Run Forest

Nu har min kropp sagt ifrån lite. Denna vecka har inte varit så bra löpmässigt, men som tur är på många andra sätt. Jag hade blivit beordrad att ta det lite lugnare efter vintermaran förra lördagen. Något jag faktiskt hade tänkt lyssna på även om lugnare i min värld är ett löppass om dagen istället för två. När jag dessutom hade finbesök av Ola hela veckan så ville jag ju ta med honom till träningarna. Vi började med att gå på LiU:s träning på måndagen. Jag skulle ta det lugnt men det var ju så himla kul att jag helt plötsligt bränt av ett hårt pass på bana. Skit också.

Kompenserade genom att endast jogga bredvid när Tjalve körde intervaller i tisdags. Jag var sliten. Det gjorde ont lite här och var. I ett knä. I höften. Det var som att kroppen tröttnat och satt in plan B i form av smärtsymptom för att få mig still. Värk lite här och där. Hade den burit mig 32 mil och dessutom varit snäll att låta mig springa en mara på en ok tid tyckte den att det fick vara nog. Då fattade jag till slut och ägnade mig åt annat än löpning ett par dagar.

Med dessa tjejer kan man istället gå på stan en heldag. Hade glömt hur kul det är och hur glad man blir av påsar med fina grejer i. Resultatet blev två nya stilar, massa skratt och finlunch på stan över ett glas vin. Kvällen fortsatte på lokal efter att Anders och Måns guidat oss genom våra djuriska drifter. Middagen på Enoteket kändes väldigt kontinental. En lös hund i restaurangen och en enda röra av folk. Då blir det väldigt trevligt.

Egentligen är min träning genomförd för denna säsong. Det är bara eldprovet kvar. 24 h i Oslo. En annan som kunde springa långt var Forrest Gump. Han sprang i 3 år, 2 månader, 14 dagar och 16 timmar. Sedan gick han hem. Frågan är om det är möjligt att springa så länge. En kompis tipsade mig om en artikel som behandlar just den frågan. Är det möjligt. På dessa år sprang han över 3000 mil vilket blir i genomsnitt 25 km om dagen. Jo tydligen ska det vara möjligt. Han hade bra skor om än sämre byxor och en bra hållning för löpning. Sannolikt är att han inte fick behålla så många tånaglar och att ha klarat sig utan stressfrakturer kanske är lite av ett mirakel. Men han hade ett pannben av stål och inte ett givet mål. Han bara sprang. Många ultralöpare viker ned sig under långa sträckor vid insikten om att trots att de har sprungit långt är det ännu längre kvar. Men den på förhand vältränade Forrest hade inget mål utan han bara sprang kors och tvärs över USA tills han inte längre kände för det. En framgångsfaktor är att han även lyssnade på sin kropp. When I got tired I stopped, when I got hungry I ate, when I had to you know, I did.

Run Forest, run!

Det jag och Forrest har gemensamt är våra pannben. Ibland känns det som jag kan springa hur långt som helst. Runners high är det bästa som finns. Men kanske behöver jag lyssna lite bättre på min kropp. Om två veckor är jag klar med mitt dygnslånga lopp och myser hemma hos Annas familj i Oslo. Då betalar jag tillbaka kroppen för de timmar jag inte kommer lyssna på den. För det kommer göra ont. Men jag ser fram emot det.

Med dessa tjejer kan man springa och ha kul samtidigt. Veckan avslutades med ett härligt tjalvepass. Jag har ont i knät när jag går men inte när jag springer. Så det var lika bra att springa. En mycket fin söndag.