I huvudet på en ultralöpare

Man får passa på att utforska nya platser man hamnar på med sina löparskor.

Kvällen efter SM checkade jag in hos min support Annika i Kode. Det var landet på riktigt utanför Göteborg. I duggregn knöt vi på oss skorna och gav oss ut på morgonjogg dagen efter. Här blir man stark. Det var mycket backar men benen kändes oförskämt fräscha. Nere vid havet var det vackert och vi fick ihop 7 km innan frukost. Därefter fick jag följa med till Marstrand. Denna helg var det någon stor segeltävling och vi kom över med färjan lagom till final. Åt lunchlådan på ett berg samtidigt som två katamaraner körde ett brutalt race. Hann även en sväng runt fästningen där de karga klipporna mot havet skulle bjudit på lugn och harmoni om inte ett gäng ungdomar hade stått och vrålskrikit för att testa sina röster över fjärden. Lokal glass och sedan sikte på Oslo.

Dit åker jag ofta för att hälsa på en av mina bästa vänner. I Sörkedalen är det lugna dagar och mycket skönt häng. Eller ja visserligen. Tre små barn. Två nya kattungar. Kombinationen av dessa fem. Besök på barnens lantgård med smådjur överallt. Besök på tivoli. Träning i Nordmarka. Men ändå. Jag gillar allt detta. Och parat med de sköna timmarna av samtal över ett glas vin och lite choklad senare på kvällen var det utsövd och med ny energi jag tog tåget hem till Norrköping.

Sitter här och funderar över vad jag tänker på under ett ultralopp. Detta fascinerar många och är egentligen inget som jag själv tänker på nåt särskilt. Därför ska jag försöka göra det nu.

Undet träning lyssnar jag oftast på radio. Under morgonjoggar och distanspass av olika längd. Det är för att jag inte har någon TV. Så att jag även får lite nyhetsuppdatering. Plus att det blir variation i musiken. Dock aldrig reklamradio. Under intervallpass eller vissa skogsrundor springer jag utan något i öronen utan vill ha fåglarnas kvitter och skogens ljud eller fokuset på intervallfarten mest närvarande. Många fungerar tvärt om gällande det sista.

Men om jag grubblar på något. Ett problem som ska lösas. Ett mail som ska författas. Strategier rörande mitt företag. Något som tynger mig. Planering kring logistik och resor. Då springer jag också utan musik. För då blir rundan bästa lösningen. Man tänker så bra när man springer och vips har man löst något världsproblem.

På sommaren lyssnar jag på Sommar i P1. Alla avsnitt.

Under lopp har jag aldrig någon musik med mig. Aldrig. I vissa lopp får man heller inte det. Men den största anledningen till att jag inte vill ha någon är att jag inte vill springa runt i någon egen värld utan jag vill nyttja stämningen under loppet. Publiken. Musiken. Banan. Funktionärerna. Allt som händer runt omkring. När jag själv är publik är det dessutom oerhört tråkigt att heja på någon som ändå inte hör att man står där och ropar. Interaktion med publiken kan ge mycket energi. Ger man ett leende får man så många tillbaka. En mycket väl värd investering som kan hjälpa dig ur den djupaste svacka.

Men under ett ultralopp. Du står där och vet att du ska springa 100 km. 99 km kvar. 98 km kvar. Så kan man inte tänka. Då blir man knäpp i huvudet. Man måste dela upp loppet i delar. Först milen och vilken tid man får på den. Sen kommer halvmaran. Maran. Distanser man sprungit tidigare. Sedan 50 km och sedan är det halvvägs. Halvvägs är alltid hemväg. En bra känsla. Bara maran kvar. Bara ett söndagspass med Tjalve kvar. Bara milen och sedan till sist. Bara femman i motionsspåret där hemma. Den klarar man ju alltid.

Oktober 2013. Någonstans i Ungern. Här kanske jag tänkte att det är bara typ 25 mil kvar till Budapest och jag har gel och energikakor i mina strumpor. Eller så tänkte jag på att min pappa precis hade gått bort. Löpning är bästa terapin.

Man kan även dela upp loppet i bråkdelar. En mil är en tiondel och vid halvmaran redan en femtedel. Vid 25 km är en fjärdedel gjord och på detta vis rasar bråkdelarna iväg. Detta tankesätt hjälper mig. Jag gillar att räkna. Det upptar överlag stora delar av mitt lopp. Jag kollar tempo varje kilometer. Då har man något att göra typ var femte minut. Analysera. Fundera. Håller det. Behöver jag omvärdera mina mål. Går det för fort. Eller går det för långsamt.

