Flyttat till Italien

I söndags flyttade jag till Italien för en tid. Flyg till Rom och tåg till Lecce. En resa tillsammans med en gigantisk kartong som tog 15 timmar från dörr till dörr. Lecce ligger på Italiens klack och i kartongen var det en cykel. Klockan halv tolv var det mörkt i Lecce. Taxichauffören gjorde ett bra jobb när han mosade in allt i bilen, och släppte av oss vid nummer 14. Men det var fel gata visade det sig efter att vi väckt någon random person som var mer tillmötesgående än förväntat när hon denna sena timme fick oss att förstå att ingen med de namn vi nämnde bodde i trappuppgången. Detta var efter vi stått nere på gatan och skrikit Ada och sannolikt väckt hela kvarteret. Ada hittade vi dock på rätt gata med nummer 14. Hon är en tandlös gumma som släppte in oss i våningen vi hyrt i fem veckor. Ett rum och kök. Hon visade oss vänligt allt. Hur man sätter på gasen, tänder lampor och sätter på värmen. Värmen skulle behövas fick vi klart för oss under natten.

Spännande att vakna i en stad man inte sett i dagsljus. Första planen var frukost vilket fick bli på ett café vid domkyrkan. Frukost som vi är vana vid är inget man äter i Italien. Det fick bli en fylld croissant och en kaka. Hur man skulle hitta hem var inte solklart. Staden är en labyrint. Går man i en riktning kan man vara rätt säker på att hamna någon helt annan stans än man tror. Men vad gör det. Att gå runt i gamla stadens gränder är som att gå i en medeltida saga. Kyrkor, kloster och borgar. Allt ser ut som en stor fornlämning.

Vi drog ut på racercyklarna för att upptäcka omgivningarna. Åtminstone i ett väderstreck. Adriatiska havet kändes som en plan. Dit är det ungefär 12 km men lite längre om man väljer de små vägarna som känns anpassade för fina cykelturer. Nere vid havet åkte vi söderut genom byarna. Byarna som var tomma likt spökstäder. Här är det inte säsong. Inte alls. Helt utrymt. Efter fikastopp som blev en repris på frukosten gav vi oss tillbaka till Lecce och hade fått ihop 70 km som avslutades med 10 km bricklöp i formen av sightseeingjogging. Vi hittade löparbanan. Check. Tog ett par varv. Sedan in i labyrinten igen och kom hem utan att ha haft en aning om när vi kom på rätt spår.

I Italien har varje ort en borg. Punkt.
Det är faktiskt inte helt lätt att hitta en restaurang här när man vill ha en. Det finns fler caféer och pubar. Men jag vill inte bara leva på kakor och vin. Misstänker även att jag är hungrig på fel tider. Allt har inte öppet jämt. Men det där löser sig nog med tiden. Efter den första dagen i Lecce hade vi ändå skapat oss bra koll på det väsentliga. Och vi hittade pizza.

Tanken med denna resa är att träna och jobba i annan miljö. Slippa isen hemma. Få inspiration av en ny plats, långt bort från vanliga rutiner. Mitt kontor är mobilt och kan absolut med fördel förläggas en tid i Italien. Men är det sol ute vill jag gärna kontora i solen. Den värmer här även om det är kallt på kvällarna. Vädret kan beskrivas som fina majdagar hemma i Sverige. Perfekt. Men stadens gränder är trånga och solen hittar inte ned. Det är svårt att finna ett café md sol. Dagen ägnades åt att flytta runt på olika caféer och göra mentala anteckningar om mellan vilka klockslag det var gynnsamma lägen. Sedan sprang vi till banan och träffade den lokala triathlonklubben. De skulle springa intervaller och vi fick vara med. Det var vi och ungdomar i 16–23-årsåldern. Coachen som de kallar maestro såg livsfarlig ut. Ingen visste hur dagens pass såg ut innan. Vi började med åtta stycken koordinationslopp på ena långsidan och jogg tillbaka. Sedan började huvudpasset. Fyra set med fyra fyrahundringar. Man skulle köra den första i varje set på medeltempo och sedan accelerera med maxfart på den sista. Vi satte igång. Jag låg sist i tätklungan. Det gick lite för fort. Körde ändå mitt eget race och blev väldigt glad att jag lyckades göra mitt bästa pass med detta upplägg som jag typ någonsin gjort. För varje set försvann några atleter. Sista varven var det inte många kvar. Yngst är inte alltid starkast. Kändes fint. Vi tackade coachen för passet och det hade varit roligt att få vara med. På kvällen blev det färska tortellini hemma i lägenheten. Det finns farligt mycket god mat här. Mataffären är rent och slätt en delikatessaffär. Tur att det blir mycket träning. Detta är dock inget träningsläger. Yeah right. Skulle man fråga en utomstående betraktare skulle man få svaret ja. Alla dagar i veckan. This is life.

Långdistanspass innan frukost. Allt är gammalt. Den hängande trädgården eller akvedukten var daterad till år 1491. På bilden anar man inte att jag snart ska snubbla framstupa på asfalten och skrapa upp båda knäna och krossa mobiltelefonen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *