sep
Det var förvånansvärt många som skulle ta bussen från Centralen riktning Uppsala natten mot i torsdags. Man visste inte om det var sent eller tidigt då jag redan hade sovit lite men Stockholms krogar hade nästan fullt på uteserveringarna. Några flygbussar åkte inte. Det går tydligen inga plan så tidigt. Fast det gör det. Löparäventyret skulle med en flight 04:50 till Ukraina.
Vi landade och blev upphämtade på flygplatsen av vår guide. Två timmars sömn hade stärkt oss inför en lång dags utflyktande. Inte vilken utflykt som helst. Vi skulle till Tjernobyl. Ett ställe många av oss länge hade velat åka till. Ett ställe jag alltid vetat vad det är men egentligen inte visste mycket om. Erkänner. Har inte heller varit så mycket emot kärnkraft. Förrän nu. Innan resan hade jag läst Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj och sett några dokumentärer. 1986 var jag åtta år. Kommer mer ihåg morgonen då Olof Palme hade blivit skjuten för att det inte var något God Morgon Sverige på TV. Men klart att jag visste något. Att även svamparna i Sverige hade blivit lite radioaktiva. Att området runt Tjernobyl hade blivit evakuerat. Ett övergivet pariserhjul. Gorbatjov som drog någon historia i TV. Jag hade inte riktigt fattat vidden av det hela. Men nu skulle jag få komma till insikt.
För att komma in i zonen som är ungefär 3 mil i radie varav en stor del tillhör Vitryssland behöver man pass och visum. Det hade vi ordnat och det enda vi nu egentligen behövde göra var att ta på oss långa kläder på över- och underkropp. Vi fick inte plocka med oss något. Inte röra något. Extra viktigt att inte ta med oss djur typ hundar och katter. Inte heller grilla. Kändes som att vi skulle lösa det utan problem. Dock hade vi en önskan. Att få jogga lite därinne. Om än bara lite, lite. Hade trott att vi kanske skulle kunna få guiden till det. Men icke. Big no no. Tog i alla fall på mig löparkläder. Kändes ändå som någonting.
De första två milen är mer en säkerhetszon för att radioaktiviteten inte ska spridas från det centrala riktigt drabbade området. Men absolut. Det finns hotpoints även där som ger högt utslag på dosimetern. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad som hände. Nämna en hel massa siffror och så vidare. Men jag väljer att berätta om just vår dag. Resten kan man själv läsa sig till eller tillgodogöra sig via dokumentärer. Fast några saker är ändå viktiga. Tjernobyls powerplant började byggas 1970 och den första reaktorn togs i bruk 1977. Den fjärde 1983. På natten den 26:e april 1986, en dryg timme efter midnatt, gjordes ett ödesdigert test i reaktor 4. Ett test som ledde till en explosion som gör att ingen kan leva i detta område på 20 000 år. Men det är inte allt. Olyckans påverkan har varit, är och kommer vara global. Detta blev också ett problem som världen har fått lösa tillsammans. En olycka som har mörkats. Stötts. Blötts. Och offren. De är officiellt 59 st. Yeah right. Men som sagt. Allt om detta kan ni själva läsa er till. Detta är en löparblogg. En äventyrsblogg. Jag berättar om våra upplevelser.
Det första vi fick veta, och säkert inte alla vet, är att Tjernobyl inte ligger i Tjernobyl. Alltså reaktorerna. Powerplanten blev liksom bara kallad det för att Tjernobyl var den närmsta och största tätorten och ligger 12 km därifrån. Vi stannade först där. Såg raden med skyltar över alla byar som inte finns längre. Eller finns. De finns ju. Tittar man in i grönskan står stugorna kvar. Bord omkullvälta. Fönster sönderslagna. Fönsterluckor på svaj. Naturen har tagit över. Men i Tjernobyl finns inga höghus. De skulle vi komma till senare. Först gick vi på toaletten. Behövde då passera genom en radioaktivitetsmätare. Jag var check. Men toaletterna var inte det. Kvar från förr. Fanns också en mataffär där inne och en personalmatsal. För det jobbar folk inne på området även om de inte bor där förutom när de jobbar långa skift dagar i sträck. Då måste man äta och sova. Dock finns det några bofasta. Sådana som vände tillbaka till sina evakuerade hus. Så kallade självförsörjande. 2000 personer flyttade tillbaka 1988 och av dessa finns nu 140 kvar. Men de har framförallt gått bort av ålderdom. Inga unga vuxna eller barn fick flytta tillbaka.
Åkte vidare till själva reaktorerna. Kom man i närheten av brandhärden och den flytande magman efter explosionen dog man direkt. Men branden var tvungen att släckas. Strålningen bröt ned både människor och maskiner. Ett osynligt krig. Till slut var en sarkofag upprättat över härden. Den var sådär bra i sin konstruktion. Men 2016 med hjälp av 100 ingenjörer har nu en ny sarkofag täckt över den gamla. Den är världens största landbyggda flyttbara objekt och drogs efter färdigställandet till dess nuvarande plats. Planen är att successivt montera ned det som ligger under och flytta det till ett förslutet ställe.
Men det är nu det riktigt påtagliga börjar. Vi åkte till Pripyat. 3 km från reaktorerna ligger den stad som byggdes samtligt som dem. Ett toppmodernt projekt. En stad för arbetarna och dess familjer. Inte olikt en svensk ABC-stad från vårt svenska folkhemsbygge. 47 000 unga invånare varav 17 000 barn. Det föddes dessutom 1000 barn per år in i denna tätort som hade allt man behövde. Simhall. Sporthall. Kulturhus. Moderna bostäder. Grönområden. Ett stycke sovjetisk propaganda att visa upp för omvärlden. Några dagar innan explosionen hade kulturhuset invigts. En av restaurangerna var nyöppnad. Det är här ni har pariserhjulet. Radiobilarna. Kvarlämnade dockor. Allt det där. Och nu. En spökstad. På morgonen den 26.e april 1986 förstod inte invånarna att det var något galet. Radioaktivitet syns inte. Men smakar enligt uppgift metalliskt. Inom två dagar evakuerades befolkningen i ca 1300 bussar. De fick inte ta med sig någonting. Nya bostäder runt om i Sovjetunionen byggdes åt dem. Nu är zonen öppen för turister sedan 1999.
Det är svårt att beskriva vad vi vandrade runt i. Surrealistiskt. En fin och funktionell stad. Människor hade det sannolikt bra. Det är inte fattigdom man ser. Tvärt om. Men såhär ser en katastrof ut. Skolan. Simhallen. Dagiset. Som att någon sprang ut. Fast inte kom tillbaka. Sedan har väder och vind skött resten. Öppna fönster i 30 år sätter sina spår. Det enda vi inte åkte till var stadion. Guiden vågade nog inte. Han märkte att jag var rätt taggad på att springa.
På vägen tillbaka var vi både trötta och fulla av intryck. Besök på en plats som är viktig. För att visa konsekvenserna av det som kan hända. Framme i Kiev fick vi ändå lite extra superkrafter. Trötta som vi var haglade de halvtråkiga skämten. Är ni laddade för en tur på stan. Strålande idé. Lysande utsikter för att det blir spännande. Vi åt dönerkebab. Det var en slump. Men min radar verkar vara inställd på Berlin. Stället var smyckat med bilder från min favoritstad. Sedan en promenad efter en karta där jag hade prickat in lite highlights. Kyrkor och kloster med guldkupoler. Frihetstorget Majdan. Det var där den orangea revolutionen ägde rum 2014.Oktoberpalatset. Där en av alla Sovjets gigantiska Leninstatyer stod. Nu utbytt mot någon annan figur. Fontänerna på torget skiftade i färg och ur högtalarna dånade Queen. Fullt med folk. Vilken stämning. En vanlig torsdag på stan i Ukraina.
Dagen efter åkte vi vidare. Till Lviv. Vårt egentliga mål för resan. En stad jag alltid velat åka till. Vi tog trådbussen till universitetet. Det kostade knappa 3 kr. Gick till hotellet. Kändes väldigt ryskt och på väggen en bild av någon slags furste i präktig mustasch. På receptionsdisken stod en skål med pappersremsor. Det var lyckomeningar på kyriliska. Bara att plocka en och hoppas på en bra dag. Lunch i typ en skolmatsal. Bara peka på vad man ville ha och gå till kassan. Oklart innehåll. Jättegott. Jättemycket. Framförallt jättebilligt.
Sedan den obligatoriska sightjoggingen när man kommer till ett nytt ställe. Jag hade prickat in lite spännande saker på kartan och så drog vi iväg. I Lviv finns mycket kvar från det gamla Sovjet. Både genuina saker och sådant för turister. Hittade lite både och. Symbolen för Lviv är ett lejon med sköld och det har resulterat i att man kan hitta över 3000 lejon skulpterade i staden med sina 72 0000 invånare. Först tog vi oss upp på Castle Hill. Ja där finns en slottsruin. Inte särskilt mycket kvar. När Lviv var belägrat av svenska trupper 1704 blev slottet väldigt förstört. Yes, det var av vår Karl XII:s fel. Vägen upp dit tog vi lite från baksidan. Trailvägen. Bokstavligen. För stigen blev brant och vi fick i princip klättra upp med hjälp av trädens rotsystem. Fin utsikt och sedan ned den vanliga vägen mot staden. På vägen dit prickade vi in två spännande ställen. Efter att ha letat lite och passat in kartan hittade vi Garden of lost toys. Det började med att någon placerade några gamla leksaker i ett fönster. Andra följde efter och detta blev till ett litet spontant museum.
På en annan innergård fanns saker från gamla USSR. Främst bilder och planscher. Överlag är det ett tips att gå in på bakgårdar i Lviv. Man hittar alltid något spännande. Nästa stopp blev på en lekplats med färgglada målningar. Testade utrustningen lite. Funkis. Vidare till Rynok sqare. Den centrala platsen i staden, full av liv och rörelse. Rådhuset i mitten och många caféer. Vi valde ett och njöt i solen. Sprang vidare till Latin Cathedral med sina vackra tak- och väggmålningar. Fortsatte förbi operahuset och prickade som sista mål in House of scientists. Det sista kom vi inte in i men huset som är vackert både från utsidan och insidan har varit casino för överklassen, bordell och fängelse samt kuliss till många filmer.
Det hade bara hunnit bli kväll och snart blev vi upplockade av en guide. Hon skulle egentligen bara ta oss till en restaurang men på vägen berättade hon en del om stadens historia och vi var glada när restaurangen visade sig vara House of Legends. Ett hus med en drake på klättrandes på fasaden, fyra våningar högt där man tog sig upp via en smal spiraltrappa och där alla serveringsrum ser olika ut. En del satt i en fängelsebur och åt medan vi fick biblioteket. Där bars det in många traditionella rätter till vår glädje. Efter middagen gick vi upp på taket där man kunde klättra upp i en skorsten. Där stod även en bil och nere på gatan hörde vi livemusik samt såg monumentet över Lvivs judiska befolkning som förintades under andra världskriget. Uppfört på platsen där synagogan än gång stod. Faktum är att i princip hela stadens judiska befolkning på ett eller annat sätt fördrevs. Avrundade kvällen med en öl på ett lokalt bryggeri, Pravda, och köpte kakor från några scouter som kom förbi. De skulle med detta finansiera ett läger i Karpaterna. På vägen hem gick vi in i en godisaffär med tillverkning av polkagrisar. Där inne spelade de huvud, axlar, knä och tå på ukrainska. Detta är Lviv. Detta är en spännande stad. Och det är med spänd förväntan vi ser fram emot vad mer den har att erbjuda.
