jan
Albanien ligger ruggigt nära södra Italien. Så nära att man inte kan låta bli att åka dit. Några timmar med färja från Brindisi. Några fler när man åker på natten efter att ha gått genom den blåsiga och regniga hamnen. Efter att jag undrat om jag hade gjort något fel i passkontrollen. Men nej, det var bara en av poliserna som sprang ifatt mig för att berätta att han sett mig i Sternatia när jag kom tvåa i loppet på annandagen. Jag hade bokat en hytt på utsidan. I den var det bokstavligen lika kallt som på utsidan. Fick byta till insideshytt. En minimal koj. Men det var i alla fall varmt. Överhettat. Det hade jag inte varit van vid de senaste veckorna. Fast det var inte därför sömnen lös med sin frånvaro. Det var på grund av sjön. Det som säkert inte var mer än en krusning på Adriatiska havets yta kändes som storm i mitt lilla krypin.
Klockan sju i torsdags morse gled färjan in i Vloras hamn. En solig morgon. Tänkte ta mig vidare med buss. Två tjejer följde mig en bit för att peka mig i rätt riktning så jag inte kunde hamna fel. Det gjorde jag ändå. Men det gjorde inget. Jag hade inte brått. Höghus varvades med skjul. Bilar med åsnor. Människorna var på väg till jobb och skolan. Någon busstation hittade jag inte. Beroende på att det inte fanns någon. Men i en korsning fanns minibussar med olika destinationer. Jag åkte till Berat. En resa på två timmar som kantades mer och mer av berg ju längre vi kom.
Framme i Berat gick jag mot centrum, men svängde till vänster när jag såg ordet castle målat på en mur med en pil. Vägen gick uppför ett berg. Förbi en stor kyrkogård där försäljare sålde plastblommor i olika färger. Solen värmde och jag visste inte hur långt det var. Det var flera kilometer men till slut var jag uppe vid ingången till en borg. Det visade sig vara en hel liten stad innanför murarna. Antika lämningar av olika slag och hus där det även nuförtiden bor folk. En egen liten värld med fantastisk utsikt över de omkringliggande bergen och staden nedanför på båda sidor. Män satt och solade sig, som tagna från bilderna på våra yoghurtförpackningar. På vägen ned gick jag förbi en läskig hund utan öron. Efter att ha passerat berättade en man att den var farlig. Tur att jag inte visste det innan. Pustade ut och var glad att getterna som stod på bakbenen och käkade på några träd säkert inte var farliga. Nedanför och klättrande på sluttningen ligger den gamla ottomanska stadsdelen med sina vita hus vilka är skyddade av UNESCO. Åt Börek. Bitar av filodegspaj som man kan köpa för 4 kronor. Jag skulle komma att leva på Börek med olika fyllningar. Himmelsk kosthållning. Fotade en undulatbur utanför en restaurang. Mest för att det blev en fin förgrund till bergen bortom staden. Ägaren bad mig då komma in och han visade mig sina bebisundulater. Nere i stan letade jag upp mitt guesthouse. Blev glad över att det fanns ett träd med apelsiner i trädgården och snörade på mig löparskorna.
Jag skulle springa ett långpass på 35 km och blev snabbt medveten om hundarna. De lösa hundarna. Överallt. Intalade mig att de flesta säkert var snälla fast det inte lät så. Vände när jag hade möjlighet. En hade tre ben. Den skulle jag kunna springa ifrån. Sprang istället tillbaka den väg jag hade kommit med bussen. Att springa fram och tillbaka har jag inga särskilda problem med. Då vet man att man hittar hem, plus att det finns så mycket spännande att se på nya platser att det aldrig blir tråkigt. Längs vägen sålde kvinnor frukt och syrade grönsaker. Vanligaste företagsverksamheten var biltvätteri. Och barer. Det finns väldigt många barer här. Efter en tredjedel av passet gick en väg åt höger och enligt google maps skulle jag nog kunna få till en runda utan att behöva springa samma väg tillbaka. Kom genom en by. Vägen blev grusväg och gropig. Groparna fyllda med vatten. Glad att jag kom efter regnet. Kryssade mellan dem och frågade några damer om jag skulle komma tillbaka till Berat om jag fortsatte. Först nej. Sedan ja. Förstod att det mer var baserat på att man normalt inte springer så långt. En man på cykel gjorde en insats. Han följde mig och visade vägen. När vi passerade en bil ordnade han med skjuts. Jag ville inte ha skjuts. Tackade glatt, sprang vidare, och kom tillbaka lagom innan det skymde.
Det gamla paret som drev guesthouset var väldigt vänliga. Det förstod jag. Även om vi inte förstod särskilt mycket av vad vi sa till varandra. Mannen gav mig en karta över Berat som var obegriplig. Men det gjorde inget, jag hade redan skaffat mig koll. Efter duschen skulle jag gå iväg för att äta. Frun släppte inte iväg mig innan jag hade fönat mitt hår torrt. Innan hon hade fönat mitt hår torrt. Det var mycket folk ute på den upplysta esplanaden kantad av caféer och palmer som väntade på att bli gröna igen. Några radiobilar. Barn som hoppade på en stor studsmatta. Musik. De flesta restauranger serverade olika typer av snabbmat och crêpes. Åt detta hos en man som var väldigt glad över att ha fått en svensk gäst.
På morgonen morgonjoggade jag åt andra hållet. Upp för ett annat berg. 6 km till jag kom till en by. Njöt av utsikten och rullade sedan ned. Kan inte nog poängtera hur mycket man får se av ett ställe på kort tid om man löptränar. Oerhört effektivt sätt att resa på. Vid frukosten såg frun till att jag åt ordentligt. Det gjorde jag så gärna av hennes hembakta bröd, hemmagjorda marmelad, juice från apelsinträdet, stekta ägg och ångande nykokt äppelkompott. När jag skulle bege mig vidare sa kvinnan att hon bara hade två söner men ingen dotter och både pussade och kramade mig farväl.
Tog bussen tillbaka till Vlora och gick till ett backpackers hostel. Det var bokat, ingen var där, men en lapp på dörren meddelade koden till nätverket och jag satte mig i solen till ägaren kom. På hemsidan skulle det finnas cyklar till utlåning. Det gjorde det inte och rummet var oroande kallt. Tog på mig löparskorna och joggade ned till hamnen. Hittade en buss till Otrikum som ligger 18 km bort söderut längs kusten. Planen var att springa hem därifrån. I bussen satt jag längst fram bredvid en man som hade varit i Sverige som flykting och bland annat hamnat i Grums. När vi var framme i Otrikum såg jag ett vackert snöklätt berg i fjärran. Mount Cika. Dit ville jag. Åtminstone lite närmre. Lyckades förklara att jag ville åka med bussen några kilometer till. Efter en stund kom en kvinna fram som talade lite engelska och frågade om jag egentligen visste var jag var och var jag skulle. Var jag skulle visste jag ju faktiskt inte, och att jag förklarade att jag skulle springa tillbaka gjorde inte att de i bussen blev mer övertygade om att jag var vid mina sinnens fulla bruk. För såklart översatte hon till alla andra. Hittade en vacker plats. Bad att få hoppa av och vinkade glatt hej då till mina medpassagerare.
Sprang några kilometer in i den vackra dalen och vände sedan tillbaka. Inland blev kust. Kust med sömniga semesterorter som hade paus. Halmparasollerna stod prydligt hopbuntade lutade mot varandra. Lagom när jag hade sprungit mina kilometrar såg jag en buss som svängde runt för att hämta upp, som det verkade, människor från en närliggande fabrik. Jag hoppade på och åkte med den tillbaka till Vlora. Sprang de sista kilometrarna tillbaka till mitt boende för natten. Det var kallare inomhus än utomhus. Ägaren försökte övertyga mig om att det inte var så kallt och att uppvärmda hus inte existerade i Vlora. Yeah right. Det kom nästan ånga ur min mun. Tog en plågsam dusch. När jag var klar och ändå inte hade fått upp värmen hade han gått ut för att göra ett ärende. Jag såg en sömnlös natt framför mig. Var inte sugen på det. Skrev en lapp till honom att jag hade dragit till något varmare ställe. Lade nyckeln bredvid.
Några kvarter bort hittade jag ett toppenställe, och det var varmt. Kastade in väskan på rummet, och gick ned till den tillhörande restaurangen. Åt en gott mål mat, och de vänliga människorna bjöd även på ett fruktfat efteråt. Nöjd och varm somnade jag gott.
På morgonen fick jag välja vad jag ville från restaurangens frukostmeny. Då blir jag som ett barn på julafton. Älskar frukost. Valde inte allt. Men rikligt. Gav mig sedan omedelbart ut på dagens långpass. Perfekt att ha långpass på träningsschemat när man är på resa. Fart kör jag hellre hemma. Även om dagens runda på 35 km innehöll 8 km av snabbdistans. Var jag skulle genomföra den fick vägens skick och situationen avgöra. Sprang norrut längs kusten. Vägen hade mer att önska. Det önskade även bilisterna. Det måste ha regnat rejält här innan jag kom. Vattnet verkade inte vilja försvinna. Vek av ned mot stranden istället. Visade sig att många bilar hade tänkt samma sak. Där var det både bättre att springa och köra. Stranden var väldigt bred och sanden hårt packad. Perfekt. Efter tre kilometer tog det stopp men en motionerande man pekade upp i skogen på en stig, och mycket riktigt, den ledde ut till en väg. Jag tog vänster och fortsatte norrut. Mitt mål var Zvernec och naturskyddsområdet Vjose-Narte som byn ligger i. Ganska snart kom jag in i en skog. Platt asfaltsväg som såg ut att fortsätta långe. Toppen. Här kunde jag springa snabbdistansen på vägen tillbaka. Skogen övergick så småningom i vass och jag svängde in på en grusväg som ledde till en by vid vattnet. Tog en av vägarna brant uppför förbi husen där ingen verkade ha vaknat. På toppen såg jag fina vikar nedanför på andra sidan. Tog en stig nedåt. En lerig stig. Sådan lera som klistrar sig fast under sulorna och får skorna att kännas som styltor. Det fortsatte på det viset till jag var nere och kunde skrapa av mig geggan på vägen. Sprang till höger på vägen till den tog slut. Där fanns en ranglig fågelskådarbrygga, en skåpbil med två damer som sålde kex och uppenbarligen sprit. För bredvid satt två gubbar i pälsmössor och drack kaffe och raki. Hälsade på dem och berömde omgivningens skönhet. Sprang tillbaka och tog en annan avtagsväg ut på en udde som störtade brant ned i havet. Ett magiskt långpass. Ett sådant man inte vill ska ta slut. Någonsin. På vägen tillbaka kutade jag mina snabba kilometrar och avslutade passet längs stranden. Folk promenerade. Barn spelade fotboll. Klev i havet med mina skor. Det var inte särskilt kallt. Den sista leran försvann. Sedan tillbaka genom staden kryssandes mellan lördagsflanörer, soliga caféer och gatuförsäljning av ål och hemgjord sprit på plastflaskor. Färjan var två timmar försenad. Det gick dock ingen nöd på mig som läste bok i solskenet uppe på däck. Men när boken var slut frågade jag en passagerare som talade tyska när den skulle gå. Tja, det visste man inte så noga svarade han som att det var en självklarhet.
Detta satte punkt på min vistelse i Albanien. Dryga två dygn av fantastiska upplevelser och vänliga människor. Albanien är slitet. Det har sin historia. Här ville somliga inte alls bo under kriget. De kunde inte bo där. Vissa till och med försökte fly genom att simma till Grekland. Jag har träffat människor som kramat min hand extra hårt när jag sagt att jag kommer från Sverige. Jag hoppas det är för att de, eller närstående, fått hjälp av oss under de svåraste åren. Jag är förälskad i Balkan. Alla Balkans länder. Albanien har nu gjort detta komplett. Jag har varit i alla länder som tillhörde det forna Jugoslavien. Tack för att detta har varit ett fantastiskt löparäventyr. Jag kommer tillbaka.
