Not just another Osloblog

Visst har jag varit i Oslo förr. En himla massa gånger. Men varje gång är det lika härligt att besöka Anna och hennes familj. Och besöker man en barnfamilj blir alltid besöken lite röriga, busiga och annorlunda. Alltså är det inte bara en vanlig Osloblogg. I synnerhet eftersom dessa besök alltid ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Efter att ha simmat och ätit frukost med mig själv i fredags morse tog jag tåget till Oslo. Jag älskar att resa med tåg. Det är så harmoniskt. Jag jobbade, läste och tittade på den där serien om hjärnan med Anders Hansen. Jag har liksom en halv miljon andra svenskar läst boken men budskapet hoppas jag än fler har tagit del av. Hur hjärnan fungerar och framförallt – vad motion gör för den och vår kropps övriga välbefinnande. Framme i Oslo tog jag T-banan till Röa. Skulle enligt instruktion bli upphämtad av Annas man Kjartan. Han verkade inte vara i någon bil. Gick in i cafét där vi hade avtalat hämtning. Såg honom inte. Ställde mig utanför och väntade. Läste lite bok. Efter 25 min fick jag ett SMS inifrån byggnaden där han undrade var jag var. Skumt. Jag hade ju varit därinne. Men min scanner var inställd på en barnfamilj, inte på en affärsklädd man i kostym. But well. Därhemma i Sörkedalen blev jag mottagen med öppen famn av Saga, Lykke, Nils och såklart Anna. Som att komma hem. Det skulle som vanligt bli en härlig helg med lek, mycket tid med Anna, mat och mys. Nils ville leka någon slags kuddlek. Den gick visst ut på att om man blev träffad av en kudde så skulle man gå och kissa. Han laddade upp med kuddar i våningssängen. Jag blev träffad. Gick och kissade. Sedan var visst reglerna ändrade. Saga och Anna hade åkt till ridskolan men Lykke visade mig hela innehållet, bit för bit, i sin hink med insamlat godis från Halloween. Bus eller godis. Task eller knep. Det senare så som det sägs på norska. Sen kollade hon och jag i fotoalbum från föräldrarnas bröllop. Där den inkopierade bordsplaceringen var mest intressant och vilken vi därför gick igenom mycket noggrant.

Klä på dig. Instruktionerna var tydliga på morgonen när Nils stormade in i mitt rum. Frukost. Lek. Sedan gav oss Anna och jag iväg på en 90 min lång mysjogg. Upp. Upp. Upp. På de branta stigarna i Nordmarka. Stelfrusen och knölig lera. Det gick inte snabbt. Men det var fint.

Att knyta på sig skorna och efter 15 min vara mitt i detta är livskvalitet.

Efter lunch iväg med Saga och Lykke till T-banan. Vi åkte in till stan. Skulle på det vi trodde var spökvandring i Akershus fästning. Startade med ett gäng barn och deras föräldrar vid Rådhuset. Gick med guiden mot fästningen. Det blev först historier om svenskar som intagit den 700 år gamla borgen. Per Andersson och hästen hans som blev skjuten. Sedan dog även Per Andersson själv. Men i borgen fanns han sedan livs levande. Eller som spöke kanske. Levande var även den sjungande katten som kråmade sig vid ett träd. Båda fick ett kuvert med oklart innehåll tillstucket av guiden efter de små framträdandena.

Nej historierna var inte särskilt makabra eller fängslande, det tyckte varken jag, Saga eller Lykke trots att de var anpassade efter de senares ålder. Och att många mord hade skett. Men byggnaderna och själva fästningen var sevärd, och i synnerhet utsikten över Oslofjorden.

Med på turen, eller egentligen hela helgen, var Banane. En klassapa som något av barnen i Sagas klass får ta hem över helgen. Även han tyckte det var kallt att bli guidad utomhus i nollgradig värme. Skönt att landa på café efteråt. Barnen fick varsin gigantisk bulle vilket gjorde dem helt galna på ett roligt sätt. Totalt sockerstinna. Asgarvade hela vägen hem på T-banan och i bilen. Lite skönt att landa med min bok i soffan efteråt. Hos denna familj känner jag mig som hemma och efter middag och läggning väntade min och Annas stund. Med varsin kopp te och en skål med godsaker i varsin fåtölj samtalandes om allt och ingenting. Älskar de stunderna med min kloka och fina vän.

Söndagen startade på samma sätt. Väckning. Frukost lek. Ut på Löpetur. Denna gång på grusvägar. Fast ändå upp, upp och upp. Här finns inget platt. Men 90 min flyger iväg längs vägarna när man pratar oavbrutet. Barnen hade gräddat våfflor när vi kom tillbaka. Så mycket Norge. Men brunost. Nej det har jag nu verkligen tagit ställning mot. Det är liksom inte gott. Kurragömma. Jag gömde mig i hallgarderoben. Leken verkade ta slut innan jag var hittad. En lekkamrat och dess pappa hördes komma in genom dörren. Hm. Skulle jag göra entré. Det verkade inte ha brått. Ingen förutom de verkade vara i hallen. Den vuxna svensken klev ur garderoben. Både pappan och dottern tittade konstigt på mig. Jag tog i hand och presenterade mig. Dottern såg smått chockad ut även efter detta. Efter en intensiv eftermiddag blev det dags att ge sig av. Anna och jag fick en liten stund på café som avrundning. Tjejerna åkte på trampolinträning, Saga kom bekymrat in genom dörren igen. Jo, visst ville hon hoppa trampolin, men hon skulle sakna Frida. Man blir ju helt glad i magen. Så som ni förstår, det kommer bli ännu fler bloggar från Oslo.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *