Sportig jul i Italien

Julen är en högtid man ska spendera med sådant man tycker om att göra. Denna devis levde jag efter genom hela julhelgen och fick massor av spännande upplevelser på köpet.

Julafton. På programmet. Racercykling. Letade oss ut ur Lecce och västerut mot kusten. Vinodlingar. Slott. Fantastiska hus. Byar och städer, delvis fortifierade, som sig bör. Men väldigt lite folk. Här vid piazzan i Nardo. Det var vi och en gubbe i rullstol som stannade till och lyssnade lite på julmusiken som strömmade ur stadens offentliga högtalare.
Första egentliga etappmålet var Gallipoli. Havet är alltid ett trevligt mål och här på en hög udde var den gamla staden byggd. Om det fanns en borg. Såklart. Vi köpte bröd, ost och den lokala kakan pasticciotto som vi åt i solen på muren ned mot det kristallblå havet. Men man får passa upp. I den lokala brödbullen är det oliver. Fullt med oliver. Med kärnor.

Cyklade vidare norrut längs kusten. Hav. Får. Borgar. Några cyklister. Vi slog följe med en upp till Porto Cesareo. En slumrande turistort med låga hus i olika färger vid strandkanten och i hamnen. Precis så vykortslikt som man tänker sig en karakteristisk stad vid Medelhavet. Vid kajen hade en liten båt lagt till fylld med julklappar och en vinkande plasttomte i gigantisk storlek. Även på dessa breddgrader går solen ned rätt tidigt denna tid på året så det blev dags att bränna inåt landet och mot Lecce igen. Vi kom hem lagom till solen inte värmde längre och hade fåt en fin julaftonstur på 12 mil. Julkakorna jag hade köpt hos tanten i den lilla hemliga affären om hörnet hade mer att önska, men pastan och pizzan som julmat höll måttet. Vid 23 var det dags för midnattsmässa i katedralen. Allt folk på gatan strömmade dit och inne i kyrkan var det fullsatt trots extrastolar. Stämningsfullt och full bemanning med biskopen och hans kollegor som spred rökelse och framförde julevangeliet. Jesusbarnet placerades i sin krubba vilket markerade starten på julen. Vi, och många med oss, smet ut när det var dags för nattvard. Dagen hade varit lång och vi såg fram emot att sova.

På juldagen ställer man ingen klocka och vi snörade på oss skorna när vi kände för det. Planen var att springa till Lequile. Ett ortsnamn som vi hittat på en av de goda lokala vinarna vi druckit. Dit blev det 8 km men någon vingård hittade vi inte. Fast ett övergivet litet slott. Vi klättrade över muren och till vår glädje kunde man gå in. Där inne fanns det inte mycket mer än en rostig bil och ett länsat kök. Men den fina arkitekturen, de färggranna golvplattorna och takmålningar viskade om forna storhetsdagar.

Det dräller av slott på Italiens klack. Så många att de bara står där helt övergivna och till salu. Kom och köp.

Det är alltid roligare att springa en annan väg tillbaka, och det är spännande när man inte riktigt vet var man ska komma och hur det ska bli. Lequiles centrum var lika bedårande som alla andra byars och sedan drog vi en repa inne i San Cesario de Lecce. Siktet togs sedan riktning hemväg. När man springer vill man alltid undvika de stora trafikerade vägarna och här nere i Italien är det enkelt. Överallt finns det småvägar kantade av låga stenmurar. Perfekt för löpning och cykling. Men döm av vår förvåning när vi efter flera kilometers löpning återigen korsade piazzan i San Cesario. Obegripligt. På den riktiga vägen tillbaka passerade vi en otroligt vacker trädgård med en färggrant litet slott. Också övergivet. Till och med vakthundarna hade glömt hur man vaktar och kom inte ens emot oss. Plockade en apelsin i trädgården och mumsade i mig och sprang sedan den sista biten hem på rundan som blev 22 km. Som hos de flesta andra på en juldagskväll tittades det sedan på film.

På annandagen ställdes dock klockan. På 05:50. 06:55 skulle det gå ett tåg till Sterniata. Men se det gjorde det inte alls blev vi varse. Tog istället en taxi och anlände kvart över sju till den lilla staden där vi trots den bristfälliga informationen hade listat ut att det skulle gå ett lopp. Det stämde och några män höll på att plocka fram bord, bygga scen och blåsa upp start och målportal. På plats var ingen engelsktalande så vi satte oss och drack kaffe på ett litet hak en stund och väntade på att tävlingsområdet skulle bli klart. Vid halv nio hade vi fått hjälp med att registrera oss och sprang iväg för att värma upp. Det är kallt på nätterna och morgonen men solen hade börjat värma och joggingen gick bland annat genom en kyrkogård där varje grav liknande ett litet mausoleum.

Starten skulle gå vid 09:30 men vid den tidpunkten rådde kaos. Jag stod snällt längst fram i startfållan men framför den stod de flesta andra och verkade mer intresserade av att heja på sina vänner än att lyssna på speakern som försökte få folk att gå och ställa sig bakom startportalen. Speakern gav upp. Jag gav upp. Gick istället och ställde mig framför folkmassan. Nästan mer kaotiskt än i Irak eller Podgorica. Det hade även en del andra löpare gjort som såg snabba ut. Skulle nog inte bli någon walk in the park. Plötsligt gick startskottet och vi var iväg. Var i princip omöjligt att ta sig fram de första par hundra metrarna. Knölig asfalt, mycket folk. Sedan ordnade det upp sig som det brukar. Efter någon kilometer eller två hade jag kommit upp i ledning. I en gränd var det halvstopp. En bil i banan. Polisen med blåljus. Ledarcyklisterna fick släppa fram löparna. Vi fick springa på ett led. Fram till fem kilometer hade jag ledningen på den krokiga banan som även bjöd på två sega uppförsbackar. Två eftersom att vi skulle springa två varv vilket var kul eftersom vi då tangerade start och mål fyra gånger. För man får energi när speakern ropar sitt namn och Sverige. Efter fem kilometer var det en tjej som sprang om mig. Hon verkade snabb och jag hade inte psyket att hålla i. Visste inte hur stark hon var. Men jag kom tvåa på den 9 kilometer långa banan.

Detta lopp levererade. För 5 Euro fick man en goodiebag av rang med sportdryck, bars, fruktpuré, vatten och en låda med olika tabletter och tillskott. Magnesium, liniment, piller så man bajsar bättre, mot klimakteriebesvär, sömnpiller och lite andra mer oklara substanser. När man gick vidare till nästa fålla även en burk lokala bakverk och mandariner som toppade av ett glas skumpa. Vi njöt i solen fram till prisutdelningen.

Min kombatant. Det gör inget att bli tvåa när man har gjort ett bra lopp, hon är trevlig och man dessutom vinner 30 Euro, en magnumflaska med skumpa, tre vinflaskor, en blombukett och en pokal. Galet bra utdelning. Det är kul att springa. I synnerhet lokala små brödrostlopp.

Vi frågade speakern om någon kunde ge lift hem till Lecce. Flera kom fram och Tommy åkte hem med min prisskörd för att ge sig ut på ett cykelpass. Jag sprang hem. Det blev en fin runda i mitt fina tjalvelinne. Små vägar på landet och förbi en liten gullig medeltida kyrka jag tittade in i. Precis allt kanske inte var fint förresten. Någon hade kastat halva sitt bohag inklusive kylskåp i ett dike. Passerade ytterligare ett kylskåp. Visste inte exakt vägen och de små vägarna var krokiga, men jag var medveten om att hade jag solen i ryggen var det rätt riktning. Efter 21 kilometer var jag hemma och lite pasta med serranoskinka och ricottaost toppades av ett glas lokalt vin. Det blev en fin jul detta år. Traditioner är inte särskilt viktigt för mig. Detta är mitt liv. Ett löparäventyr.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *