Rune och landslaget

Efter en lugn helg på träningsfronten var det dags igen. Det bästa med att inte springa är att man blir ännu mer sugen på att springa. Veckan började med tre dagar av dubbelpass. I den gummidoftande arenan. Innan soluppgången ut till Eksund. På det geggiga spåret i Vrinnevi. I de branta backarna i Åby. Och på lite andra ställen.

I tisdags fick jag dessutom finbesök av Rune Larsson, Sveriges legendariske ultralöpare och äventyrare. Vi satte oss på ett café och pratade om loppet längs Donau jag redan sprungit och det som ska springas i Oslo om tre veckor då jag kommer ha den bästa support man kan ha. Rune i egen hög person. Vi pratade om kilometertider och vad jag kan tänkas vilja ha för hjälp under loppets gång. Vår trevliga fikastund gjorde mig ännu mer taggad. Gick hem för att byta om till träningskläder och sen slank jag in på Nya parken där Rune hade en föreläsning inför flera hundra personer. Den handlade bland annat om när han rodde över Atlanten i en hemmagjord eka, stundtals naken. En inspirerande timme om hur man kan ta sig an mål på olika sätt. Rune har vunnit Spartathlon tre gånger och i förrgår fick jag även via Ungern höra att jag tydligen ska starta där nästa år. Intressant, eftersom jag själv inte ens visste det. Att springa långa intervaller i den mörka skogen tillsammans med Tjalve blev sedan inget problem eftersom Ingvar hade investerat i en pannlampa starkare än en billykta. Avslutade kvällen med bio. Tillsammans med Rune såg vi filmen Hotel som var en lite annorlunda och sevärd historia.

Efter tre dagar av hård träning var det dags att vila upp sig lite inför helgen. I torsdags blev det i form av långpass på MTB med Jerker. Tror jag har köpt en väldigt sölig sådan cykel. Kan ju omöjligt bero på min egen kapacitet. Jag fick slita i två och en halv timme medan Jerker söndagscyklade bredvid. Blev en tuff omladdning i soffan innan rockgympan. Men det gick. Skrev jag vilodag i början av detta stycke. Kommer inte ihåg.

Fredagen blev helt träningsfri och fylldes istället ut med kalas hos mamma och barnvaktande av Connie.

På lördagens morgon litade jag blint på SJ och idkade tidsoptimism utan någon som helst marginaler. 09:20 skulle mitt tåg rulla in på Stockholms central och 10:00 gick starten i Vintermaran. 09:25 satt jag på röda linjen och 09:31 var jag framme vid Stadion. Efter att först gått upp vid fel utgång mötte jag Kajsa Bergs kille Robert som stod vid spärren med min nummerlapp. Otroligt snällt. Från Stadion var det ca 2 km till starten och under vår raska promenad satte jag på mig nummerlappen och bestämde vad jag skulle springa i. Knöt skorna, kissade i skogen och sedan var det dags för start. Valde att springa i linne trots att detta kallades för vintertävling. Hann till och med prata med lite folk och jogga några meter innan vi sprang iväg. Detta lopp genomfördes på en rundbana som skulle springas sex gånger och piffades upp med lite tvära svängar, trottoarkanter och några backar. Vi rörde oss kring Djurgården och Tekniska högskolan. Som ni kanske förstår hade jag inga särskilda ambitioner med loppet. Hade jag haft det skulle jag ha åkt dit lite mer i tid. Men allt kändes bra och jag kunde springa på. Halvmaran passerades på 1:29:30 och efter det kändes det bara lättare och lättare även om jag inte ökade takten. Robert fortsatte att supporta även mig längs banan och den gel jag fick näst sista varvet hjälpte mig in i mål. Vid varvningen hade jag hela tiden olika placeringar trots att jag inte blivit omsprungen eller sprungit om någon. Lite förvirrande men slutade på en fjärdeplats och tiden 3:03:14. Jag var nöjd över mitt resultat för så snabbt har jag inte sprungit sedan 2011. Jag vann en lunch, en nyckelring och den där boken om maratonlopp i Stockholm. Den boken förföljer mig, tror jag vunnit den fem gånger det senaste året. Glad över allt detta gick jag och åt lunch med Ylva och sedan var planen att gå till Långholmen där jag skulle på landslagssamling.

Nu var det längre än vi trodde dit men vi pinnade på i rask takt genom staden. Vid Slussen insåg vi att jag inte skulle hinna i tid så jag svartåkte tre hållplatser till Hornstull. Där var vi nästan framme och trots att även Ylva var förvirrad beträffande hur vi skulle ta oss över till ön lyckades vi till slut. Blev en trevlig date på gående fot innan jag i tryggt förvar överlämnades till samlingen i ett gammalt fängelse. På plats var de som i år sprang EM i 100 km i Frankrike och de som skulle ha sprungit ett VM ifall det hade blivit något. Vi fick en tillbakablick från åren som gått inom distansen och presentation av målen för kommande år. Detta var väldigt motiverande och det var även de presentationer av andra lopp man kan springa runt om i världen. Återigen blev jag påmind om att det finns så mycket lopp och så lite tid. Kvällens middag blev en höjdare. Det var traditionsenlig gåsamiddag och jag gick all in med svartsoppa, stekt hjärta och gnagande på en benig hals. Efter själva gåsen och en skånsk äppelkaka infann sig känslan jag inte ofta får. Känslan av att vara proppmätt. Till denna känsla bidrog att vi fick in två extra rätter som gjorde detta till en femrätters historia. Om det berodde på restaurangens givmildhet eller att de låg efter tidsmässigt i köket framgick inte.

Efter middagen somnade jag gott i min cell. Som inte var större än just en cell.

Efter söndagens fina hotellfrukost var det dags att springa igen. Detta var lättare sagt än gjort. Jag ville jättegärna men det ville inte kroppen. Några skjutsades ut för att springa långt medan jag insåg fakta och tog mig an det mindre ambitiösa projektet som innebar jogging i femton kilometer. Inte heller detta var kroppen med på. Den var stel och gjorde lite halvont här och där. Antagligen tyckte den att det hade gjort sitt efter att ha fixat ett skapligt resultat på maran med ultraäventyret i Ungern färskt i minnet. Gav den rätt efter 3,5 km och promenerade tillbaka till fängelset genom Årsta. Lite stretching på det och den kändes fin igen. Då det inte blev någon träning ägnade jag mig istället åt att surfa lite kring de lopp som är möjliga att springa nästa år. Till lunch fick vi återigen fantastisk mat och när de andra gått för att checka ut från sina rum satt jag, Linus och Kajsa kvar och suktade mot efterrättsbordet. Linus är inte bara snabb, han är bra på att charma till sig saker också. Plötsligt hade vi fått en hel pannkakstårta att dela på. Åt till de andra hämtade oss och sa att det verkligen var dags att åka. Fick en trevlig tågtur med Petra som fortsatte ned till Kristianstad. Är så glad att jag får åka iväg på sådana här helger tillsammans med dessa duktiga och trevliga löpare. Det ger massor av energi. Längtar redan till nästa gång.

Dessa härliga och sportiga människor har jag hängt med i helgen. Så vad gör man när man sitter inspirerad i soffan en söndagskväll som denna. Jo man anmäler sig till ännu ett spektakulärt lopp. Nästa år kommer bli ett rackarns roligt löparår.