Hello Africa

Fantastiskt att få mosa kilometrar i denna fina miljö. Igår väntade Jackson på mig vid porten klockan halv sju. Efter några kilometer mötte vi Isaac Macharia som springer maran på 2:07. Sedan en kille till som gjort samma grymma tid och som Jackson påpekade inte är gift. Kanske kan vara något. Han hade till och med satt banrekordet i Taipei. Efter frukosten åkte jag och Lasse ut i masailandet för att hitta en by som man kan besöka. Vägen var enligt kenyanska mått bra eftersom man kan köra där under regnperioden. Enligt svenska mått skulle man inte ens fundera på att köra sin bil på den. Vi tog upp två liftare som i sin tur kunde prata med en masaiman som kom gåendes mot vägen. Vi följde med honom över fältet och plötsligt dyker det upp en masaiby. Där bodde han med sina fyra fuar och tolv barn. Först var vi välkomna men sedan kom de på att det fanns pengar att tjäna och de nöjde sig inte med mjölet som vi hade med oss. Vi hann gå runt lite innanför staketet som enligt traditionen består av pinnar och hälsa på barnen och se husen som är byggda av lera och koskit. För att hitta en by dit man kan ta med sig gäster krävs en ny expedition.

Eftermiddagen spenderades i en solstol mellan nytvättade gardiner på gården. Läste bok och vilade. Plötsligt hade en liten kille kommit hem från skolan och ställer sig vid mitt ansikte och  nyser. Övergick istället till nästa träningspass, denna gång med kamera upp på kullarna. Otroligt fint i kvällssolen. Delade de smala grusvägarna med bönder som hämtade hem korna, fulla skolbussar och folk som släpade upp det ena och det andra på höjderna. På kvällen åt vi Ugali. Den stela majsgrötspudding som bygger upp det kenyanska löparundret. Man äter den med händerna tillsammans med en slags spenat stekt i olja. Riktigt gott även om jag tycker det skulle bli enformigt i längden.

Klockan ringde fyra imorse för det var racingday. Halv fem åkte jag, Leah, Lasse, Timothy och Jackson till andra sidan Nairobi för en halvmara som skulle starta klockan sju. Eller vi visste inte så noga. Förra året hade de sagt att starten var halv åtta, fast beslutat sig för att tidigarelägga den vilket resulterade i att många missade tävlingen. Exakta distansen var också något som var höljt i dunkel. Kom fram kvart över sex samtidigt som många löpare som sprungit lång väg för att ens komma fram till starten. Vi blir stannade vid en militärspärr, för tävlingen skulle börja inne på deras anläggning. Nu blev det problem. Vilka var vi. Det var svårt att snacka bort att Lasse och jag inte är kenyanska medborgare. Jag visade mitt pass och sa att jag ville springa. Det hade vakten inget veto att bestämma och fick hämta en kostymklädd herre. Inte heller han kunde bestämma detta och ärendet gick vidare upp i hierarkin. Tio i sju var jag rätt säker på att det inte skulle bli någon start för mig, vilket ytterligare en kostymklädd man strax därefter kom för att meddela. Hade jag anmält mig innan hade det gått bra. Men var det skulle ha skett hade vi ingen aning om och det skulle säkert ha inneburit en hel dag av byråkrati hur som helst. Jag måste verkligen ha utgjort en fara för den kenyanska nationen. Fick ingen användning av min kolhydratsladdning i form av ugali utan fick helt enkelt vara hejarklack istället. Vid starten hade de fått veta att det skulle bli 15 kilometer och löparna sprang iväg med en rasande fart. De drog iväg på en trafikerad väg med militärpoliseskort och jag stod i väggrenen och hejade på svenska. Om jag fått springa hade jag kanske spöat tjejen som sprang sist. Vinnaren sprang på 47 minuter i loppet som visade sig vara 16,3 km. Efteråt visade det sig svårt att få hämta upp de andra, men till slut lyckades vi ta oss förbi vakterna utrustade med maskingevär.

Stannade vid några tält längs vägen och åt nygrillade chapati och köpte ananas. Jag blev avlämnad i Nairobi och har nu utforskat vad man gör här en solig lördag. Man ska inte röra sig överallt i denna stad som i folkmun ibland kallas för Nairobbery. Gick till masaimarknaden men fick krupp så fort jag satte min fot bland marknadsstånden. Jag var allas syster och man kunde inte kolla åt något håll innan man blev attackerad. Gick till den stora parken. Där var grejen att softa i skuggan, åka trampåt och äta torra muffins som var det enda alla otaliga försäljare sålde. En kille som sålde barnballonger och snurror ville pierca min näsa och ögonbryn. Att bli piercad av en kille som säljer barnleksaker i en park kändes inte så lockande. Hann läsa i min bok en halvtimme innan han kom fram igen och erbjuder mig att bli ansiktsmålad. Tivolit kändes också som en ofarlig plats, men visade sig vara rätt tråkigt. På vägen in till stan igen blev jag hela tiden attackerad av killar som berättade hur mycket folk som blivit mördade på deras respektive universitet i olika afrikanska länder. Nu hängde tydligen deras framtid på mig och att få komma till Sverige och plugga. Löste problemet genom att plötsligt få ett akut behov av att gå in i TV-affärer och butiker för herrskor.

Nu har jag köpt en bussbiljett till Uganda och inatt passerar jag gränsen för att i några dagar äventyra i ett för mig nytt afrikanskt land. Idag blev ofrivilligt en träningsfri dag och imorgon kommer det inte heller bli någon träning. Men jag känner mig ändå nöjd över början på mitt träningsläger. 130 löpta kilometer denna vecka trots tre vilodagar. Om det kan bli någon träning i Uganda vet jag inte men efter det har jag två hela veckor löpning i Kenya att se fram emot.