Efterlängtat läger i Marrakech

Marrakech. Den rosa staden. Träningsläger. Värme. Äntligen. Det tog inte särskilt lång tid att värma upp sig efter kylan i Italien. Solen. Det exotiska. Nya och gamla vänner. Maten. Omgivningen. Otroligt härligt att vara på plats. Tredje gången i staden, som tagen ur ett Tintinalbum. Afrika.

Rekade innan lägrets deltagare kom. Oklart varför en man på cykel jagade mig när jag sprang in på grusbanan. Vi har alltid tränat där. Lappen på arabiska där jag frågade om jag fick träna var inte till någon hjälp. Fick ett nej. Sedan stopp. Lyckades dra med mig mannen till hotellet så att någon kunde översätta. Gick bra ända till han förolämpade tjejen i receptionen vilket mynnande ut i ett bråk då hon försvann och han dundrade ut efter att även ha skällt på portvakten. Jag stod kvar och fattade inte vad som hände.

Tur då att det finns så många andra bra ställen att träna på. Många parker där det är en fröjd att springa längs olivträden och på upptrampade stigar bredvid lokala löparförmågor. Där genomförde vi våra pass. Där och upp på berget i stan. I de lugna villaområdena. I den botaniska trädgården. Genom medinan under tidiga mornar. Såklart med springa fel garanti. Det tillhör. Femhundringar. Lugn distans. Maxintervaller. Pricka tiden på 5000 meter. Test på 5000 meter uppdelat i kortare sekvenser på löparbana. En av oss hade orange t-shirt. Det hade juniorfotbollslaget på planen intill också. De frågade om hon hade kommit dit för att spela med dem. Andra pass rakt ut i stan för att det är så spännande att upptäcka saker med löparskorna på. Myllret. Marknaden. Apelsinträden. Motorcyklar med 60 äggkartonger på pakethållaren. Åsnor. Hästar. Bilar. Kameler. Det bästa av allt. Alla kan vara med. Oavsett tempo. Vi var en väldigt blandad grupp.

Efter några telefonsamtal kom vi in på banan. Vilket grymt bra pass det blev.

Loppet. En del i träningsveckan var Marrakech hel- och halvmarathon. Ett lopp som arrangeras för 28:e gången och ändå inte har lyckats få ordning på starten. Men vad gör det. Folk började springa. Jag började springa. Sedan sköt någon med pistol. Vi var iväg. Jag sprang maran. Låg efter elitledet, men innan den första startgruppen. I princip under hela loppet. Banan är lite lurig. Den ser platt ut men är rätt mycket smyguppför. Det märker man eftersom att några kilometer går ganska kraftigt nedför. De ligger efter halva sträckan vilket är något att se fram emot. Jag har sprungit loppet två gånger tidigare. Denna gång gjorde jag det som en formcheck och analys av känslan. Jag ville under tre timmar. Jag kom under tre timmar utan problem. Skönt. De flesta på lägret sprang halvmaran och hade då möjlighet att heja in mig i mål. Sådant blir man glad av. De flesta hade haft en toppenupplevelse. Flera hade persat. Det fanns underlag för firande. Vi firade. Vid poolen. Vid middagen. På rummet. Rökandes vattenpipa på hotellets pub med livemusik och dans till arabisk musik framför en storbilds-TV som visade storslalom. På nattklubb där det oväntat kom in fyra berber och dansade. Vi fick upp de andra gästerna på golvet. Managern för nattklubben ville att vi skulle komma tillbaka dagen efter.

Atlasbergen. Dit åkte vi för att springa. I Imlil träffade vi två löpande guider. Vi delade upp oss i två grupper. Imlil ligger på 1700 meter över havet och vi började med att springa ännu mer uppför. Genom byar. Trappor. Åsnor. En åsna med skidutrustning. Berber. Så heter lokalbefolkningen i Marocko. Sedan ännu mer uppför. Springa. Nej det gick inte. Inte för mig i alla fall. Snö. Det blev halt. Men vackert. Magiskt fint. Ned igen. Mötte den andra gruppen. Tre timmar sprungna. Inte så långt kvar. Fast när en kilometer tog mig 22 minuter i rullgruset tog det tid. Guiden gav en hjälpande hand. Nere i Asni åt vi mat. Tagine. Lerkärl där lamm och potatis puttrade under det toppiga locket. Bröd.  Vilken dag.

Löparglädje. Pure.

Poolen. Vårt högkvarter mellan passen. Läsa böcker. Lyssna på musik. Sitta och prata. Till och med köra ett pass rockgympa. Styrketräning till musik. Sola. Sola lite till. Bada. Endast för några tappra. Den var inte tempererad. Till och med iklädd våtdräkt var det kallt.

Triathleter. Till och med de dissade poolen och körde i simhall. Cyklade. Många mil. Många höjdmeter. Energi från grillspett, grillade uppe i de små byarna med bergen som panorama. Den plötsliga kylan. Då får man köpa en marockans kalott för 40 spänn för att klara nedfärden.

Medinan. Torget Djemaa el fan. Som taget ur Tusen och en natt. Ormtjusare. Sagoberättare. Hennamålare. Apor. Människor. Mat. Dofter. Vi satte oss vid ett bord på torget för att äta. Maten kom in på många fat. Men fråga innan vad det kostar. Det är lätt att bli lurad. Vi blev lurade. Men upplevelsen. Den överväger. In i Soukens gränder. Leta dig vidare. Längre och längre in. Bort från de mest ihärdiga försäljarna. In i de lokala kvarteren. Bröd. Frukt. Kött. Förbrukningsvaror. Caféer. Ingen idé att memorera vägen. Man villar ändå bort sig. Inga gränder är raka. Slappna av. Njut av stämningen. Det finns ändå GPS. Ute på torget igen. Man kan bli jagad av kakvagnar. Vi blev jagade av kakvagnar körda av pojkar. Flera stycken. De attackerade från olika håll. En annorlunda upplevelse. Köpte inga kakor. Inte då. Men marockanska småkakor är överraskande goda. Det blev en del under veckan.

En vecka går så fort. Imorgon åker vi hem. Genomtränade. Solkyssta. Fina minnen. Nya vänner.  Nu är vi fler som har tagit Marrakech till sitt hjärta. Nästa år åker vi igen. Häng på.

Många av dessa fina löpare kommer ni träffa om ni följer med till Marrakech nästa år. Men innan dess. Berlin 30 mars. Slovenien 8 september. Kolla in på www.loparaventyret.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *