En tur till södra fjället

I helgen var det inte på grund av löpning vi drog söderut. Utan det handlade om cykling nedför slalombackar. Och nej. Denna gång var det inte jag som skulle utmana mig. Jag var bara hejarklack. Faktum är att jag fortfarande har ont i axeln efter min vurpa i Frankrike för två månader sedan. Målet var Isaberg utanför Gislaved. Eller om vi ska använda anläggningens egen benämning. Sveriges södra fjäll. Om man vet definitionen på ett fjäll så är det ett landskap var högsta punkt når över skogsgränsen och där sammanhängande skog inte förekommer. Nu visade det sig vara väldigt mycket skog på berget. Nåväl. Man behöver kanske inte vara så petig. Vi kom dit när det redan var mörkt och de kan väl få kalla sitt berg för fjäll. Vad det kallades kändes mindre viktigt. Det skulle bli kul hur som. En stuga, jag och tre killar med tillhörande cyklar. Det var helgens koncept. Men först sova.

På morgonen sprang jag såklart ut på en runda. 90 min upptäcktslöpning. Tog vägen mot Hestra. Träffade ett cykelgäng från friluftsfrämjandet där det visade sig att jag kände två stycken hemifrån. Det södra fjället lockar många. Hestra är en liten trivsam ort med en affär och en bensinmack som även sålde sport och radio i den tillhörande butiken. Sprang mot Kroksjön och sedan upp till Bjärsved. Där låg ett riktigt mansion med fin utsikt över landskapet. Egen klockstapel och allt. Tog grusvägen nedåt till stora vägen men insåg att det bara hade tagit en timme att springa runt fjället. Vek därför av mot Nissafors bruk som ni hör har använt just Nissan som kraft. Och ni kommer väl ihåg ramsan från skolan som lärde oss ordningen på dessa åar. Vi ska ätan ni ska lagan. Viskan. Ätran. Nissan. Lagan.

Medan killarna tränade att åka nedför backarna med cyklarna så skulle jag ägna dagen åt mer ofarliga aktiviteter. Vandra Bjärsvedsleden med efterföljande finlunch ihop med Jossan och Malin som bor i närheten. Bästa sättet att umgås på. Och det var verkligen ett strålande höstväder. Solen värmde. Härligt sällskap. En finlunch av rang på Hestraviken uppdukad i myshörnan. Och kvällen fortsatte på samma tema. Vin. Pastaladdning. Bokläsning. Slötittande på TV. Det är verkligen avkopplande att vara ute på tur och man behöver inte åka långt.

Söndag morgon. Jag ut på ett intervallpass innan frukost. Enminutrare i rask fart. Hann till radio- och sportaffären och tillbaka. Roligt att inte vara den som skulle tävla. Killarna skulle köra Enduro Sweden Series sista deltävling. Det var sex banor. Alltså sex backar att åka nedför. Upp får man gå eller cykla. Liften är fusk och var bara igång dagen innan när det var träning. Och det var himla kul att heja. Några åkte snabbt. Några jättelångsamt och safade upp. En del ramlade. Unga och gamla. Alla kunde vara med. Spännande att kolla. Men ändå knasigt, för visst stod man där och tyckte det var spännande att se om någon skulle ramla. Klart åskådarna letade upp de brutalaste platserna. Den sista banan var värst. Livsfarlig. Det tyckte även de bästa. Men det gick. Jag var himla imponerad. Skulle aldrig ha vågat. En blev bortforslad på bår efter ett fall. Läbbigt. Men mitt gäng fixade allt galant och förblev oskadda. Puh.

En väldigt trevlig helg som avslutades med mat vid Brahehus på vägen hem. En helg vid ett slags fjäll jag kan rekommendera alla att åka till. Det finns rodel. OCR-bana. Höghöjdsbana. MTB-spår. Lekparker. Vandringsleder. Snösport på vintern naturligtvis. Och det allra bästa. Man kan alltid springa där. När som helst. Hur som helst. Vem som helst. Jag har valt den allra bästa sporten där man dessutom sällan går ut och kör med livet som insats.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *