apr
Efter vårt besök i Jordanien tog vi oss i onsdags över gränsen in i Palestina. Det var ett projekt innehållande 7 passkontroller, varav två stycken låg med hela sex meters avstånd. Man undrar vad som rimligtvis kan hinna hända på en sådan sträcka. På andra sidan tog vi oss via Jeriko till Nablus med buss, ett ställe vi blivit tipsade om under dagen av en palestinsk ingenjörsstudent. Istället för att få ett SMS med kostnader för att ringa i landet fick man ett där Palestina hälsade välkommen och uppmanade till att njuta av jasmindoft och goda oliver. När vi kom fram var det mörkt och den lilla bussen körde genom de trånga gatorna fyllda av folk. Väldigt mycket folk. Bland annat folk med maskingevär. Folk som dessutom sköt med sina maskingevär. Folkmassan omslöt vår buss men eftersom detta inte verkade bekymra de andra passagerarna kände jag mig inte heller särskilt orolig över situationen. Busschauffören körde oss sedan till sitt favoritcafé där han bjöd oss på friterad ost. Lagom när vi kom till hotellet och skulle checka in gick strömmen i huset och vi hörde upprörda människor nere på gatan. Vi gick upp till vårt rum och upptäckte att vi hade första parkett till ett regelrätt upplopp från vårt toalettfönster. Kravallpoliser stod uppradade, ungdomar kastade gatsten och det dröjde inte länge förrän poliserna gick upp på taken och började öppna varningseld. Vi hade tänkt gå ned till centrum och äta, vilket vi även gjorde. Upploppet grundade sig på att ungdomarna som höll på två olika fotbollslag hade börjat bråka med varandra och sedan även med polisen. Vi skulle som sagt köpa mat men det fanns ingenstans att växla pengar och våra kort fungerade inte i uttagsautomaterna. En kille på BMX gav oss lite småpengar så vi kunde köpa varsin falafel som kostade sex kronor styck. I en annan affär vi gick förbi fick vi varsin kaka. Sedan var kvällen lugn, även från toalettfönstret.
Onsdag morgon i Nablus. Den klassiska stretchposen. Inte ett spår efter några stenkastande ungdomar eller kravallpoliser.
Efter morgonens jogg gick vi runt i gamla staden. Vi köpte dadlar av en man som bjöd oss på arabiskt kaffe och presenterade oss för sin vän, en samarier med vitt skägg. I en affär där de sålde tobaksblad blev vi inbjudna att dricka mer kaffe och även röka vattenpipa. Lunchen blev återigen falafel på ett bra ställe som en kille från Libyen tipsade oss om. Till busstationen visade oss en energisk man som under vår promenad berättade om Jesus underverk i ett hisnande tempo. På bussen till Tullkarim träffade vi mycket folk. Vi fick både en genomgång av det arabiska alfabetet och om hur människorna har det i Palestina. Ett otroligt vackert landskap passerade utanför fönstret. I Tullkarim, som till stor del har vuxit genom de omkringliggande flyktinglägren stannade vi en stund och drack kaffe med en kille vi träffat på bussen. Att sedan ta sig ut ur Palestina var inte helt lätt. Taxin skjutsade oss till en gränsövergång där vi gick genom en ordentligt gallerförsedd gång till det tog stopp. Blinkande lampor och en mekanisk röst ropade ut i högtalarna att vi inte kunde passera. Vi fick gå tillbaka och ta en taxi till en annan övergång. Chauffören som var palestinier och inte fick närma sig israeliska gränsen släppte av oss och vi gick längs bilkön som var på väg över gränsen. Vid posteringen frågade en polis vilka vi föredrog, israeler eller palestinier. Jag svarade diplomatiskt att vi gillar människor i allmänhet. Tydligen ett bra svar, men vi fick inte passera gående utan han uppmanande oss att lifta med någon i bilkön. Hoppade in i en skitig lastbil med lösa sätet och blev avsläppta några kilometer in i Israel. Därifrån liftade vi med en etiopier. Han skulle till Amsterdam om en månad, enbart för att röka braj. Ytterligare en lift tog oss till Cecaria där vi blev upplockade av Nir, en kille som Lasse köpte skor av på expon innan maran i Jerusalem. Han körde hem oss till sitt hus, visade oss runt och skjutsade sedan ned oss till Medelhavets strand innan han åkte och tränade ungdomar i triathlon. Vi gick längs stranden i solnedgången och kollade in gamla staden och en romersk akvedukt. Nirs löfte om att han var en bra kock stämde och vi åt middag hos honom, pratade om spännande lopp i världen, problemen mellan Israel och Palestina och andra viktiga saker. Hans föräldrar kom också upp en sväng från nedervåningen. Hans pappa från Holland och mamma från Jemen, i ett land med människor av väldigt olika ursprung.
På torsdagens morgon fick vi kaffe och kakor till frukost och sedan åkte vi till stranden. Där körde vi ett distanspass som gick genom en romersk amfiteater och längs stranden. Där träffade vi även israels ende olympiske guldmedaljör. En kille som inte verkade vilja prata om sitt vindsurfande i Atlanta 2004.
Resans sista etapp började på torsdagens eftermiddag då vi fick lift av en rysk DJ. Han var på väg till Tel Aviv för att spela på ett bröllop och tyckte vi skulle ta kokain för att inse tjusningen med elektronisk musik. Inga sträckor är långa i Israel men det tog ändå ett tag att ta sig till Tel Aviv då eftermiddagstrafiken kröp fram. Efter att ha hittat ett hostel gick vi ut på stan för att äta. Vi som hade varit med om så mycket galna saker under veckan blev nästan lite besvikna. Det var lugnt och inget anmärkningsvärt hände. Gick ned till havet en sväng, köpte glass och sammanfattade resan. Så mycket saker hade hänt på så kort tid. Det kändes länge sedan vi hade sprungit det där loppet i Jerusalem. Sedan dess hade vi tagit oss genom fyra länder och förbi tre hav. Visserligen är inte Döda havet ett hav och Palestina ett eget land men ändå.
Denna resa har varit helt fantastisk och ett riktigt löparäventyr. Den har innehållit allt i form av naturupplevelser, kultur, träning, tävling och kontakter med människor. Men framförallt har jag lärt mig mycket om konflikten som människorna i dessa länder lever med varje dag. Vi har träffat både israeler och palestinier som gett sin syn på problemet. Det olösliga problemet. Vi har fått höra fruktansvärda historier om mord, fängelsestraff, bomber och smutsigt spel. Historier som alltid handlar om de andra. De som bor i det andra landet eller med den andra religionen. Om dem som lämnade sitt land och kom tillbaka. Eller om dem som tog landet ifrån dem som bodde där innan. Men alla människor vi har träffat på båda sidorna har varit otroligt vänliga och gästfria. Vi har mött idel leenden och välkomnade och alla har hjälp oss och varit genuint trevliga. Så det är ändå en sak jag inte kan förstå. Vilka är alla dessa hemska människor det talas om i historierna. Vi har bara träffat människor som vill leva i fred. Leva i fred i sitt eget land. Jag hoppas att de till slut på något sätt ska få göra det i lugn och ro. Tack för att vi fick komma och springa i era länder.
