Maran i Marrakech med den stulna placeringen

I lördags åkte resten av gruppen till Essaouera, en stad vid atlantkusten. Jag var kvar i Marrakech för att ta hand om några kenyaner. Skulle jogga lite med dem och förse dem med vatten, bananer och apelsiner. Fast den viktigaste uppgiften var att se till att de inte blev förgiftade. Den sista uppgiften gick ut på att förse dem med vatten och äta lunch med dem så att de inte fick i sig förgiftad mat och dryck. Kan verka konstigt men tydligen kan det gå till på det viset när det finns mycket pengar i pris. Konkurrenter, eller konkurrenternas team kan göra allt för att minera för startfältet. Kenyanerna gav sig dock inte till känna så jag gav mig ut på en egen morgonjogg. Kanske var de redan förgiftade. Joggen kändes väldigt lätt och jag avslutade med några strides. Det kändes lättare än vanligt innan ett lopp utomlands. Det kan bero på att jag hade tagit mig tid för vila. Att det blev så beror till stor del på att jag redan varit Marrakech. Annars hade jag farit runt som ett skållat troll dagarna innan. Resten av dagen spenderades vid poolen med en bok. Innan middagen gick vi till presskonferensen. Den var i en stor sal fylld av journalister, toppatleter och en borgmästare som pratade alldeles för länge på franska. De flesta fick sina nummerlappar och sedan var det kakbuffé. Jag lyckades få en kaka i kaoset som uppstod när folk som inte verkade ha sett mat och dryck förr öste ner bakverken i fickor, muggar och annat som fanns till hands.

Den gamle kungen var inte på plats på presskonferensen. I alla fall inte i egen hög person.
Den gamle kungen var inte på plats på presskonferensen. I alla fall inte i egen hög person.

På middagen fyllde vi på ordentligt. Viket vi i och för sig hade gjort varje måltid på denna resa. Här drabbas man av alldeles för många bufféer. När klockan var tio hade jag fortfarande inte fått någon nummerlapp och började bli lite stressad. Han som hade dem hade lämnat dem på något oklart ställe och sedan haft den goda smaken att försvinna. Gick upp till rummet och förberedde det sista och precis innan jag skulle sova blev nummerlappen levererad.

Jag kunde sova gott och gick ned för att äta frukost vid 05:00. Sedan gick jag och lade mig två timmar till. Starten gick vid 08:00 och innan dess tog jag en sväng runt kvarteret för att få igång magen. Sedan var det dags och jag klev in i fållan med resten av elitfältet. Det fältet var väldigt stort och när vi sprang iväg kom jag direkt sist av alla snabbisar. Den positionen hade jag dock tänkt hålla loppet igenom. Marrakech är relativt platt men det finns en del lömska motlut. Gatorna är dock raka så banan är ändå snabb. Temperaturen var cirka tio grader och himlen blå vilket skulle innebära extremt bra förhållanden första halvan av maran. Jag sprang på och det kändes väldigt bra. Jag låg på ett medeltempo av 4:15 min/km vilket det kändes som att jag skulle kunna hålla. Banan var relativt välbesökt så man fick många glada tillrop som hjälp på vägen. När jag hade sprungit halva loppet kunde jag öka lite grann och vägen fortsatte nedför längs lite mer slingrande vägar kantade av murar och kameler. Men jag visste att det jag fick nedför skulle sedan plockas uppför. Energitillförseln i form av mina tre gel och arrangörernas dadlar var perfekt och jag drack en halv flaska vatten var femte kilometer och hällde resten över huvudet. I korsningarna inne i stan var det ett ordnat kaos och jag kan tycka att det var lite för mycket bilar som släpptes på. Stundtals kändes det som att springa rakt ut över en hårt trafikerad väg. Men jag överlevde och trots att de sista tio kilometrarna var svagt uppför tog jag mig i mål på 03:00:29. Mitt mål hade varit tre timmar och en femtondeplats. Jag lyckades med placeringen och även fast jag missade tiden med en halv minut var jag glad och nöjd. Det hade inte varit särskilt jobbigt att hålla det tempot trots någon som helst fartträning på två månader vilket kändes som ett skönt formbevis. 2015 kommer bli en bra säsong. Dock visade det sig att min femtondeplacering hade blivit till en sextonde två timmar efter målgång. Mystiskt.

Vetskapen om att poolen och solstolen låg 300 meter bort förhöjde också den bra känslan. Där spenderades sedan större delen av dagen. En paus gjordes endast för att gå till en närliggande affär och köpa några öl. Dessa intogs vid poolkanten där vi också fick sällskap av en fransk journalist som jag lärde känna på Ultravasan i somras. Han påstod sig ha inside gällande min placering. Tydligen hade jag varit femtonde tjej men när resultatlistorna hade lämnats över till kommunen hade de ändrat dem i efterhand för att de ville att en marockanska skulle få de 100 dollar i prispengar som min placering genererade. Kändes som att det skulle bli energikrävande att gå till botten med det hela, och släppte det snabbt. Dessutom hade jag dagarna innan blivit informerad om att jag hoppat upp en placering från fjärde till tredje plats i maran jag sprang i Tanger i november, vilket innebar att jag helt oväntat hade blivit 1000 dollar rikare på grund av att en marockanska inte hade fått klartecken att börja tävla efter en dopingdom. Just denna marockanska hälsade glatt på mig under maran tidigare på dagen och gick även lika glatt vinkande förbi vårt häng vid poolen. Hon kanske inte hade fått samma info. Efter en liten spontan förfest med hela gruppen på ett av våra hotellrum begav vi oss med buss till en gemensam middag utanför Marrakech.

Platsen vi kom till var helt bisarr. Utanför den borgliknande byggnaden stod beduiner med långa svärd vid sidan av sina hästar. När vi gick in genom porten visade det sig att det inte bara var en restaurang vi kommit till utan en hel fantasistad. Något slags marockanskt disneyland där vi blev välkomnade av människor i olika historiska kreationer. Vi blev visade till ett färgglatt tält fullt av bord dukade med fint porslin. Vi slog oss ned och lät oss smaka av mat som bars in på stora fat och underhölls av olika grupper som byttes av på löpande band. Några tog chansen att delta i deras dans och sedan var det en hästshow ute på gårdsplanen. Killar hängde på sidorna av hästarna som galopperade fram i full fart.

Efter några timmar hade vi fått nog av Aladdin och hans kompisar och flög in till den moderna civilisationen igen på en flygande matta.
Efter några timmar hade vi fått nog av Aladdin och hans kompisar och flög in till den moderna civilisationen igen på en flygande matta.

Inne i stan drog vi vidare ut på en klubb. Ingen kunde ana att just det huset vi gick in i rymde en nattklubb. Det var söndag och så mycket folk att vi fick vänta på att ens få plats vid ett bord. När vi till slut hade lyckats fortsatte festen med att röka vattenpipa. Då stället stängde gick vi hem till hotellet där man kunde tro att festen skulle sluta. Men genom att ta servicehissen ned i källaren hittade vi ett disco. Vi virvlade in och fick med oss en del av de andra gästerna i dansen. Jag gjorde även tappra försök att mjuka upp den gigantiska dörrvakten med lyckades inte helt. Framåt småtimmarna var det dags att gå upp till våra rum och ladda inför nya dagar. För ännu var inte löparäventyret i Marocko slut.

Vad gör man i Marocko. Solen, poolen, maran. Solen, poolen, maran.
Vad gör man i Marocko. Solen, poolen, maran. Solen, poolen, maran.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *