Från Alperna till Akuten

Årets VikboVända var förbi men en del efterarbete kommer med detta såklart. Titta igenom alla bilder vi fått skickade till oss. Och med dem känslan av att nästan få var med ute på banan. Resultatlistor. Återkoppling med funktionärer. Plocka ned skyltar. Elmina skötte det praktiska. Tog sig bland annat över åkern och bron i era spår. Jag skötte kontorandet och det genomfördes på bussen till och under flighten från Arlanda till Geneve. Därifrån transfer till Morzine. Vikbolandets ängar och åkrar hade nu bytts mot de franska alperna för några dagar. Kontraster. Och det var en pittoresk omgivning jag kom till på kvällskvisten. Trött javisst. Men taggad för ett nytt äventyr.

Måndagen var regnig. Min nya utmaning fick skjutas en dag. Men det var lika bra. Jag hade mycket att göra. Att resa runt och löparäventyra innebär sällan bara semester. Livet som egen företagare är svårt att koppla ned. Men att ha kontor på ett litet alphotell kan jag leva med. Så fick det bli hela dagen och kvällen. Förutom en sak såklart. Löprundan. Björn hade klurat ut en rutt. Skönt att inte vara reseledare denna gång. Bara haka på. Vi sprang mot och igenom byn Montriond. In i kyrkan, så som jag alltid gör under mina rundor på nya ställen. Fina byggnadsverk. Ett stycke kulturarv. Upp till sjön med samma namn. Det regnade, men vad gör det under en springrunda. Sjön var inte stor så vidare i omgivningarna. Morzine ligger som i en dalgång och på botten längs bäcken kunde man springa bra. Solen kom också fram. Två timmar och trettio minuter. Lugnt, fint och skönt för mig och ett bra pass inför kommande mara för somliga.

Stället här är väldigt sportigt och det finns en anläggning för alla. Ishockey. Simning. Tennis. Bikepark. You name it. Men det läskigaste av allt. Under bron där fotot är taget ifrån. En höghöjdsbana. Skulle inte tro att jag testade.
Springa runt i Morzine. Det gör man gärna. Om sällskapet på turen följer med ut i världen för att springa mara, ja då får väl jag testa att cykla utför. Ge och ta. Så som det ska vara har jag hört.

I tisdags skulle jag testa mina födelsedagspresenter. Alla skydd. För armbågarna. För knäna. För ryggen. Och så hjälm. Plus en massa mer kläder än jag är van att ha när jag tränar. Inte bara för funktionen. Utan det var viktigt att se ut som en downhillcyklist också. Eller downhill. Var lite oklart vad vi egentligen höll på med. Enduro var det inte heller. Hur som helst skulle vi ned för en slalombacke. Gick över bron och hämtade min heldämpade hyrda cykel för just detta ändamål. Upp i liften. Så som på vintern. Faktum är att allt var så himla likt hur en dag i backen under snösäsongen är upplagd. Man åker lift. Man väljer en pist. Man åker ned. Man kanske stannar och tittar på några som hoppar. Man kanske hoppar själv. I vårt gäng var det Martin som vågade mest. Man äter lunch på en restaurang vid liften. En öl i solen. Man kör vidare.

Så som på vintern fast under sommaren. Upp och ned ned och upp.

Det var fascinerade att komma in i denna värld. Visste inte att detta existerade. Det var lång kö till liften. Hur mycket folk som helst. På kabinerna och stolliftarna fanns anordningar för cyklarna. Skåror i trallen där de ställdes av. Liftvakter. Morzine är det största området i Europa för denna typ av sportande. Alla har skydd och bra cyklar. Vissa i tröjor med inbyggda skydd liknande Ninja Turtles.

Jag hade blivit kittad för att passa in här. Och visst ser det riktigt bra ut. Om inte annat med tanke på utsikten bakåt.

Åkandet då. Jomen det gick nog över förväntan. Första backen hade jag inte direkt något flow. Men det var visst inte så farligt som jag hade trott. Och kan söta fyraåringar så kan väl jag. Johan i gänget var en bra och pedagogisk lärare. Fick många tips och trix. Parallella pedaler och ned med hälarna. Pekfingret på varje broms. Tryck till efter ett gupp för att få fart. Ut med armbågarna. Ganska snart blev det riktigt kul. Jag blev modigare. Fick mina favoritbackar. So far so good. Första dagen gick bra. Ramlade heller inte en enda gång. Men trött. Jag det var jag. Det är ändå ingen lek att cykla nedför. Stå upp och hålla sig kvar på cykeln. Det kräver styrka. Benen bränner. Jag hade dessutom en morgonjogg i benen och efter dagen i backen skulle jag ut igen. En tröskel på fem kilometer. Hur skulle det vara möjligt att genomföra. Men det fanns extrakrafter. Jag klarade det. Kvällen blev lugn kan ni tro. Mat. Ryggläge.

Onsdagen och dag två. Det kändes att jag hade gjort något jag inte är van vid dagen innan. Behövdes två åks uppvärmning för att värma upp trötta muskler. Men sedan var jag back on track. Det roligaste är att åka i de doserade kurvorna. Som en rodelbana. Även på sommaren väljer man mellan gröna, blå, röda och svarta backar. Jag åkte mest blå. Hamnade ibland i en röd. Rötter och brant nedåt är ingen favorit. Men går det också. Man får bara ta det lite lugnt. Förvånad över vad jag vågade. Dessutom få sporta i dessa miljöer. Det är en fröjd för sinnet. Grönklädda alptoppar. Några snöklädda i fjärran. Sol. Blå himmel. Denna dag var vi en del i Les Gets. Är det tillräckligt klart väder kan man se Mont Blanc. Du tar dig långt via liftarna. Bara att höja sadeln och trampa på. Ända till Schweiz om man vill. Ja sadeln den åker upp och ned om man trycker på en knapp. Mest har man den helt låg. Känns som att åka på en barncykel nedför. Men det är så man gör. Sista åken ville vi ha i favoritbackarna. Kunna köra på lite. Kossor med sina skramlande bjällror. På ett ställe låg de så fint längs stigen högt upp med bergen som panorama. Jag ville ha med det på bild. Det gick bra. Men sedan. Krasch. Hade knappt någon fart. Vad hände. Jag vet inte. Landade på axeln. Kändes inte alls bra. Man ska aldrig åka det sista åket. Ännu mindre filma det. Skit också.

Rullade ned. Ja jag var orolig. Varför. Varför. Varför. Varför. Många undrade redan innan vad jag skulle till alperna och göra samma vecka som Ultravasan. Men jag är optimist. Fast vilken dag som helst. Bara inte nu. Kan gärna ligga i gipsvagga men efter lördag. Det måste gå. Mat på stan. Sen bara, bara hem. Jag ville sova. Sova bort det onda. Sova bort tankarna. På morgonen när vi väntade på vår transfer kom en tjej ut med ett fat med rykande varma croissanter. En fin liten tröst ändå.  Det gick bra att sova men det onda var inte borta. Ingen bra dag. Det måste bli bättre. Kroppen kom igen. Vi skulle fixa detta. Men det malde i huvudet att jag inte ens kunde ta på mig tröjan själv…

Landade på Arlanda. Mot Mora med ett stopp över natten i Borlänge. Fast innan det. Akuten i Uppsala. Vore väl ändå bra och kolla vad som hänt med axeln. Och en kväll i Borlänge går kanske inte till historien ändå. Mot sjukhuset. Blev hänvisad till akuten på ett annat ställe. Inte särskilt lång kö faktiskt. Blev röntgad. Spänd väntan. Orolig. Mitt namn blev uppropat. In till läkaren igen. Bara mjukdelar som var drabbade. Tydligen en klassisk cykelskada. Jag gör verkligen saker ordentligt när jag testar nya saker. Det får man ändå ge mig. Nu blir det till att bonka in smärtstillande. Men race is on. Tack och lov. På lördag är det all in från Sälen till Mora.

Om jag kommer cykla nedför igen? Jodå. Kanske redan nästa fredag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *