maj
En kort med intensiv helg i Sverige är nu slut och jag vilar på en filt i vår soliga trädgård. Det var denna helg jag sett fram emot så länge och veckan innan var förväntningarna stora, i synnerhet från andra. Jag själv visste ungefär vad jag skulle kunna klara, men ju längre veckan gick och ju fler jag pratade mer, ju mer nervös blev jag. Tur att jag inte hade tid att tänka när jag kom till Sverige i fredags. Alla delar av familjen betades av efter hand, god mat åts och sömn i en riktig säng. De sista fem månderna har jag sovit på en madrass i en fd tvättstuga i vårt kollektiv, tror inte det är exakt vad rådande sömnexperter rekommenderar.
Lördag klockan åtta i Stockholm, mulet och blåst, annorlunda, vi som har varit vana vid tropisk hetta de sista åren. Börjar gå in i det där lite osociala läget där man inte är helt kontaktbar och funderar på om det finns nåt mer man kan göra, eller något man glömt. Snart var det dags, se om allt jobb man lagt ned skulle ge resultat. I omklädningsrummen på stadion är det fler än jag som är sammanbitna, men även glatt småprat med löparkompisar man inte sett på länge. Äntligen var det dags att gå upp till starten och få detta överstökat. På startlinjen står väldigt många tjejer som i mina ögon ser väldigt snabba ut, och de drar också iväg illa kvickt. Första milen går bra, 40:20, bara 30 sekunder från mitt pers. Jodå, det här kan gå vägen, men nog känner jag att blåsten inte är helt obetydlig. Det står oväntat många jag känner längs sträckan och hejar, ger energi, bra där. När jag passerar 15 km inser jag att det där med pallplats och grejer (som jag själv aldrig har trott på) är omöjligt om jag inte spurtar förbi en hel arme av tjejer, så blir mitt nya mål att iaf persa med några sekunder. Tyvärr får jag omvärdera även detta då jag efter halvtid redan har tiden 1:30. Inte deppa ihop, nya målet blir en tid under tre timmar. När jag sedan inte ens känner mig helt säkert på detta blir nästa utmaning att inte låta några tjejer springa om mig, bra det lyckas jag med. Lyckas dessutom öka farten sista milen och den känns till och med väldigt lätt. Bra, jag känner att jag har det i mig, så istället för att tänka negativt börjar jag redan här ladda inför resterande lopp denna säsong, för då fasen…
Söder Mälarstrand, och fortfrande chans att slå pers.(Bild: Robin von Post)
Springer in på stadion och i mål på tiden 3:01:54. Hm, blandde känslor. Jättebra säger vissa, men min första reaktion är att jag känner mig usel, för det är svårt att vara nöjd med en tid 10 min sämre än pers. Ok, de bra sakerna då. 7 minuter bättre än förra året vilket visar på en bättre form oavsett denna tävling. Jag kunde springa denna mara på drygt tre timmar och känna mig fräsch, som efter ett träningspass. Jag kom på 25:e plats av alla tjejer och 17:e i SM och det är även bättre placeringar än förra året. Vad gick fel då? Tror att kände lite mycket press på att jag skulle göra en så himla bra tid, kanske lite mycket träning sista tiden och så har jag njutit lite för mycket av livets goda i form av både bra och dålig mat senaste tiden. Kanske skulle jag ha kunnat springa några minuter fortare, men det är svårt att pressa sig så det gör ont när man känner att man ändå inte klarar de mål man satt upp för dagen. Men allt detta går att fixa till och jag är sjukt taggad inför mina nästa utmaningar och saker jag har att se fram emot, bland annat:
Träningsläger i Norge
Ultramarathon i Augusti
Berlin Marathon i September
Då jäklar ska det springas…
Smälter detta resultat väldigt snabbt för efter loppet har jag och min löparklubb Tjalve har ett nytt mål – klubbfest i Norrköping, och där var vi alla kungar. Jag själv ända fram till 04:40 då jag hoppar på flygbussen till Skavsta och är hemma i lägenheten i Berlin 10:00. Det är nu man borde sova, men de andra skulle på bokfestival i Prenzlauerberg. Böcker, det gillar jag, och sova kan man ju göra vid nåt annat bra tillfälle, så jag hoppade på cykeln och hängde på!
