På besök hemma

Måste erkänna att det var lite skönt att kliva av flygplanet i tisdags natt när man fick andas frisk och kall luft. Så skönt att jag ställde klockan på tidigt morgonen efter. Satte på mig pannlampa, mer kläder än jag sammanlagt haft på mig veckorna innan och gav mig ut för att springa på grusvägar i Vångaskogen hemma hos pappa. Det var mörkt, kallt och omöjligt att just springa. Skridskor hade varit bättre och skolbussen undrade säkert vad det var för någon idiot som inte snoozade istället.

När jag lämnade landet innan jul gick jag till tågstationen direkt från skolan efter att hållt min sista lektion. Tre veckor efteråt kom jag tillbaka med min ryggsäck för att vikariera innan jag ens varit hemma och duschat. En annorlunda känsla att vara vikarie på sitt gamla jobb. Efter att ha visat eleverna fördelen med konjugat och kvadreringsregeln fick jag tillgång till min lägenheten, där en IT-konsult bott och kommer bo de närmsta veckorna. Han hade endast lämnat spår i form av två halvätna chokladkakor. Tog på mig löparkäder och sprang till Smedby via min mammas salong där jag även fick håret klippt. Underlaget i backarna var lite bättre än i skogen och det blev ett bra pass. Fick vänta en stund med händerna i brallorna innan jag lyckades öppna dörren hemma. Hade glömt mina vantar och händerna kändes inte längre som de var en del av kroppen.

I torsdags började dagen med ett långpass ut till Luddingsbo innan frukost. En favorit på 29 km. På dagen hängde jag med min lillasyster vilket alltid innebär misshandel av magmusklerna och promenad. Detta var även dagen då jag klippte mina band med skolan. Efter att ha lämnat över mina kära elever till den nya matteläraren hade jag inte längre någon nyckel till mitt gamla jobb. På kvällen körde jag inneträning. Läsning av bok på motionscykel och sedan rockgympa.

På fredagsmorgonen blev det distans ut till Eksund och sedan massage på Helhetshälsan. Har fortfarande känningar i vänster häl när jag går. Tack och lov känns det inte när jag springer men vill ändå få bort skiten. Det är här den magiska lasern kommer in i bilden. Per-Jonas har en väska med rymdutrustning som kan få alla oönskade smärtor och kroppsutväxter att försvinna. Vårtor, blåsor i munhålan, inflammationer i benhinnor, bristningar och annat dumt som ställer till det. Blev bättre redan efter första gången och det känns bra att veta att jag kan få hjälp om det är en broskbildning och den inte försvinner på någon dammig väg i Kenya. I mitten på februari är det friidrotts-SM i Stadium Arena och det var temat för en informell fika på stan under eftermiddagen. Sedan förberedde jag kvällens fest. För efter banintervallpasset med LiU hade jag bara 20 min på mig att duscha innan de tjugo gästerna kom och bulgursalladen skulle stå på bordet. Sallad av den bulgur som var ett eftertraktat byte i julklappsleken innan jag åkte till Malaysia. Den samt resterna av godis och chips utgjorde grunden till den roliga festen innan vi gick till Hugos och höjde medelåldern markant.

Blev ett kortare distanspass på lördagen innan jag åkte på släktfika i Skärblacka. Kanske låter som en mindre tillställning men nio i kusinskaran bor här och har istället för att springa bildat familjer. Det betyder väldigt många barn och många kakor. Kvällen blev lugnare hemma hos Nina där vi åt god mat och funderade på vad vi ska starta upp för business framöver.

På tjalves söndagspass var det många som ville springa Christers runda. Vilken Christer vi snackar här vet jag inte och rundans sträckning framgår dåligt av namnet. Bor han längs rundan. Tycker han om stadsmiljö. Man vet inte. Men det var roligt att så många var på träningen när man var där enda gången på två månader. Åt resterna av bugursalladen efter träningen. Hade med mig ganska mycket och försökte bjuda men ingen ville ha eftersom två stycken spytt efter i fredags. Efter bokklubbsträff med tjalvetjejerna hade klockan blivit nio och det var dags på att fundera över morgondagens packning inför träningsläger i Kenya de närmaste veckorna. En kompis skrev på facebook att det är krig där. Jag har inte kollat på nyheterna sedan mitten av december så jag vet inte. Men ser jag ett krig springer jag åt andra hållet.

Det har vart kul att få vara hemma och träffa alla under fem intensiva dagar. Sömnen har varit minimal och schemat maxat men nu kan jag softa för jag har många timmars resande framför mig. Passerade just säkerhetskontrollen på Arlanda och före mig i kön var en kvinna i rullstol. Innan hon åker genom den kommer hon på att hon har något hon bör plocka av sig innan scanningen. En stegräknare.

Igår fick jag ett mail av en kompis som liksom jag jobbade på studentpuben när vi pluggade. Träning var inget jag sysslade med och festerna var fler än vad som kan räknas som sunt. Detta var tio år sedan och vi har ingen kontakt förutom sporadiskt på facebook. Det var flera år sedan vi pratades vid och han skriver: Hörru? Hur fanken blev du en av nordens (norra Europas?) bästa lång(ultra)löpare??

Det är en fråga jag ställer mig om och om igen och har inget riktigt svar. Förutom att slumpen fick mig att börja springa och kroppen visade sig vara uthållig. Hur som helst är jag väldigt glad att det blev som det blev och känner mig lyckligt lottad att jag just nu har möjlighet att få leva drömmen. Att få springa och resa. Massor.