man hälsade på. Han hämtade mina biblioteksböcker på postcentralen när jag råkat lägga dem på brevlådan. Han hämtade mig i Gistad mitt i natten när jag läst fel i tidtabellen och var strandsatt. Han flyttade mitt studentrum i Linköping när jag befann mig i Berlin. När jag var liten och han jobbade borta i veckorna blev jag så glad att jag kissade på mig när han kom hem.

Jag har cyklat och sprungit dessa 26,5 kilometer flera gånger i veckan de senaste månaderna. Jag kan vägen utan och innantill. Det har inte alltid varit kul. Det har inte alltid varit fint väder. Men jag är glad att jag gjorde det. Jag är glad att jag fick all den tiden med pappa. Det har varit jobbigt att se hur han blivit sämre utan att det har funnits något man kan göra. Sista gången han åt mat var i april. Jag som äter massor har svårt att föreställa mig hur det kan vara. Jag tyckte alltid synd om honom när jag åt mellanmål efter att ha genomfört ett träningspass dit. Men samtidigt sa han alltid till mig att jag skulle ta något att äta. Sovrummet började med tiden mer och mer likna ett sjukhusrum och förra veckan var det inte riktigt min pappa som låg där i sängen. Inte den pappan jag har växt upp med. Han kämpade in i det sista och hade kontroll över allting runtomkring. Han var inte rädd för döden och höll humöret uppe. I fredags fick han äntligen somna in.

Min pappa finns inte mer. Han finns inte där vid vägens slut.

Trots detta ville jag springa Lidingöloppet i lördags. För jag tror att pappa hade velat det. Han var så stolt över mig och min löpning. Det hade kunnat gå bra. Jag är i form och höll fint tempo första halvan. Men det var väldigt tufft mentalt. Jag ville bryta och sätta mig ned och gråta flera gånger, men jag har aldrig tidigare brutit något lopp. Skulle ha varit skönt att sätta sig vid någon av sjukvårdsstationerna och fått en filt över axlarna. Men när jag var nära att bryta tänkte jag att om pappa har kämpat ett halvår utan mat ska jag inte vara så vek att jag bryter ett lopp. Så jag sprang för pappa. Med gråten i halsen kämpade jag mig upp för backarna. Jag bröt inte loppet och var glad att jag sprang. Det blev inte på den tid jag hade velat men jag sprang. Hoppas att du ville det.

Pappa jag saknar dig. Vi ses i Nangijala.