Åtvidaberg tur och retur på cykel - Östgötaäventyr nummer två

Jag har varit i Åtvidaberg en gång. Kanske två. Jag minns inte så noga. För där går ett lopp. Bysjöloppet. Ett klassisk tbrödrostlopp. Vad är det för något undrar du nu. Jo ett litet lokalt lopp där man kan vinna just en brödrost eller någon annan användbar kökspryl. Så var det även den gången jag vann, och jag fick välja från tjejbordet. Där fanns bland annat brödrost och stavmixer. På killarnas prisbord fanns skruvdragare, en bygglampa och skruvmejselset. Jag frågade aldrig om jag fick välja från det andra bordet för jag behövde en brödrost. Det var många år sedan. Hur prisbordet och dess könsneutralitet ser ut numera vet jag inte, men förhoppningsvis är detta ett lopp som blir av i september, då ska jag ta mig dit för att springa och förhoppningsvis få äran att personligen undersöka saken.

Fast redan nu i dagarna blev det en tur till Åtvidaberg. En tur ihop med min vän Lina där vi cyklade i två dagar och upplevde denna för oss relativt obekanta del av Östergötland. Vi valde MTB för att inte grusvägar eller stig skulle bli ett hinder och hade med oss det vi behövde för stunden i små ryggsäckar. Och det är inte så mycket man behöver när dagsetappmålet är en bäddad säng och servering av god mat. I torsdags morse cyklade jag från Norrköping och plockade upp Lina i Västra Husby för att fortsätta västerut.

Det var sommar i luften. Det luktade sommar. Framförallt syrendoft. Man vill kapsla in den och ha den omkring sig konstant. Passerade Gårdeby med dess hjorthägn, stuteri och vandrarhem. Här finns även resterna av en riktig vulkan. Men vi hade knappt startat och cyklade vidare till Björsäter. En liten idyllisk by tillhörande Åtvidabergs kommun. De har ett årligt triathlon i den lilla sjön och de vita pilarna målade på asfalten vittnade om en kuperad springsträcka när vi tog en sväng på de bullerbyliknande gatorna runt kyrkan. Där finns bland annat Sissi Stahli ateljé och tillhörande skulpturträdgård. Vi tittade in i Nostalgikvarnen med dess enorma samling av antikt och retro där i princip allt är till salu. Torbjörn med fru har sedan länge haft ett brinnande intresse för annorlunda och roliga inredningsprylar från det förflutna vilka numera inreder den gamla kvarnen med tillhörande trädgårdsavdelning i det gamla oxstallet. Här kan man gå i dagar. Skulle det bli utplockat i sortimentet finns över 500 banankartonger fulla med ännu fler föremål i en lada redo att plockas upp.

Lite rockabilly kan även klä en cykeläventyrare.

Vi blev tipsade vidare om fler ställen att stanna till på längs vår väg. Har sagt det förut. Man behöver inte ha en hundraprocentig plan. Tvärtom. Man ska absolut inte ha en hundraprocentig plan. Det tog inte många kilometer innan vi svängde in till Lakvik med dess museijärnväg och ekomuseum. Lokstallar, stationshus, vagnar och växlar. Fint välbehållet och då det för dagen inte var öppet trampade vi runt där och njöt av den nostalgiska stämningen. Ett stycke vidare på landsvägen hamnade vi vid nästa kulturminne – det som finns kvar av Bersbo koppargruvor. Förra sekelskiftet var aktiviteten intensiv, flera av gruvschakten sammanbröts och kom vid nedläggningen 1902 att omfatta en stor underjordisk ”stad”. Drömmen om de ädla metallerna lever vidare och idag är gruvfältet intressant för en ny generation malmletare.

Häng med på tur. Det finns oändligt mycket att se i Östergötland. Till fots. Springandes. Cyklandes. Bilåkandes. Eller med tåg som i Lakvik.

En endaste tid för dagen hade vi att passa. 13:00 då solkanonen i Åtvidaberg skulle smälla. Vi visste inte vad en solkanon var men med tanke på alla tips vi fått om just denna var det något vi sällan kunde missa. Ökade tempot, köpte en varsin kebabtallrik att ta med inne i Åtvidabergs centrum, med dess fina vita brukshuslängor daterade slutet 1700-tal. Följde skyltarna mot solkanonen. De ledde ned till Bysjön. Men var fanns den. Hur såg den egentligen ut. Vi frågade oss fram. Och där. Uppe på en kulle stod ett torn. Vi tog oss upp och träffade tre gubbar som visade sig ingå i Solkanonklubben och skulle se till att solkanonen small just denna dag. De kände sig ärade att ha, enligt dem själva, så långväga gäster och laddade just därför med dubbla tändpapper. Egentligen är det inte de som avfyrar själva kanonen utan det gör som namnet avslöjar – solen. Ett solur styr så att strålarna fokuseras på krutet exakt klockan 13:00 varje dag, vilket numera görs under sommarmånaderna som en turistattraktion. Och som den small. Dunder, brak, eld och krutrök. Så mycket att gubbarna fick gå med en vattenkanna i skogsbrynet för att släcka det som pyrde. De var riktiga eldsjälar och marknadsförde entusiastiskt muggar, tändsticksaskar och en DVD-film som fanns att köpa från klubbens attachéväska som låg uppslagen bredvid tornet. Lina och jag köpte en varsin tändsticksask och satte oss sedan nere på bryggan för att äta vår kebab. Gubbarna kom efter. Vi hade ju missat att få deras tryckta magasin.

Men vad har man då en solkanon till? Ingenting egentligen. Förutom att smälla med. Numera sker det ibland vid bröllop, festligheter och andra speciella tillställningar. Just en sådan är då det tidigare nämnda Bysjöloppet ska startas i september varje år. Dessutom är detta den enda fungerande solkanonen i världen.

På andra sidan Bysjön ligger Adelsnäs dit solkanonen egentligen hör och historiskt har fungerat som lunchrevelj. En sådan installation som hörs över stora områden kan behövas när ett gods spänner över den enorma ytan 23000 hektar och idag räknas in som Sveriges näst största gård. Parken är öppen för allmänheten och omgivningarna med dess bedårande fina orangeri och huvudbyggnad i engelsk stil är väl värda ett besök.

Nej vi hade ingen aning om att detta ligger i Åtvidaberg. Nu vet vi och rekommenderar verkligen att besöka Adelsnäs.

Till Åtvidaberg cyklade vi egentligen och vände, då vårt mål för natten var Borkhult som en gång i tiden var en betydande bruksort. På vägen dit förundrades vi över hur mycket spår det fanns efter inlandsisen i landskapet vi passerade. Enorma stenblock lite varstans. Så som att jättar hade kastat dit dem likt man trodde förr. Mindre stensamlingar vittnade också om att detta inte kan ha varit några lätta marker att odla upp. Ett hårt liv. Fick mig att tänka på Pelle Erövraren som jag nyss hade läst. Framme i Borkhult Lapphem var det inte mycket spår av den dynamiska brukstiden utan välkomsthälsningen på deras hemsida passade bättre. En by långt bort från allt, nära verkligheten, där allting går lite långsammare. Perfekt för en rekreerande vistelse passande vem som helst. Här kommer du ned i varv med besked.

Borkhult Lapphem drivs av systrarna Elisabet och Matilda. De flyttade i samband med Gröna vågen på 80-talet dit med sina föräldrar och flera unga barnfamiljer från Stockholm. Även om livet fört dem till olika platser sedan dess har de alltid återvänt för att hämta kraft och inspiration. 2016 fick de chans att köpa detta, sina drömmars hus, och driver numera detta kulturhus på landet som innehåller konst, musik, mat och trivsam övernattning.

Även om det kändes som vi andat och lugnet hade lagt sig. Ja denna plats har verkligen den effekten på människor, ville vi utforska omgivningarna. Vi snörade på oss löparskorna, men om det verkligen blev löpning det kan man diskutera. Vi gömde cyklarna bakom några stora mossiga stenar och tog oss in i ett av alla oändliga naturreservat vårt landskap bjuder på. Just detta heter Högboda naturreservat och skulle enligt uppgift bjuda på magisk utsikt över sjön Risten. Fanns ingen stig men ska man få utsikt torde det vara riktningen uppåt resonerade vi. Det var verkligen en urskog likt den ur Ronja Rövardotter. Kändes som att vi vid minsta felsteg hade kunnat trampat in taket hos några rumpnissar. Och de fåglar som likt vildvittror kraxade över oss bidrog till den sagolika känslan.

Uppåt kom vi och utsikt fick vi, om än det säkert fanns någon mer självklar stig som ledde till just utsiktsplatsen över Risten.

Sedan. Middagen i den gamla bagarstugan. Dukat med personlig touch. Och när vi hörde vissång från rummet bredvid då var kvällen fullkomlig. Vi lockade in dem till oss, systrarna och en sambo, vilka bjöd på några lokala folkvisor man blev riktigt glad i magen av.

Inte kunde vi gå och lägga oss riktigt än meddelade våra värdar när vi gick trappan upp till vår loftgång. Solnedgången vid Borken skulle vara magiskt just denna kväll. Över ån, upp till festplatsen, vänster in i skogen och så fram till gläntan. Skulle inte vara svårt att hitta. Promenaden var väl värd. Sedan somnade vi sådär som ni vet man gör när världen runt omkring är helt tyst förutom några av naturens sövande ljud. Total harmoni.

Men på morgonen efter blev det lite löpning. Vi sprang till grannbyn Yxnerum. Magisk morgon där sjön Yxningen låg spegelblank och några ångbåtar var förtöjda vid bryggorna. Frukosten intogs sedan utomhus men var smakfullt uppdukad i den gamla potatiskällaren som dåförtiden tillhörde hela byn för ändamålet men numera inrymmer en populär våffelstuga. Hemligt recept och enligt uppgift bakverk att vallfärda till Borkhult för. Sommarens musikkvällar i trädgården kommer dessutom att genomföras om än med begränsat antal personer. Mer om Borkhult Lapphem i denna artikel.

Vidare ut på dagens cykeletapp. Det finns mycket att upptäcka. För som systrarna på Borkhult säger – Östergötland är ju som en vit fläck på kartan, alla borde åka hit. Vårt mål för dagen var egentligen att cykla runt sjön Yxningen. Fanns absolut en närmre väg hem men vi ville uppleva mer och hade fått tips på flera ställen och vägar som inte fick missas. Vi cyklade via Långserum och Rumma och utan att vi såg dem visste vi att inne i skogarna finns en mängd soldattorp. Det roliga är att här heter några bland annat Berlin och Zürich vilket härrör från en general Burenskölds tid som markägare.

Saker man inte får missa är bland annat kyrkan i Gärdserum utanför Falerum. Omväg. Ja. Men så värd ett besök. Som vanligt blev det mellis vid kyrkan som så ofta på äventyr med Frida och Lina.

I Kvarnvik började våra energinivåer bli låga men där finns det både lanthandel och lanthandelmuseum. I den första kunde vi fylla på med god dricka som vi sedan skulle ha till vår medhavda lunch. Som sig bör när jag planerar ett äventyr blir det alltid lite längre än man tror. Så blev det även denna dag. När vägen övergick till det sämsta grus någon har skådat innan Gusum var det verkligen dags för en paus. Vi hittade en badsjö och en bänk som så lämpligt hade ett informationsblad på tyska gällande allemansrätten fastnitat på bordet. Att äta ger mer kraft och färden gick vidare genom fler orter på rum. Gusum. Ringarum. Passerade några roliga skyltar. Kanin-Eva. Om det var en kanin vid namn Eva som bodde där eller vad Eva gör med kaninerna framgick inte. Marias hus som enligt skylten hade allt. Om verkligen allt fanns där vet vi inte då det var stängt. Mellis i något som i efterhand visade sig vara en myrstack. Nu blev omgivningarna återigen bekanta och tiden ännu knappare. Lina skulle hämta Jonas på tågstationen för de skulle paddla i S:t Annas skärgård över helgen. Jag skulle bli hämtad av Björn för att vi skulle till Mantorp, eller närmare bestämt Östra Tollstad, för att grilla. Ok vi erkänner. Han fick möta upp oss lite tidigare än beräknat. Men vi hade ändå cyklat 80 km även denna dag, och det var inte bara minnen med hem i bilen utan en hel massa myror.