Utmaningen – 31h i Skellefteå

Natten mot fredag förra veckan. 04:00. Om det var natt eller tidig morgon kan diskuteras men då tog jag tåget mot Skellefteå. Spännande. 31 timmar i en stad jag har koppling till, fast tiden har mest spenderats i Byske som ligger ytterligare tre mil norrut. Att ta hjälp av sociala medier för att förhöja upplevelsen är något jag ofta förespråkar och i högsta grad använde mig av denna helg. Frågade helt sonika de jag via Facebook vet bor i staden om de ville ses. Och det ville de. Resulterade i att jag först blev välkomnad på stationen av Åsa och gick till ett café nära centrum vars galleri så lämpligt kallas för Vintergatan.

Åsa och jag var engagerade i studentcafét Baljan i Linköping för 17 år sedan. Hon började i princip när jag slutade kom vi fram till men har ändå satt avtryck i mitt liv.  De där åren emellan kände vi inte av och senast vi sågs var som hastigast på stan för 10 år sedan i Norrköping.

Sedan var det dags att checka in på hotellet och jogga till campingen vid Vitberget. Tog mig dit via Folkets park och på plats rekade jag en runda nedanför skidbacken innan folk strömmade till. Jag höll föreläsning och löparworkshop inför 50 stycken härliga människor varav många orienterare. För det var Skellefteå OK och SISU som stod för eventet. Väldigt kul då min insats i O-ringen fortfarande är ljus i minnet. Sedan ut. Intervaller på campingen. Någon frågade varför jag hade uppmanat dem att ha reflexväst. Sant. Var ju ännu ljust på kvällen. Det är ju på vintern det är mörkare norröver än hemma. Lite knas men de hade ändå lyssnat och utrustat sig enligt instruktion.

På bilden ser ni Ida som ordnade eventet och faktiskt har sprungit hemma med mig och Tjalvefamiljen. 
En som också var med på eventet var Linda, min gamla kollega från gymnasieskolan i Norrköping jag jobbade på. Tillbakaflyttad sedan 11 år och också hon en av dem jag hade kontaktat på Facebook. Hon visade en av Skellefteås nya innerestauranger där vi hängde till matsalen blev en nattklubb.
Efter frukost blev jag hämtad i lobbyn av min barndomskompis Ninas mamma Berit. Berit och Sören hade även varit på gårdagens föreläsning. Vi åkte till brorsan Robert med fru Ulrika och fikade. Och det var som att steppa tillbaka till barndomen i Byske. Det har blivit många fikan genom åren. Detta var en kär reunion med mycket nostalgi och hög stämning.

Helgen och uppdraget i Skellefteå innefattade inte bara en föreläsning. Utan som titeln på bloggen indikerar även en utmaning. Den gick inte bara ut på att träffa så mycket människor som möjligt på så kort tid som möjligt. Utan även en tävling med namn Utmaningen som anordnades av Skellefteå OK. Klart jag skulle vara med. Och det hade inte gått någon förbi. I lokaltidningen kunde man läsa att en landslagslöpare var på plats. Favorittippad såklart. Att det inte var självklart var jag väldigt varse. Ingen behövde känna sig särskilt hotad.  But well. Och jag hade fått det än mer bekräftat dagen innan jag somnade på hotellet då jag tittade på en video från förra året. Simma genom ett lerigt kärr. På riktigt. Jag var inte helt övertygad om att detta skulle bli kul. Men någon man aldrig gjort vet man inget om. Uppjoggen fick bli att springa tillbaka till hotellet och hämta den glömda träningsbehån. Sedan ställde sig alla, vilket var runt 260 deltagare, nedanför skidbacken. Det var inte någon familjebacke utan det var som att stå nedanför en vägg. Startskottet gick och vi upp med det. Inte sprang utan gick. Det gick inte att springa där. Vidare mot någon slags singeltrackklättring och över hällar. Kom till den omtalade mossen. Fanns massa bra ställen att springa på tyckte jag det såg ut som. Konstigt att ingen sprang där. Kan bero på att jag i min entusiasm över att ha hittat bästa vägen sjönk ned till brösthöjd. Fail. En kamp att ta sig upp. Men det gick.

Träsktroll på väg.

Runt en tjärn och sedan kom gyttjehålet. Det omtalade. Man hörde det på lång väg. TV-team. Mycket publik. Tydligen skulle man inte hoppa ned i det utan mer magplaska för att spara tid. En del dök. Det var en väldigt intressant upplevelse. Men ändå skönt på något sätt. Simmade. Klättrade upp. Vidare med lera precis överallt. Pillade ut bark ur ögonen och kom till klättringen upp på Vitberget. Försökte hitta bästa vägen över klippblocken och kom till masten. Sedan ned. Det tycker jag är svårast. När vi kom till ett trailparti rann det löpare förbi mig. Kröp över ett parti snö. Sedan varvning.

Man kunde köra ett varv på fyra kilometer eller dubbla. Jag dubblade såklart och sprang in på andra utan att ha en aning om min position. Och jag var positivt överraskad. Detta var kul på riktigt. Skidbacken. Mossen. Tekniken var att hålla sig så mycket i kanten längs snitslarna som det var tillåtet. Tjärnen. Kärret. Och där hade jag plockat placeringar så jag låg trea. Hurra. Jobbade på. Upp för berget. Ingen klättrade om. Nedför. Insåg att jag behövde skapa en stor lucka för att fixa trailpartiet. Men nej. Omöjligt. Där drog två tjejer om. Trippade fram förbi mig som kände att benen tillfälligt hade blivit stelopererade. Spurten var för kort. Femma. Men så mycket bättre än jag hade trott. Och det där leendet jag alltid pratar om. Även om det inte fanns där hela tiden så tittade det fram. Särskilt genom gyttjan. Hade aldrig trott att simma i lera kunde vara så kul.

Och om vi var leriga. Det fanns en anledning till att man istället för medalj fick en flaska tvål. Spolade av oss i slangar. En man undrade hur en tjej med östgötsk dialekt hade hittat dit. Efter mitt svar undrade han om jag är en sådan där influenser. Ja kanske. För visst blir ni sugna på att åka norröver och testa detta. Leran fanns precis överallt. Det gick inte att bli ren. Och jag kan tala om att denna lera inte är sådan som är bra för din hud. Tvärt om. Finnar blossade upp efteråt. Men så värt det. Ett fantastiskt roligt event som jag verkligen kan rekommendera. Utmaning på riktigt och alla kunde vara med. Banan är hemlig inför varje år. Man är ju sugen på att testa igen. Det hade jag aldrig trott.

Middag hos Sara som var min fadder på lärarprogrammet i Linköping. 17 år sedan vi sågs. 22 år sedan bilden togs. Verkligen en vandring nedåt minnenas allé. Men vi hade lika mycket att prata om då som nu. Mysig kväll med hennes familj även om jag tyckte jag fortfarande luktade svagt av gyttja. Faktum är att jag hittade lera bakom örat trots att jag hade duschat grundligt. Och selfien. Nej det fanns ingen anledning att ta en ny.

Ett drygt dygn i Skellefteå var till ändå. Vid 22:25 tog jag bussen till Umeå för att byta till nattåg. 31 timmar av upplevelser. Jag tar framförallt med mig två saker. Ett. Jag älskar nya utmaningar. Två. Jag känner mig oerhört priviligierad som har så mycket fantastiska människor att omge mig med och alla är värdefulla även fast jag inte träffar vissa särskilt ofta. Till sist. Tack Skellefteå OK för en riktig Utmaning.

2 tankar om “Utmaningen – 31h i Skellefteå

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *