Genom en stenkross mellan Sälen och Mora

En natt i Borlänge och så till Mora. Funderar på hur jag ska skriva den här bloggen. Ni har ju redan varit med mig ett par gånger mellan Sälen och Mora. Känns som gammal skåpmat. Men nya erfarenheter skulle det ändå bli. Det visste jag redan innan. För en skadad axel hade jag aldrig haft och definitivt inte sprungit 90 km med innan. Helt ärligt skulle jag inte tro att någon ens hade kommit på tanken att springa i fädernas spår med den smärta jag hade. Men det är bara att bita ihop. Jag tänker aldrig bli känd för att vika ned mig.

Det började med en frukostjogg från Hemus skidstadion hosted by Jonas Buud. Visst var det kul med O-ringen i Norrköping frågade jag glatt. Jonas och de runt omkring mig tittade konstigt. Jag fattade inte riktigt varför. De hade visst tolkat det som något slags ironiskt skämt som inte alls var roligt. Jonas hade nämligen stukat sig illa på den fjärde etappen. Jag hade ingen aning. Ibland är det sociala flödet lite för stort. Men så var det tyvärr. Fast joggade gjorde han och Ultravasan skulle han genomföra och hans joggtempo är något man kan titta i stjärnorna efter. Detta är hans skogar. Det blev en trevlig tur med nya och gamla löparvänner vilken följdes av att vi sprang igenom den där lilla mobila målportalen men med kranskullan och dalmasen alive and kicking. De delade ut nummerlappar som skulle fungera som lotter. Vi fick frukost och var med i Vasalopps-TV. Eftersom favoriten Alexandra inte pratar engelska fick jag bli intervjuad istället. Jag och Jenny var tippade att ta de andra två pallplatserna. Spännande. Lite pirrigt. Joggade tillbaka med några fartökningar.

Som alltid hade jag bokat ett rum hos Målkullan vilket innebär att man från fönstret i princip sitter i Vasaloppsmålet. Mycket praktiskt och trivsamt. När jag gick för att äta lunch med eliten träffade jag Lena. Lena som alltid är lika trevlig att få några ord med efter att hon var med landslaget till Holland som vår egna massör. Hon hade sett om cykelkraschen. Kom på att hon hade kinesiotejp i takboxen till bilen som stod en bit bort. Vi tog med tejpen och gick till hemslöjdsaffären för att låna en sax. Därinne fick jag en ordentlig tejpning och en trevlig stund. Att komma till Mora kändes plötsligt extra mysigt. Träffade Jenny och de andra på hotellet. Ja imorgon skulle det bli race. Alla var överens om att det skulle bli riktigt kul.

Älskar att hamna på oväntade ställen med människor som jag gillar. Som här med Lena i en hemslöjdsaffär till personalens stora glädje. Jag fick deras visitkort och de skulle följa min framfart i spåret meddelade de exalterat.

Sedan kom resten av mina vänner för att fylla upp vandrarhemsrummet. Kläder. Sportdryck. Flaskor. Nummerlappar. Energiplaner. Och så en sväng på stan. Värktabletter för axeln. Juice till loppet. Öl till efter målgång. Sportaffären. Sedan ladda med kebab och pizza. All set. Innan åtta. God natt.

För ni vet, klockan ringer 02:00. Sjukt. Men sant. Och vi hade faktiskt sovit bra. Absolut sovit mer än den silvriga bilen vars högtalarsystem så tacksamt hade försett hela Mora med nattlig musik. Frukost med eliten. Buss till starten. Det var bara Alexandra och hennes coach i min minibuss. Slumrade en timme. Kallt i Berga by. Satte mig i ett tält. Peppande musik. Peppande stämning. Snart var vi väg.

Upp. Upp. Upp. Dock på ett trivsamt underlag. Asfalt. Axeln funkade ändå. Men sedan när vi kom in på stigen blev den ändå lite hämmande. Jag ville absolut inte ramla. Visste inte om jag kunde ta emot mig med båda armarna. Nåt knas i hälsenan. Det har jag ju aldrig haft innan. Men heller inte haft ett så konstigt och försiktigt steg på stigen. Spängerna. De kändes oändliga. Och framförallt hala. Läskigt. Känslan av livsfara. Det gick sakta. Från att ha legat trea droppade jag till elva. Herregud. Det var ju inte alls planen. Och den där grejen i hälsenan. Vad var det för något. Många sprang om och frågade hur det var med axeln. Det var lugnt. Ja benbrottet också. Tack för omtanken. Ja det hade gått fort. Kul att ni har följ resan på instagram. Lycka till ni också. Vi ses när det blir väg igen. Och det var just vägen som verkligen fick komma. Tänkte att om jag bara fick springa normalt kunde jag tänka bort och framförallt springa bort smärtan. Det skulle nog gå. Men innan dess. En vurpa. Energigodisarna flög åt alla håll. En sekund av ouppmärksamhet. Och ett blodigt knä. Men inget allvarligt. Sprang på.

Någonstans mellan Sälen och Mora.
Någon av dessa kontroller man känner igen från TV.

Sedan kom vägen. Tack och lov. Och det onda. Ja det försvann. Tempo ökade. Fick än mer energi av det faktumet. Plockade placeringar. I Evertsberg tror jag att jag låg sexa. Fick rapport om hur det såg ut framåt. Hejarop. Ja det är en fröjd att passera huvudkontrollerna. Där finns även energi av alla de slag. Bullar. Blåbärssoppa. Rio Cola. Det sista är en lokalt bryggd cola från Dalarna. Men varför Rio och inte Mora. Oklart. En kille besvärade sig efter sviterna av drycken. Hävdade att den är starkt laxerande. Han hade fått knapra immodium på grund av intaget de senaste timmarna. Och ute i skogen. Folk tar sig an loppet på mycket olika sätt. Någon lyssnade på talbok. Vissa springer ihop. Andra vill göra sitt eget lopp. Med 25 km kvar blev jag rätt trött faktiskt. Ramlade en gång till. Samma knä. Men hade knappat in så jag låg fyra. 10 minuter fram till Jenny. Det kändes som en utopi. Jag var mer intresserad hur det såg ut bakåt. Positionen var jag fast besluten att hålla. Kämpa på. Ändå skönt att veta att sex av oss tjejer skulle bli premierade. Det stärkte. Grus. Sand. Lite stig. Sedan kom även de som springer 45 km. Var peppande att konstant springa om dem. Då känner man sig verkligen stark. Sista biten efter Eldris. Även om det är lättsprunget kändes sträckan som en evighet.

Genom campingen. Över bron. Förbi kyrkan. I mål. 08:06:27.

Det var nog den skönaste målgången jag gjort i Mora. Kändes som smärtan i axeln var borta. Kunde gå rätt obehindrat. Märkligt. Kan 90 km löpning vara läkande. Tydligen, trodde jag där och då. Himla skönt att bara gå 50 meter till duschen. Gå ut igen och heja in andra löpare. Skratt. Tårar. Glädje. En del blir så glada att de gifter sig. Ja det är sant. I huset bredvid fanns det möjlighet till drop-in vigsel. Krigsminnen från sträckan. Men det som ändå gladde mig mest var folk jag inte känner som kom fram och berättade att min rehabresa hade varit så inspirerande. Sådant träffar rakt in i hjärtat. Hungern. Nej det hade inte kommit än. Men vi hade bokat bord på värdshuset. Man går trappan över målportalen. Det var inte helt lätt för vissa. Inne i huset. Gula och grå finishtröjor. Medaljer. God stämning. En av våra vänner får en akut dipp. Ut med henne på gården. Fick sitta på en stol och andas. In igen. Ett glas vatten. Huvudet på en kudde i fåtöljen. Blek i ansiktet. Nej det var inte en urspårad fylla. Det var sviterna efter ett riktigt kraftprov. När vi gick tillbaka beskådade och deltog vi i det som jag nästan klassar som det mest fantastiska under detta event. Målgången för de sista. Klockan var 21:00. De två på banan hade kämpat i sexton timmar. Sexton timmar. Kullan och masen sprang med dem. Eliten sprang med dem. Motorcykel och bil i karavan. Och så låten. Vasaloppslåten. Den man får gåshud av. Den som gör att man vill tillbaka. År efter år.

Och jag vill tillbaka trots att jag inte var lika rörlig dagen efteråt. Kändes som kroppen och i synnerhet axeln hade körts genom en stenkross. Jag var inte lika kaxig. Inte lika oberörd. Jäkligt smashad faktiskt. Det kändes helt obegripligt hur kroppen hade tagit sig nio mil springandes. Tankarna snurrade ändå. Vad hade hänt om jag vågat springa lite fortare på stigen och på spängerna. Hade jag kommit trea då. Chansen kommer nog aldrig att komma tillbaka. Ett svagare startfält än detta har Ultravasan inte skådat. Men en sak glömmer jag hela tiden. Jag har faktiskt brutit benet för ett halvår sen. Det blev en säsong trots skador. Axeln är inte vad den varit. Så ja. Jag måste vara nöjd. Och framför allt. Jag viker inte ned mig. Det är jag stolt över. Nu kan jag ha ont ett tag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *