Fortsatta äventyr på Balkan

Dagen efter loppet i Podgorica fortsatte vårt äventyr i Montenegro. Det var också då vi blev medvetna om att busschauffören inte ville samarbeta. Han var dessutom oerhört mån om bussen och hade redan putsat navkapslarna flera gånger under resan. Vi stannade på en grusparkering i nationalparken Skadar lake. Inne i ett hus fanns en slags turistinformation på andra våningen där personalen redan hade gått in i säsongsvila. Men jag kom över en karta och insåg att vi behövde åka vidare ett stycke innan träningen. Dock fick vi inte kliva på bussen där den stod för då skulle vi kanske släpa in en och annan småsten, trots att chauffören hade lagt en handduk på trappsteget.

Till slut hittade vi med hjälp av kartan en väg som ledde uppför och den tog vi efter att vår egen fotograf Karin tagit lite actionbilder på oss. Att springa 6 km uppför kändes efter loppets utmaning men det är lätt att tänka bort när landskapet är spektakulärt. Planen var att springa trail nedför men den hade växt ihop. Samma serpentinväg tillbaka men vad gjorde det när solen sken och vi hittade en liten borg med utsikt över sjön Skadar. De som promenerade hade dessutom hittat någon slags åsnestig och hade hunnit upp dit bland de första. Vi åt i en slumrande turisthåla dit vi inte är välkomna tillbaka eftersom jag markerade för en försäljare att vi inte ville åka båt och dessutom själva välja ut en lunchrestaurang i lugn och ro. När vi skulle åka klev jag på bussen och hade lite gräs på benet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick snällt kliva av och ordna till detta. Vi åkte med bussen över bergen och spanade snart ut över Budvas riviera. En otroligt vacker syn med Adriatiska havets kristallklara vatten lång där nere. Som vanligt körde bussen fel och fick visa ännu en halsbrytande vändning på trånga gator. På vårt lilla hotell blev vi varmt mottagna och joggade sedan ned till havet för att ta oss ett dopp i det fortfarande skönt tempererade havet. Efter middagen fick jag med mig några på en promenad för att reka morgondagens möjligheter för att hålla ett pass rockgympa. Kvällen var ljum och vi hittade en dojo där det var full aktivitet och hjälpsamma människor. Innan vi kom hem pallade vi en omogen kiwi och några klasar vindruvor från grannen. I lobbyn hittade vi inga kompisar utan gick och lade oss. Dagen efter skulle det visa sig att alla hade samlats i ett rum för att leka musikquiz och en av killarna hade suttit inne med mer kunskap om Anna Book än vad som kan klassas som normalt.

Begreppet att saker ska ta en halvtimme blev omvärderat efter denna resa. Halvtimmen upp till Louvcens nationalpark visade sig vara två timmar, delvis beroende på att chauffören ville göra saker på sitt sätt. Väl framme bedömde vi vår plan att springa trail tvärs genom parken med upphämtning på andra sidan skulle vara en omöjlighet både tidsmässigt och i samarbete med denna envise man. Vi gillade läget och sprang först de sista kilometrarna upp till toppen av ett berg på 1600 meter över havet varav den sista biten bestod av 400 trappor upp till ett mausoleum. Där var utsikten av rang, och några plankade förbi entrén och smet ned i den monumentala graven vaktad av två järnfigurer i övermänsklig storlek. På nedvägen fastnade vi i en vinkelvolt och kom upp till trapporna igen men insåg sen att vi misstolkat riktningen på skylten. När vi hittade rätt fick vi springa genom tunnlar av glödande höstlöv till vi var nere på vägen igen. Vi hade delat upp oss i olika grupper och min grupp tog ven en sväng in på en fin trailrunda innan vi gav oss av nedåt vägen. Alla sprang så långt de ville och bussen plockade upp efterhand. Vi hade sprungit runt i många timmar innan vi hittade en liten kiosk i ett villaområde där vi köpte mellis innan vi åkte tillbaka till Budva. Där blev vi avsläppta för ett pass rockgympa i dojon som jag hade lyckats få låna. Det var stelt när vi skulle få igång benen på joggen ned till bryggan och tillbaks men sen kom energin tillbaka. Sparkar, kickar, coreövningar och annan styrka till tonerna av rockmusik samtidigt som några barn tränade boxning i samma rum.

