Sämst av de bästa

Det blev ett SM i marathon. Om än begränsat. Kval för att få vara med. En startgrupp för herrar, och när de var klara på banan, en för damer. Jag var glad att tillhöra en av dem som fick vara med. Det var blandade känslor. En läskig förtjusning. Min kvaltid hade dallrat på en tråd. Tre timmar och några sekunder satta i Marrakech januari förra året. Just där och då kvittade sekunderna för mig. Jag hade varit under tre timmar flera gånger innan. Vid målgången bara lyckliga känslor av en tidig och fin formcheck. Men skulle visa sig bli viktiga i detta kval. Sedan kom ett benbrott emellan. Och nu på sistone en jobbig period plus en säsong nästan utan tävlingar. Men jag kunde pusta ut. Jag fick vara med. Bara det ett glatt faktum.

 

Startfältet var starkt. Starkare än någonsin. 23 tjejer skulle komma till start. Min lägsta nivå är bra. Men skulle den räcka till att försvara min heder. Försökte att inte tänka de tankarna. Visste att om huvudet ville fanns tre timmar utan problem. Där hade vi kruxet. Om huvudet ville.

 

Banan gick på Norra Djurgården sex varv. För de som sprungit Vintermaran vet ni vad det handlar om. Sex kuperade varv. Fördelen nu var vädret. Det är trivsammare i början på september än i mitten på november. En glädjande insikt. Norra Djurgården var för några år sedan delvis min hemmaplan. Där körde jag mina morgonjoggar, intervallpass och allt annat man springer. Husarviken. Stora Skuggan. Universitetet. Naturhistoriska museet. Men det var också en period i livet som var en berg- och dalbana känslomässigt. Alltså var det lite blandade känslor när Elmina och jag gick till starten vid lunchtid. Vi såg herrarna spurta de sista hundra metrarna in i mål. Vågade vi heja. Loppet var publikfritt. Fast vi var på väg till starten. En definitionsfråga vad vi egentligen var just då. Publik eller deltagare. Satte oss i gräset utanför tävlingsområdet. Vågade heja lite. Hejade på vissa med fel namn. Världsliga saker.

Vågade oss fram till starten vid tidpunkten damdeltagarna var välkomna. Mötte några av killarna. Ta det lugnt i backarna och motvinden stundtals var inte kul fick vi meddelat. Skönt att det är över. Ha. Vi hade vårat kvar. Väl framme vid starten kändes det ändå fint. Bra. Som vanligt. Glad att få vara där. Insåg hur mycket jag hade saknat detta sammanhang. Kända ansikten. Kära återseende både gällande funktionärer och medtävlare. Så här brukade det vara. Innan Corona. Men det var ändå bubblor vi gick runt i. Man hejar fast vill ändå vara lite för sig själv. Mäta skosulor. Det var nytt. Mina Salming Speed 8 var godkända för dagens utmaning. Skarpt läge strax. Det skulle bli tufft. Här handlade det egentligen inte om tider utan placering. 23 på startlinjen. 13:00 var vi iväg och allt sändes på friidrottskanalen. Här kunde inget mörkas. Varken placering eller löpsteg.

Först en prolog vilket innebar en krok på knappa två kilometer innan vi skulle fullborda de sex hela varven. Började med en kort brant backe jag känner sedan innan. Vilken fart alla drog iväg med. Kunde detta vara rimligt. Skulle alla i mål med marginal under tre timmar. Det verkade så. Faktiskt var det ju också därför vi var där. Jag försökte också såklart. Det funkade ändå rätt länge. Efter att ha sprungit en timme höll den måltiden. Men jag var sist. Från första stund. En rätt ovanlig känsla. Men det störde mig inte något alls. Funktionärerna var bra på att heja vilket kompenserade lite för saknad av publik. Energiintaget funkade fint. Helt lagom. Vid halvmaran såg jag inte ens någon rygg och måltiden hade minskat till att kunna bli 3:06 i det tempot jag tog mig fram i. Några hade visst brutit fick jag höra i varvningen. Jag var kvar på banan och tuggade på. Sämst av de bästa. Sämst av de bästa. Sämst av de bästa. Det blev lite till mitt mantra.

Och det mantrat fortsatte backe upp och backe ned. Kändes i och för sig mest som att det var backar uppför. Det fortsatte genom två regnskurar varav den ena rätt ordentlig. Mantrat fanns i mitt huvud alla varv förbi den gamla intervallsträckan mot Universitetet, backen upp mot Naturhistoriska, under tunneln vid Lappkärrsberget, när jag rundade Ekhagen, förbi Stora Skuggans 4H-gård, vid svängen in på Husarviksvägen och genom varvningen ända till mål.

Strax innan varning något av alla varv. Och såhär såg det ut. Ensamlöpning i 42 km.

Det var lite svårt att hålla tempot när jag låg sist. När tankarna om att det är tillräckligt bra att vara med när man inte är på topp mentalt tog stundtals överhand. Fast att göra klart. Ja något annat än det fanns inte såklart. Även om huvudet skrek att saker är jobbigt i livet just nu så gjorde ju inte kroppen ont. Inte ens knät med de fyra stygnen sedan veckan innan. Vad ska folk tycka. Vad har jag här att göra. Klart detta också slog mig, men det viftade jag raskt bort. Dessutom var det åtta stycken som inte gick i mål denna dag och det skulle jag göra. Det som också motiverade var att tänka på säsonger som komma skall. Jag ska minsann tillbaka dit jag var. Jag ska springa nedåt 2:50 någon gång mer i mitt liv. Jag ska persa på lite olika distanser. Springa långa härliga ultralopp och där vara bland de bästa igen. Vara med i VM. Om jag klarar detta nu, så kan jag klara ännu mer en perfekt dag. Man måste tänka så för annars bryter man. Jag hoppas att min comeback sker med ett barn hejandes bredvid banan. Det tänkte jag också på.

I mål där jag sprang in som 15:e dam, och som jag tyckte, med hedern i behåll, hade de redan börjat plocka ihop. Nästan lite komiskt. Jag var liksom bara 13 min efter tjejen innan. Alla de andra under tre timmar. Men det resulterade i extra TV-tid att komma sist, bara en sådan sak, och dessutom filmades även jag stunden då jag blev varvad av första tjej ute på banan. De fina tiderna stod som spön i backen. Och det bästa av allt. Min vän och klubbkompis Elmina hade persat med 90 sek på denna tuffa bana. Magiskt. Med henne fick jag strosa tillbaka genom stan. Vi träffade Fredrik Uhrbom utanför Stadion. Han var ute och joggade och planerade att hinna några fartökningar innan 5000m i Finnkampen skulle börja på TV inom 20 min. Pratstunden decimerade hans antal fartökningar eller sannolikheten att han skulle hinna hem. För detta var en friidrottshelg av rang. En fröjd att se syskonen Emil och Alice från Norrköping överträffa sig själva i tidigare nämnda kamp. I Humlegården var det som alltid härligt folkliv liksom vid Stureplan där vi skildes åt. Elmina för att gå till tåget. Jag för att gå till hotellet och möta upp Thelma och Björn för att fortsätta helgen på annat sätt. Skåla för Elminas pers ska vi dock göra ihop en annan dag är bestämt.

Ett litet hopp efter målgång en solig dag i september bredvid min vän Elmina som använde krafterna till att springa supersnabbt istället för att orka hoppa efteråt.

Så hur känns det nu. Ja det är skönt att lördagens utmaning är förbi. Även om jag känner tomhet. Vad ska hända nu. Kommer vi lyckas bli gravida. När kommer jag prestera på topp igen. Frågorna är många och svaren omöjliga. Men jag har bestämt mig för att ta med er på denna fortsatta resa. Första målet är Uppsala där ett infryst embryo som är vårt ligger och väntar.

…och igen, och igen…meddelar Tjalves damer över 40.

 

2 tankar om “Sämst av de bästa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *