Wings for life och slut på #rehabäventyret

Som regnet forsade ned i lördags. Hela resorten var översvämmad. Rörkrökningen i det lilla vattenfallet pallade inte påfrestningen och brunt vatten forsade ut. Vi låg under täcket. Läste, jobbade och vilade. Så som jag inte är van dagen innan ett lopp. Men på eftermiddagen hade vi bokat tid i skogsspat. Det blev en skön stund med parmassage där enda skillnaden mot vanligt massageupplägg var att vi låg i samma rum. Nog var det avslappnande alltid. Lite vimmelkantiga när vi var klara. Men regnet hade slutat och nu skulle vi få rida. Vi gick dit i hotpants och regnjackor men hade bytt ballerinaskor mot joggingskor eftersom de inte hade stövlar till utlån. Bokningen var enligt uppgift en timmes ridning i skogen. Hur svårt kunde det vara. Jag har aldrig ridit förutom med hästar som gick efter varandra på Island, men utgick från att dessa var skolade till att kunna bära den mest okunnige oavsett ridvana. Men ut i skogen var inte ett alternativ på grund av dagens väder. Rida på gräsmattan framför stallet var allt de kunde erbjuda. Blev lite besviken. Verkade ju inte ett dugg hardcore. Men ok. Gillade läget och fick en häst tilldelad. Oj då. Det var inte så lätt. Hästen gick inte alls automatiskt framåt. Sen skulle man hålla i tömmarna på ett visst sätt. Fötterna hade jag också på fel sätt. Stallkillen trodde inte jag var sann. Hur fasen hade jag tänkt ta mig ut i skogen på tur. Han ledde hästen på cykelvägen fram och tillbaka en kvart. För syrran gick det lite bättre då hon ändå tillbringat lite tid i ett stall. Vi tackade vänligt för turen och meddelade att vi skulle komma tillbaka dagen efter för den utlovade timmen i skogen. Ja vi skämtade. Ja de skrattade, fast säkert ändå inte helt övertygade om att vi inte menade allvar. Nu har vi i alla fall bidragit till att de har något att snacka om i lunchrummet.

Skenet bedrar något oerhört. Det jag på bilden genomför var inte mer avancerat än ponnyridning för barn på en marknadsdag. Så fort stallkillen släppte hästen vägrade den gå ett enda steg förutom i riktning träden vid sidan för att äta löv.

Tänkte testa bubbelpoolen utomhus. Sådant kan ju vara skönt en ruggig dag, men den var inte tempererad så vi gjorde oss lite fina för middag istället. Hur vi skulle ta oss till loppet dagen efter var lite oklart men vi frågade ett löpargäng från Kazakstan vi såg i matsalen. Visade sig dock att få av dem skulle springa själva loppet utan planerade att jogga runt vår lilla konstgjorda sjö ett par varv. Där kunde jag i alla fall vara säker på att inte möta någon konkurrens. Gick ett varv runt sjön efter maten och stannade till på en annan restaurang. Där satt ett gäng män och sjöng likt något från Ronja Rövardotter. Tydligen någon slags tradition här. Vi frågade personalen vad som pågick men de var vanliga gäster som helt enkelt åt och sjöng och inte alls något kringresande teatersällskap. Puben var öde. Vi gick hem för att titta på film i sängen istället och kanske är det ändå bästa sättet att ladda inför ett lopp.

Det regnade hela natten och så även på söndagens morgon. Men inte efter frukost. Vi satte oss i solen på balkongen och laddade. Checkade ut. Missförstånd gällande bokning av taxi. En kille i receptionen körde oss till starten en mil bort. I samma reception satt en tjej från Sydafrika med en Comradeskeps. Anade att loppet kunde vara kört på förhand.

På fältet där loppet skulle gå hade det också regnat. Big time. Utdelningen av nummerlappar hade fått flyttats upp på vägen.

Men solen började skina med besked en timme innan start. Hämtade nummerlappar. Fick veta att det inte var en kvinnlig utan manlig vinnare från Sydafrika och så vitt de visste var ingen tjej från det landet anmäld. Märkligt. Har killar från Sydafrika verkligen läppstift och mascara frågade syrran. Men de hade som sagt ingen kvinnlig anmäld därifrån. Så bra då. Vi satte oss för att chilla.

Inspekterade starten ihop med en polisbil. Sådana var det många längs loppet. Den sedvanliga posen. Femte gången gillt. Tre månader sedan benbrottet.

Många ville stå längst fram i starten. Någon skickade fram en femåring. Dålig idé meddelade jag och några andra. De tog bort henne. Ett gigantiskt lejon i plysch trängde sig fram och skymde sikten. Det fick också gå bort. Ingen tjej med keps från Comrades i sikte. Starten gick. Samtidigt i hela världen. Jag hade inte värmt upp. Var lite läskigt de första stegen. Trångt. Och hur skulle foten kännas. Tänk om jag snubblade. En start börjar sällan i ett moderat tempo. Men jag fick ordning på mina kroppsdelar och hamnade i ett tempo av 4:30/km. Bedömde snabbt att jag hade alla tjejer bakom mig. Trodde jag åtminstone till en kille från Linköpingsklubben Akele sprang om mig och sa hej. Han meddelade även att den sydafrikanska tjejen hade stått bredvid honom i starten. Fasen också. Då var hon säkert framför. Men icke. Vid tre kilometer fick jag sällskap av två cyklister med skyltarna första dam på styret. Hurra. Vid fem kilometer var det fullt pådrag med vätska, energi och musik. Vid sju kilometer passerade vi ett vackert kloster. Att det hade varit sluttande uppför var inget jag hade märkt något särskilt och då extra skönt att få öka tempot när det blev flackt och lite nedför genom en by och vidare ut bland fälten och betande boskap. Tempot då. Högre än väntat. Många kilometrar runt 4:30/km. Jobbigt. Inte jätte. Hade jag ont. Nej inte alls. Var musklerna vana vid detta. Nej där hade vi det största problemet.

Cyklisterna hade låtit meddela att jag hade god marginal till tvåan men tyvärr fortsatte det inte på det viset och jag kunde inte slappna av. Vid halvmaran var hon 300 meter bakom. Vid 24 kilometer passerade hon glatt påhejad och i sällskap av en kille i hennes Georgianska löparklubb. När man blir passerad ser konkurrentens steg så himla lätta ut och min hjärna sa att teoretiskt sett kan du inte springa fortare. Det var som att trycka på en knapp. Plötsligt gjorde mina efter benbrottet svagare muskler sig påminda. Vågade jag springa fortare. Men vafasen. Hon måste ju få en match. Vågade öka. Knappade in på henne efter min svacka. När bilen passerade mig var det så himla nära. 200 meter. Max. men i Wings for Life är det last man or women standing.

Men vet ni. Jag var faktiskt inte ledsen. Tror inte jag hade kunnat göra det bättre. Det var typ omöjligt att springa fortare på slutet än vad jag gjorde. Snittet blev 4:48min/km och jag hann 31,5 km. Egentligen osannolikt efter skadan. Men jag hade gjort det. Jag hade sprungit så fort och så långt. Vilket besked. Att jag inte hade kunnat springa fortare meddelade också benen när jag skulle promenera tillbaka till 30 km och ta bussen till starten. Jag gick där på landsvägen och reflekterade över dessa månader av slit med träning som ändå har fått mig så snabbt ut på löparbanan. Jag passerade gummorna som sålde gurka och grönsaker. Jag gick längs fälten kantade av snöklädda berg dränkta i eftermiddagssol. Jag var lycklig. Jag är lycklig. Jag kan springa igen och har ytterligare en vecka framför mig av löparäventyr i fjärran länder. Dessutom har en person som betyder väldigt mycket trätt in i mitt liv. Så med denna känsla sätter jag nu officiellt punkt för #rehabäventyret och blickar framåt med spänning.

Och lillasyster då. Efter en halsbrytande färd i bussen till starten träffade jag henne. Hon hade också överträffat sig själv. Sprungit längre än hon trodde. Fått andra att springa längre än de trott. På området var det festivalstämning. Folk hoppade och dansade i vattenpölarna på fältet. Vi ställde oss bakom en lastbil för att raggarduscha. En halvliters drickaflaska med vatten och lite deo kan göra underverk. Kan tyckas lite trixigt att få av sig och på sig nya kläder. Men det går. Bussen tillbaka till Tbilisi tog några timmar. Stämningen bland de 18-åriga ungdomarna var hög. Vi stannade längs vägen i mörkret där det fanns toa och kiosk. Lösa hundar sprang skällandes längs vägen. Kostade pengar på toan men vi hade glömt dem i bussen och tiden var för knapp att hinna tillbaka. Folk överallt. Bussar överallt. Vi satte oss vid sidan av ett hus. Vaktade åt varandra. Syrran jämförde stället med Nyköpingsbro. Det hade åtminstone samma funktion. Same same but very different.

På tal om syrran. När vi vid halv elva var tillbaka i Tbilisi åkte hon till flygplatsen. Jag gick till ett hostel. Hon skulle hem till Sverige. Jag skulle vidare. Är väldigt glad att jag har fått dela dessa dagar med min kära syster.

En kille på bussen som var manager för ett hostel hade visat genom bussfönstret var jag kunde gå för att få ett rum för natten. För 80 kr fick jag en säng i en dorm ihop med en japanska. Trevlig ställe men jag hade bara planerat för några få timmars sömn så jag kröp ned direkt. Hur trevligt det blev efter min ankomst kan i och för sig diskuteras om ni frågar japanskan. Jag hängde upp mina svettiga kläder på en stol. De luktade allt annat än gott med hade orsakat en kemisk reaktion i en tät påse.

Klockan ringde halv sex på måndagen och jag tog en taxi till busstationen för att se om det gick att ta sig till Iran. Det gick det absolut men inte förrän 13:00. Klockan var kvart över sex och förutom en familj och några hundar var jag den enda resenären på stället. Fick en kopp kaffe av en snäll man i en stängd biljettkur och åkte sedan in till stan igen. Där fick jag den helt för mig själv utan turister. Njöt av att få gå i de vindlande gränderna alldeles själv. Kom upp på ett berg och via trail kantad av vallmo till ett kloster. Ingen där. Bara jag.

Försökte hitta en annan väg ned genom skogen på andra sidan. Gick sådär. Hade ingen lust att ramla ned till stan. Träffade en kille med sin hund vid skogen. För övrigt en rätt läskig hund. Han tyckte med all säkerhet det var märkligt att jag gick runt i skogen där med min ryggsäck på ryggen vid åtta på morgonen.

Tog samma väg ned istället. Nu hade det gått tre timmar och dags för frukost. På en bakgård såg jag en hemmagjord skylt som jag tolkade handlade om kaffe. Kanske även fanns något att äta bakom dörren. Knackade på. Välkomnades in i en tants lägenhet. Hon kunde bara georgiska och ryska men jag tecknade att jag ville äta om det gick. Det gick bra. Hon plockade bort blodtrycksmätaren som låg på bordet och dukade fram frukost istället. Fick sitta med henne och titta på morgon-TV när jag åt.

Börek. Popcorn. Sumpkaffe. Ris och kyckling. Godis. Frön av oklar sort. Te. Sylt på något som såg ut som feta larver. Vad mer man kan önska till frukost. Dessutom frågade hon mig tre gånger om jag ville ha konjak därtill. Mitt svar var nekande. I brist på samtalsämnen, eller rättare sagt i brist på gemensamt språk, visade jag bilder från Wings for Life  samt min fina morgonpromenad i Tbilisi. När jag gick fick jag med mig en present. En liten röd sidenpåse med örtsalt.

Tillbaka på busstationen efter att ha slumrat på en parkbänk i solen köpte jag min biljett till Tabriz i Iran via Turkiet. Det skulle ta 18 timmar. Killen meddelade att jag kunde känna mig säker. Jag skulle få åka i en Scaniabuss. De Georgiska bussarna var inget att lita på. Bussen var väldigt rymlig och vi var bara sju stycken som skulle åka med. I skrivande stund befinner jag mig på gränsen till Turkiet. Det tar sjukt lång tid. Har blivit bjuden på cigaretter x antal gånger. En gränspolis snackar hål i huvudet på mig på temat cyklar. Hans racer är 40 år gammal och det är svårt att få tag på reservdelar. Hans MTB fungerar inget bra downhill. Men vänta. Nu efter två timmar och grundliga passkontroller får vi åka. Fördröjningen berodde på att en av killarna inte var lik bilden i sitt pass. Vi är på väg mot Iran. Iran utan plan. Vilket äventyr. Om det kommer innehålla löpning vet jag inte. Vi får se.

Idag i Norrköpings Tidningar – slut på #rehabäventyret Står även att jag gillar att resa till spännande länder. Det är därför ni ska haka till Moskva 20-23 sept: www.loparaventyret.se/resor

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *