Running Öland

Det är som bekant inte så många lopp som går av stapeln detta år. Men i helgen fanns det ett. Ölands marathon. Vi var anmälda sedan en tid och passade på att göra detta till en minisemester. Torsdag till söndag. Med alldeles för mycket packning. Var vi skulle bo var lite oklart så därför gav vi oss av förberedda inför alla alternativ. Off we went.

Första stopp blev lilla Grekland, en strand vid Horns udde. Runda, släta och platta stenar som slipats av havet efter att stenblock lossnat från strandkanten och krossats. En timme sol hann vi fånga innan en störtskur fick fart på våra ben.

Det var många som huserade vid den stuga där Berra och Gunilla är spindlarna i familjenätet. Vi var glada att det hade slutat regna då vi räknade med att slå upp vårt tält. Men vi blev uppgraderade. Till en av grannarnas stugor. Stugan vill jag mer kalla ett hus. Helt perfekt. Där skulle vi ha det prima. Riktiga sängar. Mycket bättre inför ett lopp än nätter i tält.

Vår uppgift nu var semester och att ladda inför lördagen. Förhoppningen hade varit i sol på en strand. Men när det istället blev regn fick vi hitta på andra saker. Kolla in strandängarna med bil och gå ut på extra vackra platser vid vattnet. Äta fisk i Sandvik.

Äta glass i Byxelkrok fick också bli en trevlig aktivitet. Här kan man även stapla stenar.

Umgås. Prata. Skratta. Äta god mat. Ladda med godis. Ha tårtkalas för att fira en födelsedag i gänget. Ja det är också saker man kan göra i alla väder. Finns det verandor med tak kan man dessutom göra det utomhus.

Så blev det lördag och sol med den. På grund av rådande omständigheter hade loppet blivit omgjort i sista stund. En grupp startade 09:00, och den andra 15:00. Vi Tjalvelöpare var i olika grupper. Det betydde att man både skulle få heja på en mara och springa en mara. Jag fick först heja.

Ni vet, man tänker att det får bli sittandes. Men så blir det ju inte. En minut i en stol innan man står där hoppandes och hejar. Det är extra svårt att sitta still när klubbkompisen Jenny blir först över mållinjen och persar med 33 min.

Uppgiften blev också att äta på lämplig tid och av lämplig sort. Att springa en mara vid 15:00 är inte en vana. Snart var det vår tur. Elmina och jag hade båda tänkt att snitta 4:15/km. Efter tre kilometer fanns denna hastighet inte på min världskarta. Herregud vad seg jag var. Benen kändes tunga redan första varvet. För detta var en varvbanan på tre varv. Först en sväng inne i Löttorp, sedan mot havet och så tillbaka via Ranstad för att upprepa proceduren igen.

Här i Ranstad hade vi vår fantastiska hejarklack. Ni ser vilken grej att få springa förbi här.

Jag gillade bansträckningen, särskilt den korta sträckan längs havet och den smala vägen förbi gårdarna mellan havet och Ranstad. Varvningen inne i Löttorp. Varvning är alltid kul. Där får man mycket hejarop. Vid en gård var det ritat med gatkrita. En pil och texten salta bilar. Och visst låg det en hög salta bilar på en bricka vid väggen för den sugne att inta. Vid en villa hade någon ställt ut muggar och vatten. Också tacksamt en varm dag som denna. Utanför ett annat hus satt två barn bakom ett bord med saft på. De meddelade att jag kunde få ett glas gratis. Fick mig att undra hur många andra som hade betalat för sitt och hur mycket de då hade swishat. Så fick jag även sällskap av Uffe några hundra meter vid havet. Han som ordnade Lighthouse Run där vi sprang från fyr till fyr för några år sedan. 17 mil trevliga mil på tre dagar. Varav ett litet stycke på just denna väg. Fina minnen.

Lopp tar slut. Även de sega. Men jag hade en motivationsfaktor som drev mig. Hålla tätt bakom Elmina och tangera Jennys tid så att det skulle bli vi tre på pallen. Det sista ändå inte helt trivialt en energilös dag som denna men när jag närmade mig Löttorp sista gången var det ändå lugnt. Så jag maskade lite. För vad skulle det ha för betydelse om jag kom tvåa eller trea på en tid som inte går till historien för min del. Att ge Jenny andraplatsen skulle vara så mycket roligare. Och så fick det bli.

Här ser ni den säkrade Tjalvepallen i all sin blåvita glans. Jenny med ett pers på 33 min. Elmina på den fina tiden 03:05:20 och allra först i det andra loppet och med endast en kille före i det första. Sedan jag. Men ni vet, ingen kedja är starkare än den svagaste länken.

Det var en varm dag. Många hade krampat. Somliga fick bryta. Björn var en av dem. Jag var redan sugen på revansch. Han inte lika övertygad. Intygade honom om att lusten kommer tillbaka inom kort. Så är det med långlöpning. Det är som en drog. Och att göra revansch på just detta ställe är en sommaraktivitet man gärna ägnar sig åt.

Ett sent lopp betyder sen middag och sen kväll på verandan med trevliga samtal, snacks och goda drycker. En dag kvar på ön med strand, lösa korsord, mackkastning och mat i en kvarn. Lufsa, Ölands landskapsrätt. Som en väldigt tjock och mättande raggmunk. Och lufsandes, det var så jag kände mig under loppet. Men som sagt, det kommer bli revansch. Även Björn har nu låtit meddela detta. Dessutom har vi lockat fler att ställa upp. Titta till höger när du kommer till Ranstad. Vid den blå grinden. För precis som i år kommer världens bästa hejarklack att stå där. Taggade till tusen.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *