Med mustasch i Istanbul

Vissa undviker att åka till oroshärdar, medan andra flyger dit. I onsdags natt landade jag i Istanbul. Checkade in på ett hostel i en stadsdel som heter Kadiköy. En stadsdel där de flesta affärerna sålde proteser, gördlar, stödstrumpor och annat som kan stärka upp en stackars kropp.

I denna stad åker man båt på Bosporen dit man ska och på torsdagens morgon åkte vi till ön Büyükada. Där finns det inga bilar utan man åker häst och vagn. Men vi sprang istället en timme på den bergiga ön vilket tydligen var ett sällan skådat fenomen med tanke på de skrattande kuskarna. Letade oss uppåt till öns högsta punkt genom den lilla staden som övergick i skogstigar. Vi hittade ett övergivet kråkslott, en orm och några ödlor. Med risk för att få en allergisk reaktion av alla turister tog vi sedan ett dopp, åt en döner och åkte tillbaka till Istanbul.

Som alla vet har det varit oroligt i Turkiet de senaste veckorna. Premiärministern har slutat lyssna på folket och de tycker han agerar som en sultan. Droppen som fick bägaren att rinna över var när han gick ut med att han vill hugga ned träden och bygga ett shoppingcenter i Geziparken som är en av de få gröna oaserna i staden. Detta resulterade i att folk har ockuperat detta område. På Taksimplatsen är det demonstrationer dygnet runt och man har satt upp barrikader på gatorna så att polisen inte ska kunna komma in och i parken bor folk i tält. Dit åkte vi på eftermiddagen. Stämningen var som på en festival fast utan band. Folk var trevliga och det fanns ställen där man kunde få gratis mat. Var väldigt spännande att vara där det händer just nu och efter att gått runt ett tag satte vi oss i en trapp framför en scen. Ett gäng gick upp på den och vi får förklarat för oss att det var några av Turkiets mest kända artister. På min fråga om de varit med i eurovisionsschlagerfestivalen fick jag ett skratt till svar. Men istället för att sjunga skrek de precis som alla andra ut kampsånger. En kvinna vi pratade med beskrev folket i Turkiet som en lycklig smurffamilj och premiärministern Erdogan som den elake trollkarlen Gargarmel som ser smurfarna som sina fiender och ibland vill äta upp dem. När vi gick från platsen strömmade mer och mer folk dit men vi åt istället en grillad fick och åkte hem.

Utrikeskorrespondent in action på plats i Istanbul. Konstaterade att det dracks mer kaffe än kastades gatsten.

Fredagen började med en morgonjogg längs strandpromenaden. Sedan var det den stora turistdagen som ändå började lite genuint. Vi satte oss på ett gatucafé där möblemanget var gjort för dvärgar och drack turkiskt kaffe som till största delen bestod av sump och shoppade sedan några kilo nötter och te på kryddbasaren. Efter det gick vi till Hagia Sofia som byggdes som en kristen kyrka på 500-talet men omvandlades sedan till moské och på senare år blivit ett museum. Den tillhör ett av världens arkitektoniska mästerverk och innehåller många fina mosaiker. Fast det coolaste var klottret på en balustrad som några vikingar runristat på 1000-talet.

Blå moskén fotade vi endast utifrån men vi gick ned i Basilika cistern. En vattenreservoar från antiken där man kom lång ifrån gatans sorl när man vandrade bland de mäktiga pelarna. Det bisarra huvudet på bilden är en Medusa. Ser man på hennes ansikte kan man förvandlas till sten.

På kvällen gick vi ut och åt på turkisk restaurang. Fick genuint sällskap av en man från Istanbul som bland annat berättade om alla bilar han haft i sitt liv. Avslutade kvällen på Viking Metal Bar där alla hade skägg.

På lördagens morgon sprang vi upp på Lilla pinjekullen. Ingenting i Istanbul är platt och inte heller denna runda. Tolv kilometer avverkades på 75 minuter och när vi sprang hem fick jag sjukt ont i låren. Mina ben är inte så vana vid löpning än blev jag varse och definitivt inte i denna lutning.

Efter löpningen gick vi till en riktig turkisk hamam för att bli rena. Jag blev instruerad att klä av mig naken och gå in i ett marmorrum där jag fick sätta mig vid ett handfat och ösa vatten över mig med ett plastkar. När det var min tur lade jag mig på marmorbordet i mitten av rummet och en äldre kvinna i leopardtrosor började skrubba mig. Jag trodde att jag var någorlunda ren men det var en ansenlig mängd korvar av död hud som avlägsnades från min kropp. Sedan blev jag grundligt intvålad innan jag var klar.

Anledningen till att vi åkte till Istanbul var att vi var inbjudna till ett turkiskt bröllop. Det började vid sju på kvällen med ett cocktailparty på ett av stadens fina hotell. Sedan fortsatte vi in i en sal där maten stod uppdukad vid borden. Det kändes som att komma in i Big brother huset. Allt filmades och fotades. En lång kameraarm svepte över lokalen och fotografer sprang omkring överallt. Efter en stund kom brudparet in och satte sig vid ett bord i mitten av lokalen. Några släktingar anslöt och något som mer liknade en talkshow än en vigselakt tog vid. Festen fortsatte med att vi blev serverade mer mat och ett alldeles för högljutt liveband spelade upp till dans under tiden. Folk var mer intresserade av att dansa än äta och det kan man förstå då många vägkrogar serverar bättre mat. Mellan rätterna deltog vi i en turkisk ringdans som sig bör och vid efterrätten plockades plötsligt den stora maskeradlådan fram. Peruker, kaninöron, stora solglasögon, maracas och hattar. Helt plötsligt kommer en snurrande tårta in på ett bord och brudparet dansade lite med den. Tyvärr åkte den ut lika snabbt som den kom in. Det man dricker i Istanbul är Raki. Det är ett glas sprit som blandas med vatten och då får färgen av något man tvättar penslar i eller vatten i ett dåligt ursköljt mjölkglas. Det är inte gott men vi tog seden dit vi kom. Efter midnatt var det bara vi och några tyskar kvar och efter att ha dansat gangnam style med brudparet tog vi en taxi till bargatan. Där träffade vi två killar som guidade oss genom Istanbuls nattliv. En möhippa anslöt sig även till oss och festen fortsatte i en källarlokal. Där sjöng vi turkiska kampsånger innan vi fick skjuts hem till vårt hotell.

Känner du någon gång att en fest tappar i tempo så ta på dig en lösmustasch. Med mustasch kan man inte ha tråkigt. Efter att ha hittat dessa i en låda under ett bord höjdes stämningen på bröllopet rejält, och den fortsatte ute på Istanbuls gator.

Efter att ha gått all in blev söndagen en seg dag. Städerskan knackade på dörren vid elva och vi rafsade ihop vårt bagage på fem minuter. Tog båten till Kariköy där vi besökte en underjordisk moské. Var lite halvt bisarrt då de hade ett rum upplyst med grönt neonljus där det fanns två sarkofager med stora turbaner på locket. Den kjol jag fick låna för att vistas i lokalen hade också mer att önska. Nöjda över vårt turkiska veckoslut flög vi till Amsterdam där vi hann med belgiska våfflor, tibetansk mat och strosande bland fönstren i Red light district.

Kan rekommendera ett par dagar i Istanbul. Här har man inte tråkigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *