Spring Marrakech #8

Spring Marrakech. Åttonde gången. Löparresan som vi älskar. Löparresan som andra kommit att älska. Inga kunde vara gladare än vi. Vilken grej, att ett av våra favoritställen i världen blivit en plats och ett sammanhang där fler vill spendera en vecka i skiftet januari/februari tillsammans med oss.

Från snö rakt till sommaren, och så var det på riktigt denna gång. Jag brukar beskriva vädret för den oinvigde som svensk sommar. Det är en bra beskrivning. Funkar alltid. För våra somrar kan vara lite hur som helst. Men det jag menar är T-shirtväder och många gånger suget efter att svalka sig med ett bad. En värmande sol. Förra året var leveransen inte riktigt så. Men det fick vi igen med råge. Det var högsommarvärme denna gång, rakt igenom.

Jag kom ned ett dygn tidigare för att tillsammans med vårt ledargäng reka och säkerställa det sista. Alltid samma hotell. Vi är vänner med personalen. Kramar och kindpussar delas ut. Hotellet där löparna bor, och inte bara vi, lägret börjar redan morgonen efter hela gänget kommer med att springa Marrakech hel- eller halvmara. Kickstart. Formcheck inför säsongen. Jag siktade på sub3. Träningen hade visat att jag hade det i mig. Men att dricka ordentligt. Det hade jag nog inte gjort. Det blev en tuff resa. Min plan höll lite längre än halvvägs. Sista milen hade jag kramp. Men såklart gjorde jag klart. Krigade mig in i mål på 3:06. Mitt gladmål där 3:10 hade varit gränsen för nöjd efter den träningstid jag lagt ned. Det är ett platt lopp, ganska mycket underhållning längs banan och vatten kompletterat med frukt var femte kilometer.

Glömde nämna att hela familjen var med på träningslägret och att Björn sprang halvmaran. Klara fick vara med vår bergsguides kusin vilken hon träffade tio minuter innan start. Vilken fröjd att det hade gått så bra. Hon sov i tjejens famn när vi kom i mål. Tjejen som inte hade varit sugen på barn men efter dessa två timmar enligt uppgift hade omvärderat sitt ställningstagande. Detta och att vår lilla dotter numera inte behöver vara i våra famnar hela tiden gjorde veckan så mycket mer avslappnad för oss rent generellt. Vi hade det verkligen trivsamt. I våra mått mätt. För det är inte alla barnfamiljer som planerar att få in 2 till 3 träningspass per dag där alla är med förutom semestrandet däremellan.

Men ännu var inte loppdagen slut. Vi hade knappt hunnit presentera oss för varandra i gruppen vilket nu så lämpligt gjordes vid poolen, lägrets samlingspunkt och högkvarter. Vi sorterade oss efter ögonfärg, längd, och klocktid när mållinjen korsades. Inte resultat, vilket blev en extra utmaning då halvmaran och maran inte hade startat samtidigt. Youssef vår bergsguide, och inte bara barnvaktsfixare, kom och briefade inför torsdagens tur till Atlasbergen, och då var verkligen lägret i gång. Skålande vid poolen, hopp, lek och glada miner. En hel vecka kvar av vistelsen och den största utmaningen redan genomförd. Som grädde på moset, jag hade kommit tia med prispengar som belöning, och klubbkompis Elmina åtta.

Att få dessa prispengar blev inte en helt trivial historia skulle det visa sig. Lobbyn var full av löpare. Pris till de femton snabbaste herrar respektive damer i de båda loppen. 60 pers med entourage som väntade på pengar. Klockan 16:00 var det sagt. Yeah right tänkte jag. Har varit i Marocko förut. Högst oklart var killen med pengar befann sig även då klockan slog 18:00. Då försökte jag göra något åt det. Google translate för att få reda på någon info från killarna som satt och sov vid loppets bord. Dead end. Kanske visste han den där killen som alltid har med löpare till hotellet något. Frågade i receptionen. Rum 318. Perfekt. Jag och Elmina gick ditt. Visade sig att det namn jag trodde han hette tillhörde en helt annan som öppnade dörren. Förvisso en annan bekant kille till oss men likväl. Dead end. Vid sju när gruppen skulle gå i väg för ett gemensamt restaurangbesök hade i alla fall ett litet sekretariat installerats i det lilla terummet vid lobbyn. Två män, varav en lite myndigare med en pengaväska, och två killar med en portabel kopiator som kunde bra engelska men inte verkade ha något mandat att berätta hur det hela skulle gå till. Dead end. Vid halv åtta trängde vi oss i kön. Vid åtta hade vi fått våra pengar. När vi kom tillbaka från restaurangen vid kvart i elva satt de fortfarande kvar. Med ett stort gäng löpare i kö.

Måndag. En lugn dag för att återhämta oss. Åtminstone löpmässigt. En kort morgonjogg. Sedan promenad till och genom stan med utpekning av intressanta ställen i den rosa stadens myller. Lunch på en takterrass och traditionell haman och massage för de som ville. Vi valde poolen. Skulle inte gå en dag utan att vi och särskilt Klara badade. Underbart. Härligt. Jag älskar semester. Det var sådant vi fick höra från henne. På eftermiddagen en lekfull utmaning som passar en vilodag. Spring i 25 minuter. Utan klocka. Jag och Klara blev ett team. Lekte lite i lekparken och joggade. Tog oss tillbaka när det kändes rätt. Klara kom trea. Jag höll sen i kvällens föreläsning där alla fick reflektera över genomförda och kommande mål och hur de kan uppnås bäst.

Tisdag. Tre pass. Morgonjogg i soluppgången genom Menara garden och dess bevattningsbassäng för olivträden ledd ned från Atlasbergen. Styrkepass med mig i lekparken där det visade sig att värmen under loppsöndagen hade varit tuff för alla. Mina lår var krossade. Två killar från stan blev sugna på att vara med. De genomförde hela vårt pass och hjälpte även Björn och Klara att få hög fart på gungan. Korta intervaller på eftermiddagen. Jag hängde med Klara, samlade blommor och åkte radiostyrd bil vid shoppingcentret. Såklart joggade vi med en stund. Här hoppar vi inte över några pass. Alla ska med efter egna förutsättningar och ha kul tillsammans. Däremellan poolhäng och på kvällen höll BG i en föreläsning om träningsupplägg. Halvtid på lägret.

Onsdag. Det traditionella passet till Lejonklippan som vi kallar den. Alla tog sig gemensamt till det som är en höjd med utsikt över stan. Över berget och ned på skrå, alla ska med, vagnen fick sig en match. Jag tog med delar av gänget på en längre runda vidare i stan. De utlovade 18-20 kilometrarna blev till 21 med massa upplevelser längs vägen. På eftermiddagen var det dags för min och Davids hemliga löparutmaning. Förutom att räkna diverse saker vid platser vi gett ut bilder på blev det tidsavdrag om man bland annat hittade en katt och någon klädd i den traditionella dräkten djaballah. Tack och lov, alla kom tillbaka, vilket inte skedde utan protester till tävlingsledningen förra året. Kvällens middag blev på torget Djemaa el Fna vars folkliv och kommers är som taget ur tusen och en natt.

Torsdag. Turen till Atlasbergen som utgår från bergsbyn Imlil. Liggande i en dal och i förhållande till epicentret och andra omkringliggande byar inte så påverkat av höstens jordbävning. Uppdelade i tre grupper fick vi en under bar dag. Jag bar Klara på ryggen i vandringsgruppen vilket blev en tre timmar och nio kilometer lång strapats. Genom byar klättrande på berget. Passerandes bäråsnor. Till ett vattenfall. Stopp för färskpressad juice som aldrig är så god som där. Där bakifrån hörde jag spontant glada utrop såsom fantastiskt, spännande och rolig dag. Värmde en äventyrlig mammas hjärta. Hon sa också att det var på låtsas, men Klara, folk bor och lever på detta vis vilket jag är glad att kunna förmedla till min lilla flicka på väg längs livets skola. Löpgrupperna var också ute några timmar och vi sammanstrålade sedan på en restaurang där lunchen serverades på den soliga terrassen. En dag att minnas som alltid under vår vecka.

Fredag. Också den innehållande tre träningspass. Men vet ni, jag och Klara skolkade från morgonjoggen. Kors i taket. Björn hade redan gett sig av på en spektakulär ballongfärd då vi denna dag firande vår vän och klubbkompis Ingvar som hade den goda smaken och turen att fira sin femtioårsdag under lägret. Jag var påklädd. Jag hade klätt på Klara. Men hon sov fortfarande djupt. Tog då beslutet av de andra klarar sig utan oss och att hon kunde få en helt vanlig morgon med gos innan vi gick ned till frukosten. Men under det andra passet, en splittad tretusing gav jag allt. Uppgiften var 2*600m + 2*500m + 2*400m med 1 min vila. Dra sedan av 5 min och du har en indikativ tid på vad du gör på 3000m. Jag landade nöjd på 10:23. Kände där och då att jag återigen fick ett kvitto på att jag har den där maran på sub3 i benen men hade underskattat värmen under söndagen. Hela eftermiddagen vid poolen som en träningsfamilj. Mysigt. Klara badade. Med oss och med andra. Underbart. När eftermiddagen blivit sen tog BG oss ut på sitt klassiska crosspass. Joggingrunda med stopp för styrkeövningar. Han är en fena på att krama ur kraft från varenda muskel med trötthet som resultat. Skålade i skumpa för födelsedagsbarnet vilket också blev en fin fördrink till den sista middagen.

Lördag. Två pass trots att vi skulle åka hem. Det gäng jag och Klara hade med oss på morgonjoggen fick en tur genom medinan, gamla stan, där vi hade utlovat springafel garanti vilket vi höll. Dock höll vi tidsramen på 45 min och fick oss en trevlig tur efter åsnor och genom gränder där sedan hem blev genom parken vid stora moskén. Så var det efter lite packande dags för det sista passet, långa i intervaller i parken där vi också hade skapat ett Stravasegment. Spring Marrakech #Grusbanan. Där hade vi efter våra treminutersintervaller av valfritt antal radat upp oss snyggt i listan och behöver komma tillbaka nästa år för att hålla ställningarna på det.

Och att det blir ett år till kan jag garantera. Vi kommer liksom inte undan. Vill inte komma undan. Vi älskar detta ställe. Älskar att folk redan nu sagt att de vill med igen. Älskar att jag kan vara på läger och ha med min familj där alla trivs. Under det sista passet lade sig Klara ned på marken och sa att hon älskar den här semestern. Är så glad att jag kan ha med min lilla flicka i detta sammanhang och hon gillar det. Ni alla där ute som läser detta – blir ni sugna på att följa med nästa gång?