jan
Knappt hade solbrännan hunnit blekna innan det var dags för ett nytt Löparäventyr. Men jag måste erkänna att det har varit rätt härligt med minusgrader några dagar. Kallt. Snö. Mörkt. Hemma. Ja jag gillar hemma så himla mycket. Kanske lite motsägelsefullt med tanke på min livsstil. Men jag gillar hemma extra mycket eftersom jag är borta ofta. På tal om att gilla hemma så kändes det nästan som att komma hem i onsdags. För i Marrakech har jag varit förr. Många gånger. Också motsägelsefullt då jag samlar på länder. Men vissa ställen återvänder man till. Löparäventyret åker alltid till Marocko i januari. Så är det.
På flygplatsen kan det vara kaos. Därför var vi väldigt förvånade när detta inte alls var fallet. Inga köer. Vi som till och med hade med oss inresekort från tidigare resor för att kunna fylla i dem i förväg. Vi var mest förvirrade över våra klockor. Alla visade olika. Visst skulle det vara samma tid som i Sverige. Men vi var inte överens. Telefonerna och klockorna visade olika, helt utan logik. Vi trodde planet landade klockan fem. Men visst sken solen starkare än den brukar så sent på eftermiddagen. Taxikillarna kastade vant upp några väskor på taket och packade in resten inklusive oss i bilarna. Sen var vi hemma på riktigt. Hotellhunden var där. Ja han följde oss till rummet. Snörade snabbt på oss skorna. Ett joggingpass i den ljuva eftermiddagssolen. Man vill liksom kolla in alla gamla ställen. Ett varv på gamla grusbanan. Upptäckte att de hade fixat till ännu bättre i den andra springparken. Köpa vatten och frukt i affären på vägen hem. Hungriga. Men ännu länge förrän det skulle bli middag.
Fast helt plötsligt var klockan en timme senare än vi trodde och vi blev istället sena till middagen. Satte oss vid bordet i matsalen. Samma personal. Puss på kinden. Hemtrevligt. Vi hade bett om att alla rum skulle ligga mot gatan. Kan verka konstigt då en balkong med eftermiddagssol och poolview kan verka önskvärt. Vi hade också fått det senare. Nåja. Kanske skulle funka. Det gjorde det inte. Återigen hade vi fått discorummet. Suck. Även om vi var vana vid detta kändes det inte ett dugg hemtrevligt.
Hade nog somnat lite ändå. Vaknade när det fortfarande var mörkt ute. Klockan kunde inte vara så mycket. För visst blir det ljust vid sju hade jag för mig. Men klockan var redan åtta. Ingen ordning på tiden alls här. Men frukosten var ännu bättre än sist och vi kunde byta rum. Förmiddagen var vikt för ett löparäventyr. Vi skulle reka lite. Det skulle finnas en löparbana närmare vårt hotell. På satellitbilden över staden hade vi nu passat in den. Förra året försökte vi hitta den men utan resultat. Nu förstår vi varför.
Rundans fortsatta projekt var att hitta en bra väg till de två andra topparna man ser där uppifrån. Gick förvånansvärt smärtfritt fram till den första som har en modern borg på toppen. Plåtstaket runt men öppningar med stängsel som var klart överklättringsbart. Vi hoppade över och sprang in. Vakten en bit bort började röra på sig. Vi sprang dit. Franska är det som talas här. Det språket kunde vi inte. Sprang ut och hittade ett annat ställe att ta oss in på.
Tog oss vidare genom området till nästa topp och ytterligare nästa. Fyra toppar varav vi kom upp på tre av dem och numera har rekat ett spännande distanspass som kommer att användas under lägret. Vägen tillbaka längs medinans mur och genom parken vid moskén. Sedan var vi hemma igen. Dagen fortsatte vid poolen. Faktiskt med jobb, men man kan ha sämre dagar på jobbet och hemma jobbar man också. Det var ungefär det och mat jag fyllde resten av dagen med.
Fredag och täckjackorna har börjat fylla hotellet. Fler och fler gäster. Löpare och icke-löpare som inte ser ut att vara på ett somrigt träningsläger utan i någon helt annan klimatzon. Under vår förmiddagsjogg sprang vi genom Menara garden. Lugnt och skönt på stigarna mellan olivträden. En miljö som uppifrån ser ut som att man är i spelet Zelda. Men vi tände inte eld på buskar utan plockade några kilometer som avslutades med lite fartökningar på grusbanan. Där joggade även ett gäng kenyaner med betoning på jogging. De kommer bedriva allt annat än det på söndag. Visst stod tältet kvar i hörnet också. Bebott av mannen som sköter banan.
På kvällen gick vi till medinan. Tog inte många minuter innan en orm hade lagts runt min hals. Ormen verkade inte av fräschaste vigör. Mer sovandes. Stackars djur. Ville inte stötta denna verksamhet. Men på torget Djemaa el Fna är det svårt att undvika kommersen. Aktar du dig inte har någon kvinna tagit din hand i ett fast grepp och snabbt målat dit ett hennamönster för att sedan be om betalt. Men jag gillar folklivet. Allt som bjuds ut. I synnerhet maten. Och det är speciellt när mörkret faller över torget och ännu mer folk strömmar till. Detta är människornas vardagsrum. Sagoberättare. Kvällsmat. Boxning. Musik. Brinnande lyktor. Gyckel. Vi satte oss på en mysig takterrass. Den blev nästan som vår egen. Åt couscous. För det gör man på fredagar i Marocko. Är man riktigt strikt så sker detta just endast på fredagar. En annan sorts fredagsmys. Och böneutroparna. De vet åtminstone vad klockan är. Fem gånger om dagen. Deras rop från minareterna bildar en kanon av stämning över staden.
Men konstigt ändå att vara på träningsläger och knappt träna. Bara en gång och dagen, och dessutom fuskade jag och lade till en extra jogg. Fast detta är precamp plus att söndag är racingday. Resten av deltagarna kommer ikväll och lägret börjar då på riktigt. Men vad är egentligen klockan? Imorgon när Marrakech marathon startar hoppas jag att den stämmer. Men det kan bli rörigt ändå. Det står en starttid på hemsidan och en annan på planschen i receptionen. Kanske bäst att gå dit när solen går upp. Men inte ens den litar jag riktigt på här i år.
Är du inte en av dem som kommer på lördag? Då finns det fler chanser till äventyr under 2019. Marrakech och Berlin återkommer varje år. Berlins halvmara går av stapeln den 7 april och resan med buss där jag har startplatser till det fullbokade loppet har fyra platser kvar med sista anmälan den 3 februari.
Ett ställe vi dock aldrig kommer återvända till är Liechtenstein dit färden går 14-18 juni. Där en av höjdpunkterna blir att springa världens enda marathonlopp som går genom i princip ett helt land (finns även kortare distanser.). Dessutom kommer vi att träna i de schweiziska bergen och i Zürich. Missa inte detta Löparäventyr som bara kommer ske en gång och måste bokas senast början av februari.
Läs mer på www.loparaventyret.se/resor
