Nästan sub3 i Växjö

Först hade vi tänkt åka till Växjö över dagen i lördags, men när vi räknade baklänges kändes det inte särskilt hållbart. Nästan 30 mils resa, elbil och ett spädbarn. Nej vi tog in på hotell i stället. Så rustade med en gigantisk godispåse och mycket tålamod gav vi oss i väg i fredags eftermiddag. Kvällen är inte den stabilaste tiden på dygnet för Klara och det blev några stopp extra utöver laddning och mat till föräldrarna. Men skönt att checka in för att softa på hotell med ordnad frukost därtill. Klara fick egen säng och vi sov gott mellan amningarna.

Vid frukosten var det fler löpare som laddade. För min del var det skönare än normalt. Visst hade jag gått ut med sub3. Maran på tre timmar. Men oavsett vad som skulle hända så vore ta sig runt tillräckligt bra tre månader efter en barnafödsel. Avslappnat förvisso, men kunde också bli förödande. För det är då lätt att sänka ambitionerna och vara nöjd över vad som helst.

Jag promenerade med vagnen till starten vid simhallen. Gick längs sjön. Den sjö vi skulle runda åtta gånger denna dag. Björn tog bilen i förväg och hämtade min nummerlapp. En halvtimme innan var det dags för den sista energin att fyllas på. Kraftbar till mamma och bröstmjölk till Klara. Uppvärmning, nej det struntade vi i denna dag, promenaden fick gälla som den samt de par hundra metrarna till start. Klara var inte helt sugen på att somna. Försökte tänka bort det faktumet. Hon kände väl också att det låg lite anspänning i luften bland alla taggade löpare. Komma till ro då. Nej så jobbar vi inte.

Jag var sugen på att springa. Sugen efter en lugn uppladdningsvecka. Vädret var runt tio grader och solen tittade fram mellan molnen ibland. Fast rätt blåsigt. Skulle det bli lä någonstans. Medvind. Kanske. Kanske inte. Det var underbart att stå på startlinjen i dessa sammanhang igen vilket alla med mig tyckte och så gick plötsligt startskottet med oss iväg. Passerade varvning väldigt snart. Speaker. Musik. Energibord. Lite publik. Ett ställe att vilja komma tillbaka till.

Första varvet. Lade mig i en grupp som enligt uppgift skulle springa på sub3. Benen kändes lite tyngre än de brukar. Hade kanske blivit kalla innan starten. För att fixa mitt mål behövde jag hålla ett tempo av 4:15 min/km. Någon blev snabbare och någon blev långsammare. Med milen passerad höll min plan. Det gick. Det var inte trivialt. Men jag trodde inte att det skulle gå i 42 kilometer. Gruppen jag först hade sällskap med såg jag på vissa ställen, men den planen hade jag givit upp lite.

Fast Frida. Du är inte trött. Vad har jag för plan B frågade jag mig. Hm. Vi får se vad halvmaran säger. Innan dess. Att se skyltarna med 10, 15, 20 km och så vidare kvar motiverade. Men när jag skulle pricka in 20 var skylten borta. Fast inte helt borta märkte jag strax. En man på cykel åkte i väg med den. Så komiskt. Jag sprang efter och snart släppte han ned den igen. Vid 21 kilometer bara en minut för långsam än målet. Skulle jag springa varje kilometer på 4:30 blir resultatet 3 timmar och fem minuter blev en peppig tanke. Dessutom hade jag efter att legat femma hängt av två tjejer, skapat en lucka och låg trea. Trea på tiden 3:05 det skulle jag vara mer än nöjd med. Så fick alltså min plan B bli.

Plan B rullade på. Jag höll min position. Jag fick en skumtomte av David. Och ett glas jordgubbssaft. Det, några glas sportdryck av arrangörerna och en gel av blandad sort var sjunde kilometer var min energiplan. De flesta kilometrarna noterades lite snabbare än 4:30 och för var och en fick jag mer och mer energi. Det gick ju faktiskt rätt lätt. Jag var glad att hålla ihop det trots att långsammare hade varit gott nog. Men medvind någonstans. Nej det märkte vi nog aldrig något av. Och de målade snöflingorna eller om det skulle föreställa virkade dukar målade på cykelvägen på ett ställe var lite fint. Såg ut som sådana snöflingor man tillverkade genom att vika ett vitt papper många gånger, klippa på olika ställen, vika ut och vips hade man ett fint mönster. Visst minns ni också det.

När det blir ensiffrigt blir det också en extra kick. Bara två varv kvar runt sjön. Hade nästan glömt bort halvtimmen när blåsten tog i och med den lite kallt regn. Det var roligt att heja på de jag varvade och få glada tillrop tillbaka. Det var roligt att passera den peppiga varvningen. Musik. Publik. Ännu ett varv avverkat. Klara och Björn dök upp på olika platser längs banan. Min lilla bebis. Klara som tränat inför detta ihop med mig. Längtade efter att bli klar så jag fick krama henne igen. Ett varv kvar. Höll i tempot. Sprang i mål på 03:03:38. Hurra. Om jag var glad. Big time. Det hade i princip gått. Inte ett dugg besviken över att ha missat sub3.

Lycklig över att i princip vara tillbaka där jag var innan. Som min coach BG sa efteråt. Detta var ett absurt mål för tre månades sedan. Men han var med på att hjälpa mig mot det. Hade vi haft två veckor till hade det säkert gått. Men återigen. Whatever. Nya mål får nu vänta till nästa år. Marathon. Ultramarathon. Förhoppningsvis VM. Nu ska jag vila. Inte ha mentalt fokus på tävling. But well. Visst kommer jag springa Höstmilen om två veckor och den är som VM på hemmaplan. Men den kör vi på rutin. Ser fram emot att gå lite barnvagnspromenader till veckan. Så som vanliga mammor gör. Sova lite när Klara sover och inte se det som min träningstid. Men jag är ingen vanlig mamma. Jag är en springande mamma. Jag har löpning som livsstil och det kommer jag fortsätta ha så länge mitt älskade team Klara och Björn är med på noterna.