DSC_1726

På kvällen åt vi i gamla stan. Där berättade även Göran om sin smått fantastiska resa från att ha varit med om en allvarlig bilolycka numera springer maraton. Han hade fått denna resa i femtioårspresent och maran i Podgorica var hans fjortonde i ordningen. Under middagen hörde vi tre skott men lade ingen vikt vid det. Efter en promenad i gamla stan vandrade vi hem längs stranden och ser en polisavspärrning. Det visar sig att en knarkboss blivit skjuten. Skotten var på riktigt. På puben bredvid där några drack öl och andra åt pannkaka fick vi berättat för oss att man hade försökt skjuta killen redan i februari och nu hade lyckats inne på hans egen restaurang. För andra gången under denna resa blev det påtagligt att kravallturism ingår i Löparäventyrets koncept.  De som hade gått lite före oss hem hade dessutom sett liket och overallsklädda poliser som säkrade spår. Återigen gick vi och lade oss och hoppades på en bättre morgondag.

Vilket det också blev. Budva låg där lugnt och skönt med ett spegelblått hav längs stranden under vår morgonjogg. Att resa under offseason har verkligen sina fördelar. Strandrestaurangerna såg ut som de legat nere flera säsonger med tanke på det skick de var i. Turismen har inte riktigt nått hit och vi var glada över den genuina atmosfären. Vi tränade löpskolning och sprang en runda i gamla stan. Vi fick med oss en hund hem till hotellet som också ville ha frukost på terrassen och sedan åkte vi till Dubrovnik. Vi åkte raka spåret dit efter att chauffören sagt att ingenting är fint längs sträckan. Yeah right. Men jag hade tröttnat på att diskutera med honom så vi lät honom hållas.

Tidig morgon i Budva. Hopp och lek och löpskolning innan frukosten. Foto: Karin Brulin
Tidig morgon i Budva. Hopp och lek och löpskolning innan frukosten. Foto: Karin Brulin

Kom fram till Dubrovnik vid lunch och det blev tid för egen hopp och lek innan vi gav oss ut på ett träningspass. Snabbt upptäckte vi att det inte fanns något platt i staden men vid ambulansintaget vid sjukhuset kunde vi ta oss upp till en bakgata för att köra lite intervaller och löpteknik. Det var förvånansvärt hur pigga alla var efter all träning dessa dagar men vi drog runt varandra med pepp och glada tillrop. Joggade hem i skymningen och samlades för att rapportera in dagarnas uppdrag i grupperna. Det blev en hård kamp med fina bilder, humoristiska dramatiseringar av händelser och traditioner i Montenegro och roliga berättelser. Vilka härliga dagar och vilket gäng. Vårt som hotellet kallade, Adult Sports Team, hade blivit tilldelade några bord i bufférestaurangen och jag själv blev rörd då jag fick presenter som tack för min insats som reseledare. Men ingen kunde ha haft bättre dagar på jobbet.

Den sista morgonen sög vi ut det sista av vår förlängning av sommaren genom att morgonjogga genom Dubrovniks gamla stad som är omringad av en mur på vilken det årligen går ett lopp berättade en kille i en liten orange bil som stannade till vid oss dagen innan då vi stretchade på hotellets trappa. Uppgiften blev att från hotellet hitta bästa vägen till enä vägen dit självklar och vi hamnade i olika grupperingar. När alla hittat fram sprang vi följa John på ett led innehållande löpteknik, styrkeövningar och en hel del trappor. Detta skulle aldrig ha gått att genomföra under högsäsong och de som nu befann sig innanför murarna hade nog heller inte sett något liknande. Vi sprang förbi en liten marknad där en farbror bjöd en dam på fikon, jag nappade åt mig ett i farten, och rundade sedan en fontän med gruppen där en kille stod utklädd i 1700-talskläder och försökte sölja souvenirer ur en korg. Sista svängen gick utanför muren och sedan hade vi bara en grym frukostbuffé och en resa hem kvar av detta Löparäventyr.

Jag har kastat ut min TV. Men för de som följer Game of Thrones. Denna trappa i Dubrovniks gamla stad är där drottningen går sim walk of shame.
Jag har kastat ut min TV. Men för de som följer Game of Thrones. Denna trappa i Dubrovniks gamla stad är där drottningen går sim walk of shame.

Det är en härlig känsla att sitta i en transferbuss och höra hur deltagarna och numera vännerna prata om nästa gång de ska ses och vilka äventyr de ska följa med på framöver. Några skulle ses och springa ett lopp i december, andra skulle skicka julkort till varandra. Då vet man att man är rätt ute med sitt upplägg. Jag är glad att få ha varit på äventyr i ytterligare ett land, fått ha upplevt storslagen natur och miljöer och samtidigt fått umgåtts med dessa grymma människor. Löparäventyret pågår varje dag, hemma i Norrköping och runt om i världen, se till att hänga med nästa gång.

Groupie. Vem skulle inte vilja få vara en del av detta grymma gäng. Foto: Karin Brulin
Groupie. Vem skulle inte vilja få vara en del av detta grymma gäng. Foto: Karin Brulin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *