mar
Söndag 04:55. Klockan var ställd sådär tidigt igen. Det var racingday. Trots den tidiga timmen hade hostelpersonalen ställt fram frukost så jag kunde fixa en matsäck. I köket mötte jag de två killarna som bodde i mitt rum. De hade precis kommit tillbaka från krogen. Reflektionen över våra olika vanor var till en början komisk. Men det var inget kul att den ena hade ätit upp all ost. Det var inte deras nattamat utan min frukost. Men ganska mäktigt att sleva i sig en hel skål med cream cheese. Enligt kompisen åt killen inte ens ost normalt sett. Joggade ned till tågstationen. Mötte en snubbe i en gränd. Passade på att fråga om jag var på väg åt rätt håll och varför han var uppe så tidigt. Kom snabbt på att han ju var uppe sent. Han hade en kortlek. Sa att han gillade att gå på casino. Jag sa att jag gillade att springa och skulle till en tävling. Han frågade om en cigg. Jag hade ingen cigg. Han insåg snabbt att frågan var ställd till fel person. Han vinglade vidare. Tåget till Torres Vedras gick 05:41. Anade först oråd. Listan över hållplatser i det gamla pendeltåget gick mellan Faro och Monte Gordo. Men eftersom jag inte ens var i närheten av varken det den ena eller den andra orten lugnade jag mig. Tog en tupplur och vid 07:15 var jag framme vid min destination. Det hade droppat in vatten på sätet framför. Det regnade och var grått ute. Mysigt. Nej inte särskilt.
Att delta i detta lopp hade varit en utmaning redan från projektets början. En ledig helg. Surfade fram ett antal lopp. Vi valde detta efter mycket överläggande. Ja vi skulle ha varit två som åkte. Men det blev bara jag. Ville inte ha någon platt tävling med risk för att springa för hårt. Ville inte ha något som var allt för kuperat. Något som låg nära en destination med bra flyganslutningar. Beslutet blev Turres Trail. En schysst hemsida, även om det bara fanns information på portugisiska, fina bilder och en höjdkurva som ändå såg hanterbar ut. Jag är inget bra på trail och inte stark i backar. Bra. Med den insikten kunde jag ta det som en naturskön upplevelse.
Avsaknaden av information på engelska visade sig snabbt bli ett problem. Efter en vecka fick jag svar på mailen. Dock besvarades min rad av frågor endast med ett svar. Jag kunde vara med. Punkt. Skrev tillbaka. Tyst i kanalen. En vän som talar portugisiska skrev till dem. Till slut fick jag svar på några fler frågor. Men inte alla. Jag ville springa 56 km, men det gick inte. Kanske lika bra eftersom att under 30 km av dessa behövde man själv navigera sig med GPS. Dömt att misslyckas. Det fick bli 26 km. Någon dag innan fick jag till slut information om startområde, tider och den obligatoriska utrustningslistan. Värmefilt. Regntät jacka. Visselpipa. Watertank med kapaciteten minst 0,5 liter. Dorsal pins. Fulladdad mobiltelefon. Glass with a capacity of at least 15 liters. Det sista var ordagrant. Ett glas som skulle rymma 15 liter. Menade de en dunk. Skulle jag springa med den. Ingen idé att fråga. Jag skulle ändå inte hinna få något svar. Tog med mig resten. Gissade att dorsal pins måste vara säkerhetsnålar. Google ville inte översätta. Undrade i mitt stilla sinne om tävlingen skulle gå långt ute i något mordorliknande landskap. Skulle jag någonsin hitta tillbaka.
Starten gick i en park som jag snabbt hittade. Ingen kontrollerade om jag hade med mig den ursprungliga utrustningen. Uppvärmningen blev upp till borgen. Javisst, i Portugal har varje by och stad också en egen borg, likt Italien. På andra sidan den lilla staden såg man bergen. I alla fall något av dem för dimman låg tät. Där uppe träffade jag några i organisationen som checkade de sista detaljerna. Märkligt att de uppehöll sig där eftersom vi aldrig sprang förbi den när tävlingen började. Stannade för en liten kaffe som uppladdning. Klockan var 08:30 och några andra drack öl. När det var 10 min kvar till briefing insåg jag att jag tappat orienteringen och var på väg åt fel håll. Tävlingsfart till starten. Jag hann. De gick igenom färgen på snitslarna och typen av skyltning. Sen iväg. Anledningen till att jag inte hade fått registrera mig till 56 km var att den distansen hade utgått. Jag tog täten. Passade på så länge det var springbart. Ingen tjej i närheten. Men jag överskattade inte min trailkapacitet. Räknade med att de skulle komma ikapp.
En kilometer genom stan. Platt. Upp till en vattentank, och sedan ned i stadsmiljö som genom en tunnel övergick till springbar trail. Det var jag och fem killar i första gruppen. De var inte särskilt snabba. Drog slutsatsen att alla bra traillöpare i regionen hade sprungit sig trötta under Trans Grancanaria veckan innan eller satsade på något annat poänggrundande lopp till UTMB. Här var de i alla fall inte. Efter fyra kilometer började det på riktigt. Det var slut på platt. Backe upp och backe ned. Flera gick i de brantaste backarna. Skönt. Då gjorde jag det också, och det var det snabbaste sättet att ta sig upp visade det sig. Problemet var leran. Det regnade lite smått, men hade regnat desto mer de senaste dagarna. Den var sådär kletig och fastnade under skorna. Två steg framåt och ett steg bakåt. Gällde att sikta på grästuvorna. Ned var nästan ännu klurigare. Stundtals rodelbanor av lera. Jag ramlade dock bara en gång. När jag stod still och hade fastnat med skon i en stor grästuva. Välte framåt ned i en annan grästuva. Banan gick upp och ned över de branta kullarna i en vindkraftpark under första halvan av loppet. Man fick springa genom ett litet stenhus vid 12 km. Där fanns en av de två energistationerna. Choklad, frukt och annan gott. Cola och vatten i stora petflaskor. Man skulle ha egen mugg. Det gick upp ett ljus. En mugg med en kapacitet av 15 cl och inte 15 liter. Jag fick ta slatten i en av flaskorna.
Skulle egentligen inte ha behövt ha några energistationer. Hade med mig kalorier som skulle ha räckt åt en halv polarexpedition. För säkerhets skull. Men så brutalt var inte loppet och jag tog det lugnt. Hade all min medhavda energi kvar efter målgång. Låg i ledning. Stundtals skingrade sig molnen och utsikten var storslagen ned från topparna över byar och andra grönskande berg. Var rätt roligt att klafsa i leran. Efter 15 km hittade jag inga fler orangea snitslar. Visade sig att jag hade följt fel typ av orangea snitslar. Just det, de hade varnat om att för några dagar sedan hade ett enduroevent också markerat en bana. Nästan på samma sätt. Så lämpligt. Sprang tillbaka. Tappade inte så mycket, och de som hade passerat sprang jag om. Blåsiga kullar övergick i eucalyptusskog. När det var sex kilometer kvar kom jag in i en by. Ambulanspersonal. Funktionärer som frågade om jag ville äta något. De pekade ned i ett hus. Det visade sig innehålla en energistation av rang. Olika sorters viner. Kakor. Bröd. Choklad. Ost. Kex. Lokala specialiteter. Försåg mig med godsaker i båda händerna och visade min uppskattning. De erbjöd mig en stol att sitta på. Men det hade jag tyvärr inte tid med.
Några backar kvar. Asfalt ett par kilometer. Sedan ut på stig igen. Upp längs en stor vinodling med knotiga rankor. In i en sagoskog. Mossa mjuk som en matta. Sedan nästan framme. Målgången genom ingången till en sporthall. Man fick medalj och en kaka. En kaka som smakade mazarin men var gjord på bönor. En lokal specialitet. Jag hade vunnit ett traillopp. Ingen var mer förvånad än jag. Sträckan mätte dryga 28 km. Trots en liten felspringning måste det ha berott på leran. Två steg framåt och ett tillbaka. I sporthallen stod bord uppradade och man fick överkokt pasta med jättegod köttfärssås om man visade sin gula biljett. Visste inte att det hade varit ett A till B lopp. Men min påse med överdragskläder och duschgrejer fanns på plats. Prisutdelning. Ett oändligt antal veteranklasser. Min vinst. En bok och en DVD om ett slag i trakten under Napoleonkrigen som överlämnades av borgmästaren. Han var väldigt nöjd över att få överlämna just detta i pris. Men den bästa vinsten var av en helt annan dimension. Min insats i ett traillopp och ytterligare ett spännande löparäventyr.
Buss tillbaka till starten. Fick lift av en kille som skulle till Lissabon och hämta sin MTB. Fick några tips om gator i områden jag borde besöka. På kvällen joggade jag ur benen där. Trappor. Gränder. Ännu mer streetart. En tjej med ett block verkade inventera just denna. Återvändsgränder. Bohemiska hörn. Folk bor här på riktigt. Jag gillar stämningen. Nya rumskamrater på mitt hostel. Jag osocial. Tidig kväll. Någon sjöng opera i trädgården. Öronproppar hjälpte.
En skön natts sömn. Väldigt bra säng. Först av alla vid pannkaksfrukosten. Shorts, linne, flipbelt, lite pengar och en långärmad tröja runt midjan för säkerhets skull. Joggade ned till tågstationen. Åkte till Cascais, en liten stad vid flodens mynning ut mot Atlanten. Pittoresk. Därifrån vidare längs kusten norrut. Soligt, dramatiska klippor, skummande hav och en bra väg för löpning. 12 km fram till stranden Guincho. Blåsigt. Grått. Stora sanddynor. Solen hade försvunnit för dagen. Mitt mål var Sintra. Man kan ta vägen som racercyklisterna eller det som såg ut som småvägar över berget. Jag valde berget. Men serpentinstigar i skogen ser längre ut än vad de är på kartan. Orienterade mig efter GPS:en fast blev förvirrad av skyltarna längs leden. Träffade en cyklist. Han konstaterade att jag var på rätt spår. Bra. Fantastiskt fint att springa i det som stundtals liknade en trollskog. Kom upp till den väg jag hade haft sikte på. Nu gick det nedför, i nästan tio kilometer. Det kändes i benen från dagen innan. Jag kom till en lång mur. Bakom den och överallt i landskapet var det gigantiska stenhögar med väldigt runda stenar. De kändes ditlagda. Lite mystisk stämning i dimman. I muren fanns en ingång. I receptionen frågade jag vad som fanns på området. Tjejen visade ett slott och även ett hus på en karta över en parkanläggning. Jag hade redan sprungit 28 km vilket var 12 km mer än dagens egentliga dos och eftersom hon inte snackade upp stället mer skippade jag att gå in. Lite längre ned var det ingen match att klättra över muren, men eftersom jag knappt såg slottet i dimman bedömde jag det som onödigt. Senare visade det sig att jag hade missat ett helt fantastiskt världsarv. Slottsparken Pena. Tydligen som tagen ur Sagan om ringen. När man springer utan en plan händer det att man plötsligt springer på något oväntat bra. Andra gånger springer man förbi det. Trist, men jag hade fått vara med om så mycket annat fantastiskt. Nere i Sintra, också där massa fina gamla hus, åt jag lite innan jag tog tåget tillbaka.
Min sista sak att pricka av under mitt Lissabonbesök var att gå på galleri. Jag sprang till ett ställe jag hittat på internet och enligt uppgift var ett måste om man gillar modern konst. Det var stängt för omhängning. Vid en metrostation i Baixa stod en hel orkester. Med kontrabas och allt. På andra sidan gatan ett annat galleri. Jag gick in. På väggarna hängde 11 fotografier över ett vackert landskap, tagna vid olika tidpunkter samma dag. I ett annat rum teckningar som såg ut att föreställa kaos. Det var ett samarbete mellan två portugiska konstnärer. Enligt uppgift var det inte landskap på bilderna. Utan bilder som visade hur känslig världen är. Närsomhelst kan en konflikt bryta ut. En krigshärd. Något konstnärerna uppmanade iakttagaren att reflektera över. Tillbaka på mitt hostel gjorde jag i ordning allt inför kommande dags tidiga avfärd. Ställde klockan på 02:55. En av tjejerna i rummet frågade om det var ok att hon tände rökelse. Hon menade på att det är trevligt när det luktar lite gott. Det slog mig att det kan ha haft något med mina fuktiga och smutsiga kläder från loppet att göra som lite halvt oskyldigt hängde på en stol. Att bo på hostel. Ute i världen. I Lissabon. En fantastiskt fin och spännande stad.
När jag skriver denna blogg slår det mig vilka likheter detta äventyr har med det ni kan få följa med på i höst. 8-15 september går resan till Kroatien för att springa lopp och äventyra. Natur, kultur, träning och spännande upplevelser.
- Uckatrail kommer bestämt bli minst lika spännande som Turres Trail. Ett lokalt lopp där vi får vara de internationella löparna vilka alltid är lika välkomna. Lopp utomlands är något extra och naturen i Kroatien magisk. Det kommer att finnas olika distanser att välja på.
- Att besöka amfiteatern i Pula är också ett världsarv likt slottsparken i Pena och jag lovar att vi inte bara kommer att springa förbi den. Dessutom kommer äventyret även här att genomföras med hjälp av lokala kommunikationsmedel.
- Löpning längs dramatisk och vacker kust. Absolut, detta kommer vi också uppleva i Kroatien. Dessutom kommer vi att bo på ett hotell vid havet.
- Halvpension vilket möjliggör att få njuta på lokala caféer och restauranger med trevligt sällskap till lunch. Att äta är halva den kulturella upplevelsen.
Säkra din plats på resan redan nu: http://www.scandjet.se/loparaventyret
För er som frestades av den andra energistationen under trailloppet jag sprang. Samma sak, fast utan vin, får man uppleva under VikboVändan den 12 augusti. Ett lopp med njutningen i fokus där man kan välja om man vill cykla eller springa de 43 kilometrarna. Anmälan är öppen: www.vikbovandan.se