Men när det blir extra tungt. Hur tänker man då. Se till att redan innan ha ett favoritställe på någon av dian träningsrundor. Ett ställe där du alltid har en skön känsla. Springer med lätta ben. I en fin omgivning. På en kör plats. Plocka fram denna känsla när du behöver den. Tänk bort det onda och förflytta dig dit för en stund. Det brukar hjälpa mig.

Här tänkte jag att life is good, jag är ute och springer planlöst utanför Lissabon och har ingen aning om var rundan kommer att ta mig.

Men förutom allt detta. Att springa 100 km och andra ultralopp tar lång tid. Det jag nämnde ovan tar ju inte hela dagen och all din tid i anspråk. Men det händer mycket längs banan. I Norrköping förra året började en snigel sin färd över banan. Han hann inte över. Hur mycket mer mosad var den efter varje varv. I Holland för två år sedan låg det flera döda igelkottar på ett ställe. De blev plattare och plattare ju längre dagen gick. I samma stad och under samma tävling började en man lägga plattor på sin garageuppfart på morgonen. Han jobbade på. För varje varv hade han hunnit några varv. Vid tidpunkten för loppets slut var även han klar och kunde lägga ett dagsverke till handlingarna. I Qatar var det inte särskilt kul någonstans. Mörkt och varmt. Men man kunde se fram emot en raka utan massa svängningar runt koner.

Kommer inte ens ihåg var detta var och vad jag tänkte på. Men träden ser ju lite roliga ut. Sånt kan man tänka på. Att springa utomlands och på annorlunda ställen där det finns mycket att titta på gör att tiden går fort.

Att se fram emot saker är en bra strategi. Se till att ha goda grejor på ditt energibord. Sådant som kanske kan vara överraskande gott när all energi är slut. Nötcreme. Snickers. Glass. You name it. Alla är olika. Och att se fram emot belöningen efteråt. Planera in något kul. Något extra gott. Det är inte säkert på att du är sugen på något alls efteråt, men vetskapen om att det är över och att du kan få göra precis vad du vill och sedan vila är trevliga saker att tänka på. Ibland går jag ut med kompisar i Frankfurts partykvarter. Någon annan gång har jag åkt till Baltikum för att lifta en vecka. Eller så har det varit dödsmetalfestival på programmet. Kyl skumpan. Boka in dig på favoritrestaurangen. Ta med kompisarna till målgången. Eller så kopplar du ur och sträckläser fem böcker hela helgen. Gör det som du själv trivs bäst med.

Men att hitta saker att tänka på är inga problem alls. Renovering av lägenheter. Byte av pensionssparande. Var nästa resa ska bokas. Hur du ska fira din födelsedag. Om man borde prioritera hemkörning av matvaror. Hur man kan putsa på sitt CV. Varför mjöliga äpplen inte är gott. Vilken nästa löpartävling ska bli. Vad som ska stå i ditt nästa blogginlägg. Hur många bultar som finns i Ölandsbron. Sådana saker som man hade tänkt att ta sig tid att tänka på men som inte blev av. I huvudet har man alltid saker man kan bearbeta. Och ibland är det inte så himla kul under ett ultralopp eller i övriga livet. Men det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Genom jobbiga saker bygger man pannben. Genom att inte ge upp. Du är med i tävlingen. Det är inte de som sitter hemma i soffan. Bara en sådan sak. Ett steg framåt. Ett steg till som blir till flera. Som blir till kilometrar. Som tar dig mot mål. Alla steg gör skillnad och tar dig framåt. Ena foten framför den andra. Det är du mot banan. Den är tuff men du är tuffare.

Min målbild och belöning efter fredagens SM-tävling i Borås var klar. En natt i Göteborg och vidare mot Oslo. Med ett guld i bagaget. Mitt fjärde SM-guld. Jag lyckades. Plus att jag hann tänka igenom renoveringen av min lägenhet. Under pågående lopp. Oerhört tidseffektivt. Foto: Annika Nilrud

Följ med till Libanon 9-13 nov: http://loparaventyret.se/folj-med-till-libanon-november/
VikboVändan 12 augusti: www.vikbovandan.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *