3 dygn i Tunis

Det kliade i fingrarna och spratt i benen. Alldeles för länge sedan jag var ute på ett Löparäventyr. Det fick bli Tunisien. Alldeles lagom för en långhelg med lite sol och en äventyrlig mara. Landade i fredags eftermiddag utan att detaljen startplats hade löst sig. Men vetskapen om att jag hade en timmes marginal innan expot skulle stänga gjorde det inte omöjligt. Och flighten var i tid. Taxin tog mig till Avenue Habib Bourguiba. I skymningen och med 40 minuters marginal stod jag i kö och njöt av den ljumma kvällen. Glad i hågen letade jag sedan upp mitt hotell. Passerade ett härligt folkliv på uteserveringar och hade inte särskilt brått. Småkakorna staplade i pyramider på bageridiskarna kändes lockande. Pekade på några stycken och fick dem i en påse. Utan att betala. Satte mig på en liten restaurang som mer var ett kök med ett bord som var mest i vägen. I väntan på min shawarmasandwich ville en liten pojke att jag otaliga gånger skulle blåsa upp hans ballong för att sedan med ett glädjetjut få släppa ut luften ur den. Känslan man får den första timmen i ett land brukar vara tongivande för resans helhet. Detta skulle bli en toppenhelg.

Redan här har jag lyckats slarva bort startnumret. Något brunt kuvert syns inte på bilden.

Anspråkslöst hotell men rent och snyggt. Björn messade och frågade om det hade löst sig med startnumret. Det hade det ju. Men jag hade det inte längre. Fasen också. Var hade jag i all min upprymdhet lagt ifrån mig det. Sprang tillbaka till expot. Det var utrymt och en sömnig vakt meddelade att det skulle öppna dagen efter. Nåja. Det skulle nog ordna sig. Jag var på plats i ett nytt land och ett spännande äventyr hade börjat. Lade mig för att sova.

Lördagens första mission blev att hitta nummerlappen. Ingen fara. Den var upphittad i tältet med utställarna. Hade säkert lagt ifrån mig den när jag fotade banans sträckning. Jag var ombytt och hade som mål att äventyrslöpa under dagen. Sprang förbi de otaliga blomsterhandlarna ut på motorvägen som delade en stor damm en mil i riktning mot Karthago. Det är coolt att ha ett sådant historiskt ställe som mål. Det var varmt. Som svensk sommar och jag ett ovanligt inslag i vägbilden. Efter 17 km och tråcklande in bland de lugna och muromgärdade trädgårdarna köpte jag dricka och ett granatäpple och gick ned till havet. Lade mig på ett stenblock, spanade på fiskarna, rika pensionärer som badade och läste min bok. Efter några timmar joggade jag till den romerska amfitetatern och ruinerna efter baden för att fortsätta tre kilometer till Sidi Bou Said. En liten stad helt i vitt med enbart blå dörrar. Oerhört pittoreskt och inte i närheten så många turister som det skulle ha kunnat vara. Älska offseason. Strosade runt innan jag satte mig på en takterass och läste bok.

Karthago grundades 814 fKr och var huvudstad i det Feniciska riket, fram till den 146 fKr ockuperades av Romerska styrkor. Amfiteatern lämpar sig än idag för diverse aktiviteter. Såsom styrketräning.

 

Det är blått och vitt som gäller i Sidi Bou Said. Punkt.

Hade tänkt åka buss eller lifta tillbaka men då jag passerade en tågräls tänkte jag att det kunde vara en bra idé. Pendeltåget av äldre modell tog mig och två nyfunna vänner tillbaka till Tunis. Eller det var dem som fann mig då de hörde att jag pratade svenska när jag filmade en instastory på perrongen. Det visade sig att killen som var från Sverige men bodde i Norge och tjejen från Tunisien hade hittat varandra på ett muslimskt datingforum på nätet. Detta var tre veckor sedan och nu var de på sin andra date under den veckas som han hade beslutat sig för att på vinst och förlust åka till Tunis. De var härliga människor och tyckte absolut att jag skulle haka på dem till Medinan och äta på kvällen. Jag som tog mig runt i hotpants fann det lämpligast att jag först gick till hotellet för att duscha och sätta på mig en mer passande klädsel. Sådant är klart på några minuter och de väntade ute på gatan under tiden. De små butikerna och caféerna längs de vindlande gränderna i Medinan stänger tidigt och solen hade redan gått ned men vi hann insupa stämningen innan vi åt couscous i den på mer livliga delen av staden. Det var fascinerande att ta del av varandras historier om livet och jag förundrades och kände mig hedrad att jag faktiskt var med om något väldigt speciellt. Deras datande, vilket var ett oskyldigt lära känna varandra, som skulle leda till ett beslut om giftermål när veckan hade gått. Men det var snart dags för mig att vila benen en smula. Dosen av 20 km löpning och 14 km promenad är inte rekommenderad dagen innan ett marathon. Benen var nu värda lite vila. Lite kakor som energiuppladdning kunde också vara bra tänkte jag. Gick till killarna i kakbutiken bredvid mitt hotell. Pekade på några få men det gick inte att hejda dem innan jag stod där med ett kilo kakor som visserligen kostade några få kronor. De skulle definitivt räcka och bli över. Dubbelkollade att jag verkligen skulle få frukost klockan sex och gick sedan till mitt rum.

Men egentligen var jag inte förvånad när det var omöjligt att få något ätbart vid den tidpunkten. Suck. Att ställa till en scen hjälpte inte heller. De förstod inte att klockan sju var för sent. Både för matsmältningen och det faktum att jag redan behövde vara i startområdet då. Kastade mig ut på gatan. Något måste det ju finnas. Kom över lite yoghurt och muffins. Det fick duga. Gick till starten som bara låg en kilometer från hotellet. Motionärer som glatt värmde upp till gymnastik ledd av en person iklädd pandadräkt. Men inga bajamajor. Tusentals personer och ingenstans att gå på toa. Jag behövde gå på toa. Frågade mig fram. Serveringarna var mer ett hål i väggen utan faciliteter. Hittade ett par som kände en restaurangägare. En dörr öppnades och jag kunde få uträtta mina behov. Hade med mig eget toapapper. Gillar inte att duscha mig i baken. Klockan åtta skulle loppet starta och jag ställde mig under startportalen. Några killar visade att de hade en röd stämpel på nummerlappen. Det hade inte jag. De gestikulerade till några funktionärer. Inget hände. Vad den hade för funktion var mycket oklart. Precis innan loppet skulle starta och nationalsången hade sjungits kom en gubbe med en plastkasse fram till mig. Han hade stämplar. Så bra. Jag fick en röd. Ready to go.

Fyra tjejer som precis innan start hade letts in framför oss som stod uppradade räknades som elit och de for iväg som ett skott. Tre kenyaner och en troslöpare av okänd nationalitet sedan jag efter dem. De andra tjejerna jag sett i starten såg inte särskilt snabba ut och de som sprang i slöja tyckte jag mest synd om. Måste vara oerhört varmt och opraktiskt. Jag visste att det var prispengar till de sex första, dock inte hur mycket, men att man måste springa på 3:20 för att få tal del av dem oavsett placering. Planen blev alltså att hålla position samt fixa den tiden. Tidsresultatet skulle inte vara några problem men det andra var svårare att helt själv påverka. Planen jag hade fått från BG var att köra första 30 kilometrarna på 4:35min/km och sedan öka sista. Alltså i mina mått mätt ta detta som ett träningslopp. Inte helt trivialt att vara tränare åt mig när man en vecka innan bestämmer sig för att dra utomlands och köra en mara. Men hans strategi rimmade väl med tidigare nämnda plan. Vi gav oss först ut på samma motorväg som jag hade sprungit dagen innan. Platt och vindstilla. Perfekt. Kunde bli ett trivsamt lopp. Ganska snart lade sig en kille bredvid mig och började prata franska. Lät honom förstå att jag bara pratar engelska. Det hjälpte föga. Förstod att han ville veta vilket tempo vi sprang i men när jag visat honom min klocka fortsatte han babbla på och det enda jag förstod var att det handlade något om Hannibal. Slutade lyssna men han låg kvar bredvid som ett klister innan jag lyckades skapa en lucka. Precis efter det hade en liten kattunge hamnat på banan vilken såg oerhört söt, vilsen och rädd ut. Någon som inte såg vilsen ut just då men säkert skulle bli väldigt förbannad var tidigare nämnda troslöpare som var på väg åt andra hållet. Jag var vid 8 km när hon passerade 38 km vilket var högs orimligt. Inom några kilometer förstod jag vad som hänt. Halvmaralöparna skulle vända tillbaka och vi skulle fortsätta rakt fram. Hon hade blivit visad fel. Även om jag då förstod att jag hade plockat en placering och nu låg fyra tyckte jag oerhört synd om henne. Ingen vill vara i den situationen. Vi passerade genom Karthago om än inte genom de antika miljöerna. Vid 21 km stod en musikkår iklädd uniformer bestående av tonårstjejer vilket var peppande. Därefter mötte jag det ledande tjejekipaget med de tre kenyanskorna i klunga. Efter att vi fått uppförsbacke och sedan vänt runt en kon nedanför en kulle med en gigantisk byggnad som kan ha varit en moské i Sidi Bou Said visste jag att de låg fyra kilometer före mig.

På vägen tillbaka hade det börjat blåsa och kuperingen hade även sänkt tempot. Att öka vid 30 km kändes både jobbigt och på något sätt onödigt. Kändes som jag hade fjärdeplatsen som i en liten ask och något bättre långt utom räckhåll. Jag harvade på längs motorvägen och något jag ofta gör är att komma på ett mantra. Många gånger blir det saker jag vill komma ihåg från banan. Det kan låta lite som i Hipp Hipp. Vilka får inte följa med in på systemet? Hunden-katten-glassen. I mitt fall blev det denna dag Hannibal-katten-tjejen-moskén. Killen som hade snackat om Hannibal, kattungen på vägen, tjejen som sprang fel och så ville jag kolla upp vad det var för byggnad vi hade passerat i Sidi Bou Said. Så rullade det på. När det var 10 km kvar kom cyklisten med skylten tredje dam upp vid min sida. Jag blev såklart väldigt glad. En av kenyanskorna hade fått problem med ett ben och bakom mig var det långt till nästa dam. Det gav mig energi samtidigt som det placerade mig i en komfortzon. Fartökningen blåste bort med motvinden. Men jag hade noga koll på klockan. Den stannade på 3:17:04 och jag hade gjorde det med ett leende rakt igenom. Blev uppfångad av en dopingkontrollant vilket var oväntat men gladde mig. Som tur var hade jag körkortet i mitt flipbelt såsom man behöver för denna procedur. Kunde klämma ur mig precis 90ml och sedan var det rask fart till prisutdelningen. De hade liksom väntat ett tag redan för en av kenyanskorna hade sprungit på 2:34. Till min oerhört stora förvåning visade det sig att tredjepriset var 10000 kr. Helt otroligt. Wow. Tackade så mycket jag bara kunde och ursäktade att jag inte kunde gå på deras couscousparty som var i anslutning till ceremonin. Jag var nämligen bortbjuden på lunch.

Snabbade mig tillbaka för att duscha och var snart utanför katedralen och mötte upp Ibrahim. Vi skulle hem till Rahma för att äta lunch i en förort där hon bor med sin syster och hennes tvååriga son. Deras bror skulle också vara med och jag var glad att också bli inbjuden. Det var även första gången Ibrahim var där och faktum är att min närvaro var en bra grej då den fungerade som ett förkläde då brodern inte visste något om de eventuella giftermålsplanerna. Jättegod mat och inblick i den Tunisiska vardagen plus en del bus och lek. Hann bli mörkt innan vi åkte in till stan igen.

En ynnest att få bli inbjuden till Rahma och hennes familj. Och ordentligt med mat passade bra efter maran Dock uppstår alltid ett kulturellt problem i dessa delar av världen. Äter man upp så fylls tallriken på igen. Att maten är slut på tallriken betyder att gästen inte har fått tillräckligt. Men jag ogillar matsvinn. Nu väntar jag med spänning på beskedet huruvida de bestämmer sig för att gifta sig eller inte.

Måndag och en dag kvar i staden. Började med morgonjogg som sig bör. Är inte helt lätt att springa här. Det där med rödljus är bara för syns skull. Testade att ta en tur genom Medinan. De smala gränderna var lite för smala om än intressanta och tog istället sikte på en park. Den hade sett sina bättre dagar. Om den hade haft bra sådana. Fast var springbar och innehöll palmer vilket alltid hamnar på pluslistan och känns exotiskt.

Men det bästa av allt under joggen. Fundamenten under motorvägen hade blivit till ett konstgalleri. En fröjd att få springa här för mig som älskar streetart.

Vid tio var det dags att gå och kvittera ut mina prispengar hos försäkringsbolaget. De sätts in på mitt konto efter att dopingtesterna är klara. En solig dag, en spännande stad och flera timmar kvar innan flyget skulle gå. Då är en planlös promenad i stadens Medina ett hett tips. Se vad försäljarna bjuder ut i de sprängfyllda butikerna som ligger tätt vägg i vägg längs de smala gränderna. Vindlande. Inte ens googlemaps kan hålla ordning på riktningen. Dofterna. Samma som i Marrakech. Varorna. Även de samma som i Marocko. Kände mig som hemma.

Hittade detta café med det lämpliga namnet Panorama. Här läste jag bok och drack kaffe i flera timmer. Livsnjutning av rang.

Tre dygn i Tunis med omnejd. En resa och ett Löparäventyr som blev oväntat bra. Faktiskt ett av de bättre. Jag hade inga förväntningar. Eller jo. Väldigt låga. Men landet, människorna och loppet överträffade sig själva. Jag är glad att jag åkte hit och nu är jag hemma med lite sol på nosen, energi inför nästa äventyr och en massa fina minnen. Och det var inte sällan tanken slog mig under helgen att snart är jag där igen. Inte exakt där, men i Marrakech, som också ligger i Nordafrika. Dit du kan följa med. En vecka med träning, sol och massa äventyr. Ihop med mig och Magasin Spring. Kommer bli topp. Jag längtar redan. Bokning senast 10 dec via www.springmarrakech.se

För att ni ska förstå att Marrakech är same same but different har jag upprättat en jämförelselista:

Medinan – Vita hus med blå dörrar och fönster i Tunis och rosa som alla andra hus i staden i Marrakech. Något lugnare i Tunis än på det sprudlande torget Djema el Fna i Marrakech.

Dofterna – Samma spännande dofter av kryddor och läder.

Klimatet – Samma vilket innebär svensk sommar.

Träning – Bättre i Marrakech där olivlundarna och parkerna bjuder på de allra bästa förutsättningarna plus att bilarna stannar vid rödljus.

Loppet – Vändbana i Tunis och varvbana i Marrakech vilket bäddar för roligare bana. Och att inte springa på en motorväg större delen av sträckan talar också för Marrakech.

Maten – Skulle säga samma. Färskt bröd i varje gathörn och ljuvlig couscous.

Människorna – Något mer avslappnade i Tunis men våra kontakter på plats i Marrakech är topp.

Utflykterna – Inget slår turen i Atlasbergen vi gör under tisdagen utanför Marrakech. Närheten till den antika historien kryddar dock Tunis på ett annat och minst lika värdefullt sätt.

Kommer du vara med på denna bild om två månader?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *