jul
I tisdags ringde klockan 03:40. Om det var natt eller morgon är en definitionsfråga. Men eftersom det är sommar och det hade blivit ljust väljer jag att definiera detta som morgon. Det var ingen annan som var ute och sprang vid den tiden kan jag meddela. Men jag gjorde ett himla bra pass och hade fart i benen. Vid 05:15 stod jag sedan nere på tågstationen för jag och Nina skulle åka till Polen.
Klockan halv tio landade vi i Lublin och tog en sväng i gamla stan i väntan på bussen söderut. Den var gammal och det fanns några fina hus, men man täckte upp den rätt snabbt. Sedan blev det flera olika skumpande minibussar innan vi var framme i Sandomierz. En random liten stad vi hade valt att åka till när vi studerade kartan samma morgon. Där var det också rätt gammalt och en ganska läskig lieman mötte oss i stadsporten. Det fanns glass, gamla hus och våfflor. Inte så mycket mer men vi cruisade runt, åt god mat och tog sedan tidig kväll efter en lyxig fotmassage i hotellets spa. Mina fötter kändes värda denna behandling efter två hårda veckor som hade krönts av jordens varigaste skavsår och blåsor av rang. Värme, svett och nya skor på ett långpass är ingen bra kombo. Men jag är van med sådana fötter. Fast det verkade inte massören vara.
Sedan blev det mer bussåkande innan vi var framme vid ett av resans mål. Auschwitz. Vi började i Birkenau. Porten där tågen åkte in. Perrongen där urvalet skedde. Där familjer splittrades. Där alla tillhörigheter togs ifrån dem. Att få fortsätta leva eller inte leva. Kanske få fortsätta leva det som inte skulle bli ett värdigt liv. Att behöva kämpa för att överleva. En kamp som pågick varje minut. I de överfyllda barackerna vi var inne i. Överhettade sommardagar. Iskalla vintrar. Utan tillräckligt med mat. Eller så slutade allt i den numera förfallna gaskammaren vi gick förbi. Gaskammaren som ironiskt nog var den finaste platsen på lägret. Dåförtiden omgiven av gräs och blommor. För att skapa ett lugn inför det som komma skulle. För att offren skulle bli mer lätthanterliga. Detta var utstuderat och planerat in i minsta detalj av människor. Människor som planlagde en förintelse. Av andra människor.
Vi fortsatte till Auschwitz I som även är ett museum. På området där ingången är inramad av det dubbelbottnade budskapet Arbeit macht frei fanns utställningar i de olika barackerna. I en kunde man se tusentals av de föremål som fångarna fått lämna ifrån sig vid ankomsten. Skor. Väskor. Borstar. Husgeråd. Leksaker. Glasögon. I en annan fanns fängelseceller där man bland annat gjort de första försöken med Zyklon B. I ytterligare en fanns ett oändligt antal fotografier och livsöden. Alla borde åka till denna plats så att detta inte händer igen, vilket det tyvärr redan gjort och fortfarande gör på flera ställen i världen.
När jag ska ut och resa är alltid löpning inblandat. Antingen åker jag till en plats för att springa en tävling eller så tränar jag där jag befinner mig. Om jag inte åker iväg för en tävling brukar jag ändå kolla upp om det är något litet lopp man kan ta som ett träningspass. Detta veckoslut hade jag hittat något som kallades för Red dress run. Av informationen på hemsidan var det dock svårt att lista ut vad det hela handlade om. Så jag tog med en röd klänning och tänkte att det kanske man kunde kolla på upp på plats. Men efter lite surfande på hotellet kändes detta lopp inte som något alternativ. Jag hittade en bild på medelålders män iklädda klänningar och torsdagens lopp verkade mer vara någon slags barrunda. På fredagen skulle det dock vara något som jag tolkade som ett löparlopp. Men efter att ha klickat mig vidare fanns det rundor som Oral sex, Witch Doctor, Tampon, Pumpkinhead, Willy Wonky, Indian Rubber med flera. Resultatet av min research. Min röda klänning fick ligga kvar i väskan.
Dagen spenderades med promenad i gamla stan, besök uppe vid borgen och en tur på Visla i båt. Sedan hittade vi en filmfestival och såg Woman in Gold vilken var en sann historia och knöt an till denna resas tema då den handlade om konststölder i judiska familjer under andra världskriget. På kvällen skulle de även ha utebio inne på gården. Filmen för kvällen var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann dubbad till polska. Vi hade istället lite picknick nere vid floden och gick sedan ut och åt i de gamla judiska kvarteren. Där var det en skön alternativ stämning och många var ute i den ljumma sommarkvällen. Vi drack några drinkar men konstaterade rätt snart att vi inte var upplagda för en helkväll ute och frågade varandra om det var ok att gå hem innan tolv. Det var det.
Idag hyrde vi en cykel. En tandemcykel. Det är bra för man kommer inte bort ifrån varandra och man hör hela tiden vad den andra säger. Sedan kan man tro att det blir lättare om man är två som trampar. Det blir det inte. Inte om den är tung som en pansarvagn. Vi cyklade en bit utanför stan och hittade en borg där man kunde gå upp på en slags gräskulle med utsikt över stan. Att komma ut från anläggningen visade sig svårare. Vi provade olika alternativ. Restaurangen. Återvändsgränd. Museet. Återvändsgränd eftersom vi hamnade i en rekonstruerad skyttegrav från första världskriget. Toaletterna. Återvändsgränd och en gubbe som på polska mumlade något som lät som problem. Men ut kom vi till slut och vi fortsatte cykla en stund längs floden vilket var skönt då det fläktade lite och staden var överhettad. Därför kändes filmfestivalen och dess svala salong som en bra tillflyktsort igen. Vi såg Big eyes och undvek för en stund hettan och de enerverande guiderna som alla ville att man skulle ta en sightseeing i det oändligt antal golfbilar som åkte runt i detta syfte. Sedan lämnade vi denna stad och dess omgivningar väl värda ett besök. Både ett njutbart och tänkvärt sådant.
