Förlovad med ett lopp

Att inte träna på tre dagar tillhör ovanligheterna i mitt liv. Att dessutom inte ens fundera över det är ännu ovanligare. Ingen cykling. Ingen vattenlöpning. Ingen annan alternativsport. Har absolut haft tid att träna. Men har helt enkelt inte gjort det. Det har varit skönt att tycka det är skönt. Det enda löprelaterade har varit att skjuta en joggingvagn några kilometer till ett kalkbrott med två barn i. Det var i och för sig rätt jobbigt i uppförsbackarna. Sedan har jag varit på middag i Stadshuset då en kenyansk delegation var på besök i kommunen. Det hade egentligen inget alls med löpning att göra. Vad jag gjorde där var egentligen rätt oklart. Men det var trevligt att vara inbjuden.

Idag har jag dock tränat. Jag cyklade först en timme på förmiddagen. En solig, fin och rätt snabb tur. På kvällen blev det årets första och enda start i Albogavarvet i Söderköping. Tävlingen med de många backarna. Ett fem kilometer långt kuperat elljusspår. Den är så himla jobbig den där banan. Men det är roligt att springa den för att man har alla gamla resultat att relatera till. Man får ett kvitto på hur formen är. När jag åkte dit trodde jag att mitt gamla pers var 20:45 vilket säger en del om hur tuff banan är. Innan starten fick jag massor av energi. En liten pojke på fem år blev så himla glad att se mig och jag fick en jättestor kram. Vi har träffats en gång och det var i augusti uppe i Mora. Trodde inte han kom ihåg mig men nu gjorde han min dag. Sedan sprang vi iväg in i skogen. Första kilometern gick riktigt bra men sedan drog backarna sakta men säkert ned tempot.

Gruppen med de snabba killarna försvann snabbt. Sedan kom jag. Killarna i gruppen efter gjorde inget väsen av sig. Jag sprang hela loppet själv. Det var jag och backarna. Så trevligt. Minst mysigt blev det som vanligt i slutet. I mördarbacken. Fast där står ändå många och hejar vilket jag tackar för. Svängen runt kullen innan mål rundades i något som kändes som slow motion. Men jag vann och kom i mål på 20:53. Jag visste det inte då, men det visade sig vara mitt nya pers på banan med 3 sekunder. Trots att jag kände mig så seg och hade 100 km i benen från förra lördagen.

Jag fick till och med ett pris i den som vanligt trevliga tävlingen. En silverring. Jag undrar om det betyder att jag numera är förlovad med loppet. Vad det kan innebära vet jag inte. Micke vann en slags drömfångare. Eller om det var ett indianhalsband. Det hade i alla fall lila fjädrar. Sedan kom en kille fram och sa att han hade haft en dröm senaste natten där jag var med. Jag hade haft löpträning med en grupp löpare på Madagaskar. Jag hade tydligt poängterat att de skulle akta sig för en speciellt konstig orm. Man blir liksom så glad över att springa de små loppen med de roliga detaljerna.

Här är den tillslut. Filmen från den roliga helgen med Löparäventyret i Berlin. Häng på nästa år du också.
http://youtu.be/XLr_dtb_zsE