maj
Bara att gilla läget. Det blev ingen löpning igår tisdag heller. Testade ett steg på gatan och gick istället upp till hotellkorridoren och körde styrketräning. No worries. Jag är snart bra igen. Passade fint att det var dagen för utflykt. Klockan nio hämtades vi utanför hotellet i en liten buss. Chauffören hade många göromål på vägen. Vi körde fram och tillbaka genom stan och han in och ut ur hus medan vi väntade. Till slut kom vi till en liten busstation där det blev omgruppering. Folk skulle på olika utflykter. Vi skulle till Teuchitlán och dess runda pyramider i närliggande Guachimontones. Det skulle även ett korvförsäljande par från Mexico City och vårt sällskap på fyra blev tilldelade en fin bil med chaufför. Kvinnan sa att hon älskade shopping och på grund av det behövde sälja mycket korv. Hon gillade dessutom att prata. Oavbrutet. Färden tog en timme och framme på platsen avböjde vi guide och gick in i museet för att själva läsa på lite. Här fanns en indiansk högkultur vilka byggde dessa runda pyramider ca 2500 år före kristus. De föll sedan i glömska. Blev överväxta. Försvunna. Fram till 1970 då bönderna i området upptäckte att de inte bara var ordinära stenhögar. En forntida stad grävdes fram med pyramider och husgrunder. På verandan till informationscentret satt en skolklass och tillverkade indianpyssel med hjälp av färgglada garner.
Vi gick upp till området som grävts ut. Det ligger naturskönt med Teuchitlán och en sjö nedanför. Vid några husfundament kunde man läsa att den avlånga grunden var en bollsportsbana. Oklart vilken typ. 500 år efter detta hade man tydligen slutat spela boll och gjort om den till ugn. En väldigt stor ugn. Vid ingången till pyramidområdet stod en man i orange karatedräkt och blåste i en gigantisk snäcka. Han pratade något om andar och att få tillåtelse att träda in. Bullshit tänkte vi och gick förbi. Nu är det torrt i Mexico och i gräset fanns ingen grönska, men det var en intressant plats och skönt att inte behöva trängas med turister. Historiens vingslag slog några slag innan vi gick ned till bilen igen. Där plockade en man och ett barn något ur ett träd och åt. Såg ut som bulliga ärtskidor. Jag tog också ett gäng. De var rätt goda och visade sig heta tamarind fick jag sedan berättat för mig på instagram.
Nästa stopp var en restaurang nere vid sjön. Några sköldpaddor glötade sig i en damm. Ett par roddbåtar låg på botten i en bassäng. Solblekta och skamfilade klätterställningar och små karuseller vittnade om att denna restaurang enligt skylten ute på gatan var 100% familjär. Det var naturskönt vid den längs strandkanten igenväxta sjön. Soptunnor i formen av Kalle Anka, Musse Pigg, Mimmi och gungor inkastade i ett hörn plus att vi var i princip ensamma gjorde upplevelsen nästan surrealistisk. Men maten, den levererade. Vi åt fisk, räkor och till förrätt fick vi något som liknade en drink men var en tunn räkbuljong. Till det olika typer av tacobröd. Jag satte mig sedan på en stol i solen vid sjön och chillade ett tag. Vårt resesällskap testade några gungor och adderade kärleksfullt ytterligare ett gäng selfies till dagens samling.
Kom tillbaka på eftermiddagen och efter några timmar på terrassen gick vi ut för att äta. Sista kvällen. Vi ville ha något traditionellt. Insåg, vilket vi tidigare misstänkt, att man då äter buffé. Förklarar också storleken på alla människor. Bufféerna finns överallt och de kostar knappt någonting. Vi ville festa till det och beställde istället en bit kött från a´la cartemenyn. Då ingick det även buffé trots att det inte var dyrare. Man kom alltså inte undan. Tre öl kostade dessutom lika lite som en. Det fanns mycket gott. Men jag höll mig till det fantastiska salladsbordet. Sedan. Efterrättsbordet. Det dignade. Jag åt måttfullt trots att det till min förvåning var godsaker som inte bara såg läckra ut utan dessutom smakade likaså. Som det pensionärspar jag och min bror tydligen är blev även denna kväll tidig. Som vi sovit på denna resa. Men fantastiskt skönt att få göra det.
Sista dagen. Frukosten med ett i övrigt bra utbud toppades av en inälvsgryta. En förmiddag i Guadalajara. Jag satte mig helt sonika på en bänk i en park framför en liten kyrka och iakttog folk. Läste lite bok. Lapade sol. Strosade. Slank in på konstmuseet som huserade i en fin byggnad med innergård. Visste inte riktigt vad de skulle innehålla men blev visad till en stentrappa. Taket var en stor målning där man knappt kunde se hela på en gång utan fisheye. En stor ilsken präst. Stridande män. Hakkors. Hammare och skäror. Gick vidare. Kom in i en sal som såg ut som en liten domstol eller parlament. Taket bemålat med kraftfulla motiv och en banderoll med texten libidad. Jag verkade vara i något slags rådhus eller kommunfullmäktige. Några grupper blev guidade runt i lokalerna. Svängde in i en korridor och in i ett mötesrum. Det var lite folk därinne. Turister tänkte jag, som i de andra rummen. Men jag blev rätt snart visad vägen ut. Jag hade klivit rakt in på ett riktigt möte där jag inte var välkommen. På nedervåningen fanns en konstutställning och en historisk utställning. Den historiska visade och berättade om när de spanska conquistadorerna kom till detta område år 1530. Men allt var på spanska. Jag kunde dock utröna att gårdagens utflyktsmål nämndes. De runda pyramiderna och den kulturen som levde där. En lång resa hem var nu allt som var kvar av detta löparäventyr. Men i detta fall finns ett delikat problem att lösa. Välja var jag ska få åka nästa år och springa. Jippi.
#runforannie Insamlingen är nu uppe i över 25 707 kr. Fantastiskt. Återigen, stort tack till er alla. Den är öppen maj ut. 5000 dollar vilket blir 44 000 kr är målet. Tillsammans fixar vi det. Forskningen till förmån för FOP behöver det. Ingen ska behöva låsas in i ett fängelse av ben. Inte Annie. Inte någon.
Till min fundraising: https://donate.ifopa.org/fundraiser/971554
Häng på till Kroatien och Libanon på äventyr i höst: www.loparaventyret.se
