Mitt kärleksförhållande till löpningen

En dag som denna. Vad är det nu jag älskar allra mest. Ingen tvekan. Det är löpningen. Det kanske inte just är själva löpningen i sig utan det man kan ha den till och det man får uppleva längs vägen. Löparäventyret. Löpningen förändrade mitt liv hösten 2006. Bokstavligen. Som ett bombnedslag. Helt swept away. Vid första daten. Dödsförälskad. My love. Hade inte ögon för något annat. Det sista kanske inte är helt sant. Jag har alltid sett till att ha kvar mina andra intressen och vänner. Tror stenhårt på att det är viktigt med jämvikt i livet. Precis som i ett vanligt kärleksförhållande.

Så egentligen. Nog har det varit en kärlekshistoria sedan dess. Innehållande alla delar en sådan kan innebära. Glädje. Mål. Blommor. Omtänksamhet. Kramar. Skratt. Gråt. Resor till fina platser. God mat. Nya vänner. Trygghet. En familj. Uppoffringar. Besvikelser. Missförstånd. Rosa moln. Förlovning. Kris. Lycka. You name it.

Den första daten skedde i Vrinneviskogen i Norrköping en höstkväll i oktober. Intervaller i slutet på femmans motionsslinga. Backar. Kom inte ihåg hur det gick. Men det var kul. Så kul och trivsamt att jag blev medlem och gick på klubbens alla träningar efter den dagen. Mitt nya gäng. Tjalvefamiljen. Det var så pass att flera under dessa år gick ur sina förhållanden och nya skapades. Det drabbade inte mig personligen, men på en fest med utomstående fick jag höra att Tjalve minsann var känt som ett skilsmässodike.

Rent kemiskt har kärleken tre faser. Den första är lust. Man blir attraherad och känner sexuell attraktion. Attraktionen till löpningen var stor i början, och har alltid varit, det får jag medge. Men sexuell, det skulle jag inte påstå. Bekräftelsen kom konstant i form av kvitton på att jag kunde springa. Snabbare och längre. Första maran efter åtta månader i Stockholm var en fröjd. Jag var inte trött efteråt och fylld av energi. Detta var ju verkligen grejen. Jag hade hittat rätt.

Den andra och mest komplicerade fasen är förälskelsen. Ditt omdöme stängs av och du kan inte se några fel. Dopamin, noradrenalin och serotonin är våra volymkontroller för känslor. När du blir förälskad skjuter dopaminet i höjden, och det blir en fånig lyckokänsla i kroppen. Här kan det vara lätt att träna för mycket innan kroppens muskler har hunnit bli tillräckligt starka. Lätt att dra på sig en löparskada såsom ett löparknä. Det spelar ingen roll vad kloka löpare runt omkring säger. Du springer på ändå. Som en supermänniska. Klart jag fick ett löparknä. Men det innebar för mig endast någon veckas rehab. Jag höll ihop bra till 2013 då jag fick en stressfraktur. Träningsdagboken månaderna innan var skräckläsning sådär i efterhand. Noradrenalinet går också upp i denna fas, du kan inte sova, blir röd i ansiktet och kan tappa matlusten. Fasen håller i sig i 1,5 år- 2 år, sen sjunker nivån och vi upptäcker saker vi retar oss på. Saker som varit där hela tiden, men som du inte har märkt på grund av förälskelsen.  För någon som älskar löpning kanske vissa pass kanske inte är lika roliga som i början. Eller du kanske grämer dig över andra saker i livet du har försakat.

Den tredje fasen är långvarig kärlek. Känslan av något du mår bra av att ha nära. Det styrs av oxytocin, samma ämne som gör att mamma och barn knyter band efter förlossningen. Alla däggdjur har det, men hos tre procent inklusive människor funkar ämnet också hos vuxna individer. Det gör att man kan bygga upp en relation. Där är jag själv numera.  Jag klarade av förälskelsen, tycker inte jag har försakat så mycket annat i livet för att hinna med min träning, äventyr och företagande. Jag lever sedan sex år mitt Löparäventyr fullt ut och det är en kärleksrelation som jag inte har några planer på att lämna.

April 2015. Förlovningen. I ett brödloppslopp fick jag och reporter Grip lite slumpmässiga vinster. Jag fick en ring. En ring. Det måste ha betytt att jag då förlovade mig med löpningen.

Att sammanfatta allt som löpningen gett mig går såklart inte i detta lilla format. Men utan den hade jag säkert aldrig bland mycket annat fått äran att springa i svensk landslagsdress, druckit snaps på en armenisk kyrkogård, varit med om tårgasattack i Montenegro, blivit insmugglad i en Georgisk kyrka, samlat in tiotusentals kronor till olika välgörenhetsändamål, ordnat upp ett marathonlopp i Irak, tatuerat in Berlins koordinater på min arm, skrivit två böcker, startat ett företag, sovit i en ungersk gympahall och träffat Haile Gebrselassie hela två gånger.

Solen har precis gått upp i den lilla kuststaden i Rumänien. Jag anlände nyss med buss. En ny dag. Ett nytt äventyr. Ett oskrivet blad. Jag älskar mitt Löparäventyr.

Dessutom. Löpningen ger dig tröst. Hjälper dig lösa livets gåtor och problem. För mig finns inget bättre än ett långpass när jag är ledsen eller behöver hitta lösningar. Den är även förlåtande. Du får alltid möjligheten att komma igen efter en tävling som inte gick som den ska eller efter ett tungt pass. Du är unik och jämförs inte med någon annan. Strävar efter att bli ditt bästa. Precis som i en kärleksrelation.

Till sist. Aldrig saknar man den man älskar så mycket som när det är omöjligt att ses. Aldrig saknar man löpningen så mycket som när man inte kan springa.  Det vet alla som älskat någon eller något.

Och så idag. På alla hjärtans dag. Valentines day. Den 14 februari. Så kan jag inte ge mig ut och springa med min älskade. Jag är gipsad från tårna och upp till knät. Ett fängelse av gips. För en vecka sedan halkade jag på en isfläck. Två frakturer. En i vadbenet och en i skenbenet. Idag när jag låg med benet i högläge såg jag vårsolen stråla. Hörde nästan löpstegen på gruset från dem som kunde vara ute och springa. Men när våren går över i sommar då ska jag kunna jogga. Jag ser detta som en spännande resa jag inte har varit med om innan. Jag vet att stressfrakturen 2013 gjorde mig starkare. Denna motgång ska också göra mig starkare. Min kärlek till löpningen kommer att bli ännu starkare. Som jag längtar. För tillbaka kommer jag, det lovar jag, min älskade.

Välkomna hit till min egen blogg. Jag tar med mig alla inlägg sedan jag startade blogga år 2010. Har inte hunnit få in allla 500 inlägg men de är på väg och det är här jag kommer fortsätta dela med mig av min kärlek till löpningen och livet som pågår runt omkring just i detta nu. För det är ju så. Världen breder ut sig där utanför och bara väntar på att utforskas. Snöra på dig skorna och ge dig ut på upptäcktsfärd.

Och för dig som vill ha sällskap och en push i rätt riktning anordnar jag och Karin Kiellarson en träningskurs i vår i samarbete med Helhetshälsans hus. Ett par dater med löpning kan man säga. Första tillfället coachar jag på cykel. Bara en sådan sak. Haka på. Det kommer bli riktigt kul, och med risk att fastna i ett kärleksförhållande.
http://loparaventyret.se/produkt/traningskurs-varen-2019/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *