okt
Sista lektionen i fredags hade jag idrott. När de små liven fått lyssna på hur långt jag springer tyckte jag det var på sin plats med lite löpskolning. Plötsligt kommer en karateklädd man med svart bälte in i hallen. Eleverna skulle tydligen få en lektion i kampsport. Lämnade över visselpipan till honom. Vi fick lära oss lite självförsvar och även grunderna till den klassiska tranan. Eleverna fick även prova att slå honom i magen så hårt de kunde. När vi slutat visade det sig att en pojke slagit så hårt att han inte kunde böja handleden eller röra på fingrarna.
Då jag redan var träningsklädd kunde jag efter att ha överlämnat den skadade pojken till frita springa 20 km ut till syrran för att hämta cykeln. Åkte på den hem med ett kort stopp hos brorsan där jag lekte lite kurragömma med Isa. Medan en falukorv gratinerade sig i ugnen hann jag en dusch innan det var dags för bio. Fram till nästa söndag är det Flimmers filmfestival. Vi såg Maniac, en remake på en gammal skräckfilm där en kille på grund av sin traumatiska barndom tar skalpen på kvinnor och sedan sätter troféerna på skyltdockor som han bor med. Seriemördaren spelades av Elijah Wood och när det är Frodo som går och mördar folk blir det ändå inte så läskigt. Sen hängde Anna med hem till mig, drack te och åt äppelkakan som mamma hade hängt på min dörr tidigare på dagen. En mycket bra service.
Jag har alltid sagt att om jag ska springa ultra ska tävlingsdistansen vara avsevärt längre än en mara och absolut inte på stig. Lita inte på saker jag säger. Klockan sex i lördags satt jag i en bil på väg till Tranås för att göra just detta. Tranås, ett ställe där det mest spektakulära var att Coop hade så generösa öppettider som 6-23. Vi skulle springa ett 52 kilometer långt terränglopp som heter Holaveden Ultra. Jag såg fram emot att få springa för jag skulle bara genomföra ett träningspass var planen. Efter lite fix och trix transporterades alla löpare med buss till Gränna. Jag hade druckit en kopp kaffe, var helt speedad och pratade oavbrutet. Hoppas ingen runt omkring mig hade tänkt vila. Vid nio gick starten och vi kom dit en kvart innan. Alldeles lagom för att hinna köpa polkagrisar, knyta skorna och hitta en lövhög bakom ett hus där jag kunde uträtta mina behov. Första tre kilometrarna skulle vara rakt uppför med 200 meters stigning. Tävlingsledningen uppmanade oss att ta det lugnt eftersom vi hade många mil att springa. Men samtidigt meddelar de att där uppe fanns ett spurtpris att hämta. Lite som att ställa fram en godisskål framför ett barn och säga att man inte får äta. Klart vi försökte springa fort. Första biten bestod av hundratals trappsteg. Men vi hade två pensionärer med rullatorer som hejade på oss vid foten av trappan. Delar av backarna som sedan kom gick jag med raska steg men efter 3,3 kilometer och 20 löpta minuter var spurtpriset mitt. Kändes fint. Det kändes faktiskt väldigt bra överhuvudtaget. En känsla som skvallrade om att det skulle bli en bra dag. Loppet följer Holavedsleden med sina orange markeringar kompletterade med snitslar och består till knappa hälften av löpning på stig som stundtals är svårlöpt. Lägg dessutom till en himla massa backar. Resterande del är böljande grusväg. Ett lopp där det nästan även är garanti på att springa fel någonstans.
Jag blir förvånad över hur lätt det känns genom skogen och jag har trevliga pratstunder med mina medtävlande. Ett ämne som avhandlades var om Usain Bolt skulle ha vunnit spurtpriset upp på berget. Vid tio kilometer hade vi den första vätskekontrollen. Tog ett glas vatten i farten men till min förvåning är det väldigt tungt. Detta berodde på att det var gjort av riktigt glas. Några plastmuggar fanns tydligen inte att tillgå så jag fick snällt stå kvar och dricka. När jag springer vidare genom skogen känns det plötsligt som jag får ett skott i vaden. Några jordgetingar hade byggt bo mitt på stigen vid en vattenpöl. Ett mycket dåligt ställe att bygga hus på. Precis innan andra kontrollen vid 17 kilometer hamnade min klunga fel på något sätt och vi fick klättra över en gammal stenmur och hittade vägen tillbaka efter att ha tagit oss över två taggtrådsstängsel. Då blir vi precis passerade av några andra som tagit rätt väg.
Första milen hade gått på 1:03 vilket för mig är en snabb hastighet genom en kuperad skog. När det gått två timmar hade jag sprungit exakt 20 km. Det var alltså fortfarande ingen snabb medelhastighet vi snackade. Sex minuter per kilometer. Men jag låg först, jag var pigg och nu skulle det bli åka av på gruset. Det kändes väldigt lätt och de kommande två milen kunde jag hålla ett tempo nedåt 4:15 när det inte var alltför mycket uppför. Vid 33 km hade jag fått placera en dropbag med risgrynsgröt. Den sprang jag runt och smaskade på ett par kilometer. När jag började närma mig fyra mil var jag inne någon form av runners high. Det kändes som jag flög fram. Då såg jag plötsligt en förvirrad kille och förstod att vi sprungit fel. Hade jag inte träffat på honom hade jag säkert med ett leende fortsatt till Boxholm utan att märka något. Vi fick springa tillbaka uppskattningsvis 600 meter till den missade skylten. Nu var den riktiga skogen tillbaka och mitt tempo sjönk igen. Men jag var inte särskilt trött och snart skulle det ju vara klart. Lite segt var det sista biten eftersom jag inte visste exakt hur mycket fel jag hade sprungit, men humöret var strax på topp då en man sa att jag hade 300 meter till mål och jag själv trodde att det rörde sig om uppåt två kilometer.
Kom i mål på tiden 4:55 timmar i ett lopp där jag haft kul hela tiden. Det kändes som en förmån att få ha sprungit runt på Holavedsleden supportad av trevliga funktionärer. Resultatet av detta träningspass blev banrekord med 20 minuter och en medelhastighet på 4:50 min/km trots den stundtals tuffa terrängen. Här kan man också enkelt räkna ut hur mycket tid jag hämtade in på de lättsprungna partierna. Målet var ett himla trevligt ställe att hänga vid där man bland annat fick korv. Min nya ultrakompis Dag som jag åkte dit med kom även han tillbaka till Tranås. Han hade uppnått sitt mål och trots att han fått gå en del var han redan taggad inför nästa lopp. Var sedan hemma och vände snabbt innan jag gick hem till Ellinor för att äta med henne och Anna. Tyckte det var konstigt att hon hade tre ringklockor men ringde på allihop för säkerhets skull. Visade sig att jag ringt på hos alla i hennes hus.
Två minuter innan start hade jag koll på allt och får till min glädje se Johan Steene. Min grymma ultrakompis som trots att han sprang Spartathlon på över 24 mil mellan Aten och Sparta förra lördagen och kom på fjortonde plats inställer sig även här. Hinner krama honom och få information om att jag tydligen blöder näsblod innan starten gick. Johan är killen till vänster och sprang in på grymma 4:30. Killen till höger heter Philip von Rosen och hur han klarade att springa genom denna trollskog på 3:51 är helt otroligt. Vilka fantastiska killar man flankeras av. Och nej jag har inte kissat på mig, jag är svett efter att ha sprungit 52 km.
Efter att ha ätit hos Ellinor gick vi på fest hos Henrik och Erik som också tränar med LiU-elit. I kylskåpet såg jag en millimeterpassad pannkakstårta när jag skulle ställa in mitt vin. I ett av rummen studerades orienteringskartor på strykbrädan över en drink. Blev även en del shots och bugg i vardagsrummet. Efter att ha vänt hemåt på grund av kö till kårhuset Trappan ringer en kompis. Vi mötte upp varandra vid Domarringen som ligger där galgbacken låg förr i tiden. Där i mörkret på en bänk pratade vi skit någon timme. Lövverket som tak var vackert men kändes som att det snurrade. Då gick jag hem.
Efter några stackars timmars sömn var jag på väg igen. Man skulle kunna tro att något stort var på gång i skogen eftersom Håkan satt upp tjalveskyltar som vi kunde följa. Han förstod nog att utan denna ansträngning hade ingen hittat. Vid Lomgölen hade till slut tre bilar samt en traktor med löpare samlats denna söndagsmorgon. Håkan, som tagit sig till träningen med traktor, tog oss med på en kuperad runda i skogarna mellan Svärtinge och Jursla. Återigen hade jag hamnat i skogen. I kuperad skog där den högsta punkten var Torsklint med fin utsikt mot stan. Det är märkligt, men jag kände ingenting från loppet i min kropp. Däremot kände jag av sömnbrist och såg fram emot fikan som intogs vid den lilla sjön efter jag bestämt mig för att ingen blir gladare av att jag badar i fjortongradigt vatten. Allra minst jag själv. Så jag skippade det.
Några meter bakom mina löparkompisar ligger en liten vattensamling som heter Hundpussen. Nej man ser den inte ens. Men hit upp bland bergen släpade Håkan sin hockeytrunk med all utrustning och åkte skridskor när han var liten. Ännu ett stycke rakt uppåt i terrängen ligger en fornborg. Dit brukade hans syster leda upp sin shetlandsponny. Det var tydligen ingen lek att vara varken barn eller djur i Svärtinge när Håkan var ung.
Barn lever tydligen fortfarande ett hårt liv i Svärtinge.
Efter söndagsstek hos mamma blev det ännu en film på filmfestivalen. Denna gång en tysk film med den klatschiga titeln Deutschland bleiche mutter från 1980. En skildring av andra världskriget som inte utspelar sig vid fronten utan mitt i det tyska hemmet. En film som blev ännu bättre när jag reflekterade över den på min promenad hem genom den sköna kvällen. Ytterligare en maxad helg hade tagit slut och jag somnade rätt trött måste jag erkänna.
